Gunnar Lundin: “In love”

AFORISTIK. Gunnar Lundin ger oss här en svit aforismer med titeln In love. Den handlar om det märkliga fenomen vi kallar förälskelse.

Nyss var jag tung och utledsen, kände mig som en robot. Och nu svävar jag fram. Varifrån denna energi? Jag svävar fram. Och jag har verkligen landat.

I förälskelsen ser man inte världen (”Blott dig i världen jag ser”), och ser den ändå: det man tyckte var fult är nödvändigt för det sköna, det har upphört att äckla eller besvära.

Förälskelsen må vara en illusion – men den förhöjer. Pemberly är vackert för Elisabeth Bennet (Pride and Prejudice). – Detta kunde Jane Austen skildra, och i samma andetag att det har en etisk sida.

En koltrast tar upp ljud i sin omgivning. Sjunger helst i gryning eller  skymning då dagg ligger i gräset; luftfuktigheten ger sången längre räckvidd. Honan väljer den som har mest variation (flest melodier) och därtill den som är mest uthållig.

Att vara förälskad är att ha en sträng, som kan fås att vibrera. Du vet att du har den. Harpans hemlighet.  – Och: ”Wenn ich dich lieb’ hab’, was geht es dir an?”

Enligt Kierkegaard finns två sorters förälskade. Den ene är cynikern, en amoralisk förförare (Forførerens Dagbog): Den andre melankolikern (Gjentagelsen). Melankolikern är visst förälskad, men snart har han förälskelsen på avstånd och nöjer sig med att erinra sig den. Han blir som ”Den unge vännen” diktare. Däri liknar han K. efter den uppslagna för­lovningen med Regine Olsen, vilket framgår av Mit forhold til hende som innehåller brevväxlingen till Regine och till ungdoms­vännen Emil Boesen – cyni­ker eller melankoliker.

Förälskelsen har inget annat motiv än sig själv. Den uppstår i ögon­blicket. Det finns någon sorts ömsesidighet liksom det behövs en anod och en katod för att ström ska uppstå; därtill tarvas en strömförande vätska, som skapas av tiden och rummet.

När vi får vara med om förälskelsens sting, går vi en tid med giftet i ådrorna, och världen är ny. Jag gick med tunga steg, nu svävar jag. Är vi omoraliska? Vi är otillräkneliga. Världen är vacker. ”Jag minns att jag tyckte den var ful.”

Och när giftet gått ur kroppen? Föräl­skelse kan aldrig bli en vana, den måste övergå i något annat. En tomhet. Kärlek. Har Bach någonsin komponerat av förälskelse?

När förälskelsen är över? Lika litet som vi i minnet kan suggerera smärtan av ett getingbett kan vi minnas verkan av detta gift. Men så länge den varar är vi offer för svartsjuka och demoner av alla slag. Förälskelse är lycka på randen till en avgrund.

Den förälskade behöver inte ställa sig frågan varför hen lever. Inte heller den som arbetar på en bok. Båda dessa tillstånd är benådade. Men när inget av dem är för handen? Då står man åter på bar backe och ser sig förvånad om efter meningen.

Adam och Eva blev förälskade innan de åt av frukten från Kunskapens träd. Och så kommer det alltid att vara – Förälskelsen är inte religiös (som Kierkegaard inte tröttnar på att påpeka). Men i likhet med religionen är den något vi inte kan nå fram till med förnuftet. Den sokratiska självkännedomen sätts ur spel. Kierke­gaard ställer Sokrates mot Kristus. I religionen finns inte svartsjukans hundar; den är ”ett lif öfver frågornas lif” (Almqvist).

Förälskelsen går över. Men under resans gång har man upptäckt att den liknar andra stämningar som försonar oss med livet.