TROSBEKÄNNELSE. Ibland känns det som att jag lever på lånad tid. Inte i den bemärkelsen att jag är rädd för att förlora mitt arbete eller vänner, min sociala status eller ens mitt eget huvud. Sånt är svårförlorat.
Det må vara naivt men jag tror, på både gott och ont, att jag har alldeles för mycket självbevarelsebedrift för att störta mig själv i fördärvet. Landet lagom har trots allt fostrat mig. Lagom destruktiv och lagom laktosintolerant.
Men ändå, jag lever på lånad tid. Vems tid är det jag lånar? Ibland, när jag känner mig extra troende vissa dagar, samma dagar som jag sliter koranen ur andras otvättade händer så kan jag nästan tro att det är Guds tid jag lever av. Lånar utan en tanke på att återlämna vilket självklart gör det till stulen tid, jag vet det. Gud vet också. Gud vet allt. Men om det inte är Guds tid jag lever av, vems då?
Som rationell och tänkande människa i mina bästa år borde jag kunna förstå det här med hjärnkonstruktion, nerver, atomer och Big Bang men det kittlar inte mitt intresse. Det finns inget kreativt med ett knallskott som svar till allt. Gud är ändå enklare att förhålla sig till trots ateisternas rop om banalitet. Gud är allt annat än banal. Gud är både spännande, intressant och får fantasin att kittla till. Naturvetenskap är en självklarhet men Gud är ett mysterium som bara väntar på att lösas.
Jag har aldrig levt i skam kring min tro på Gud. Jag känner inte igen mig i föredetta troendes vittnesbörd om dogmatism och trångsynthet i religionens namn. Hemma hos oss, under min uppväxt och än idag så har Gud alltid varit en självklar middagsgäst. Inte på det där viset där vi ber böner och tackar för ditten och datten utan just som en kär person man gärna bjuder åter. I vårt hem fanns inga avbildningar av helgon som tornade sig över middagsbordet medan familjen åt med sänkta huvuden i tystnad. Jag kommer från en bakgrund då det i helgonens ställe hängde en bild på Tito och jag trodde som liten att bilden föreställde en släkting stupad i någon strid för länge sedan. Gud vakade inte heller över munnens glupskhet för att sedan i vrede slå ned på den som med lustfylld girighet fyller sin mage utan en tanke på att andra kanske går hungriga. Ingen skam, ingen skuld.
Hos oss uppskattade alltid Gud maten, tog undan sin tallrik och bjöd på något gott hen haft med sig för att tacka för det trevliga sällskapet. Just på grund av denna kärvänlighet och känslan av ömsesidigt utbyte och välvilja har jag aldrig haft ett problem med varken Gud eller min tro på Gud. Jag vill gärna tro, nej är nästan säker på att Gud känner samma för mig. Vår relation lämnar för de fruktande religiösa och de fanatiska ateisterna en del att önska – vördnad från min sida och straff från Guds sida. Men jag och Gud, vi vet bättre. Den kärlek som varar längst är den som överlever vardagens monotona plågor, den som står lika stadigt vid en tråkig måndag som vid dödens intåg. Vi förstår varandra och vet att de stormigaste av relationer är oftast de mest osanna, en täckmantel för något hål skapat av livet själv som människor vill täcka upp med andras elände.
Jag lever på lånad tid men med den bästa ränta som finns. Den Gud jag går genom livet med kommer aldrig kräva att jag genom stormar, djupa hav och höga berg bevisar min värdighet för den tiden jag får. Det är en middagsbjudning vänner emellan där den ena ger tid och den andra sällskap, en jämlik relation där båda går till sängs mätta och belåtna.
amra.bajric@opulens.se
