REFLEKTIONER. Gunnar Lundin har tidigare med utgångspunkt i veckans dagar gjort aforistiska reflektioner över livet och litteraturen. Den texten kan läsas här. Nu har han återvänt till temat ”Sju dagar”.
SJU DAGAR
1
Mysjkin, med sin envisa godhet – är det förställning? Snarare en tanke om vad livet går ut på. En dag går det ut. Som man sår får man skörda, karmalagen i buddhismen. Gotamas insikt (på en plats, i tiden) av lidandet, och orsaken till lidandet.
En händelse i Dagens Nyheter. Den har en våglängd, det är vi som gör oss mottagliga.
Vi lever i en bubbla tid som genom att fortsätta är vår enda. Vad lämnar vi efter oss? Detta efter som vårt namn och handlingar ska upplösas i som i en dimma.
Ett leende återgäldas med ett leende; neuronerna vibrerar till!
Men godheten är praktisk. Den lämnar de anhöriga i väntrummet med veckotidningar. Kirurgen går till jobbet. Moder Teresa var inte känslosam men det fanns en grundton som färgade hennes handlingar, som en grundton färgar Bachs kompositioner.
Författaren är egocentriker. Av altruism?
Man kan försöka vara en hygglig människa. Allt utöver det är en nåd.
2
Ett krig kan göra deprimerade och psykiskt sjuka friska. Under finska vinterkriget blev folkhälsan bättre (Jörn Donner, ”Mammuten”). Den disciplin man inte tillägnat sig fick man nu av befäl…. – Under första världskriget var det inte ovanligt att vivörer och snobbar från Londons klubbar blev utmärkta soldater.
Ett genom tycks finnas, bidande sin tid. Kanske kommer den inte (och det vore en välsignelse!). – Kunde det inte aktiveras av annat: kriget hos Herakleitos, individen i en större helhet, vördnaden för det levande.
3
Handlingsmänniskan har kort minne. Nya uppgifter fångar hennes uppmärksahet. Man minns inte det som inte varit djupt tänkt eller djupt känt. Det föder tankar, någon gång en livsfilosofi.
Den livslust och glädje som funnits under en period av ens liv finns kvar i en, i minnet, där svårigheterna från då inte finns kvar. Nu är svårigheterna nya. Det senaste onda är alltid det värsta, det står som en jätte framför gårdagarna.
Att minnas en kraftkälla utanför tiden.
4
Proust har rätt: Om konsten bara vore en förlängning av livet… Ja, då vore den lika tråkigt som det. – Konsten ger andra sätt att se, varje originell konstnär gör det.
Det har regnat visdom från himlen. Vi var inte där, men pölarna från regnet, det är aforismer.
Av otålighet försökte jag springa, som en som är nedsänkt i vattnet. Jag väntade. Väntade, på vad? En varm ström som tog mig med.
5
Människans första steg, från det primitiva samhället till civilisationen, var när hon började mäta tiden.
När man väntar får man lov att mäta tiden på nytt. Klockorna går för långsamt, eller för snabbt.
Ensam med sin tid, en sömnlös natt, märker man att den inte är densamma som världstiden. Inte heller som den biologiska tiden, tiden i grottan.
Det finns en tid ovan frågornas tid.
6
Våra vänner när de åldras blir alltmer lika sig själva; vi uppfattar en sorts kärna, Leibniz monad, ett fonem unikt på planeten!
Nya ting fångar uppmärksamheten. Man minns inte det som inte varit djupt tänkt eller djupt känt. Det som är djupt känt föder tankar och någon gång en filosofi. Ur den svarta myllan föds ljusa skott.
En sårad fåfänga kan kännas djupt, men det är för att människan är så grund.
Ett frö som får liv när man diskar, gör ingenting. Somt föll på hälleberget.
Det har sagts, det viktiga är inte vad man älskar utan att man älskar. Inte den det flyktiga intresset utan passionen. Men passionerna dansar över en svart grav. Utan förnuft går det inte. Inte utan ett hyende av tvivel. – ”Med intellektets värme och hänsynsfullhet.” (Proust)
7
Runt många intellektuellas fötter kallnar världen. Vilken kick att komma på dumheten, bristen på logik, spika upp okunnigheten på korset. Men livet fortgår. De varma strömmarna.
Hos en hund eller en katt är det just det naturliga som tilltalar oss. Det är så mycket roller och poser som skiljer oss från livets träd. På den sjunde dagen vilade Han, och Han fann sin skapelse god.
Vad hände?
Tystnad, leendet la en hand över munnen. Ett frö, det kan vi inte veta, som får liv i ensamheten. Men också dessa frön .
Ekerwalds senare böcker: ett slags kristalliserat minne, där varje kristall fortfarande strålar av liv. Konsten och litteraturen ”lär oss att bättre uppskatta livet, vars värde man inte insett och tack vare boken förstått?”
info@opulens.se
