Förvår i rehabåldern

VARDAGSREFLEKTION. “Det är mars med snödroppar. Det är begravningsbestyr: jag stryker omsorgsfullt en vit skjorta, går till skomakaren för att få de svarta skorna klackade. Kråkorna har fått fnatt. Dagisbarnen kacklar.”

Utflåsad efter femtio minuter på Rehab. Ja, man befinner sig i rehabåldern. Min sjukgymnast är nästan lika gammal som jag. Kanske fem-sex år yngre. Har redan passerat gammaltröskeln. Bär både visir och kirurgmask. Det inger ett väldigt förtroende. Hon noterar nogsamt mina vikter och värden för varje station. Vi är nästan ensamma i det stora redskapsrummet. Jag säger till henne, att hon inte behöver sätta på någon bakgrundsmusik. Inte för min skull.

Fick en ny tid och trodde först att jag kom litet för tidigt. Vad hade det gjort? Förvårsljuset är det allra finaste ljuset. Soluppgångsskyarna betraktar jag tidiga morgnar genom min farmors selterglas. Mineralvattnet sprudlar, till ett par tabletter. Det ger livsmod, en lust att vara. Alla de som nu går bort har någon gång haft den lusten; några har förlorat den, andra har återvunnit den. En av mina vänner undersöks med ultraljud i detta ögonblick. Jag lyssnar för mitt inre, i roddmaskinen, till Mozarts stråkkvintett i g-moll. Sedan köper jag två croissanter till förmiddagskaffet.

Till rehaben har jag frikort under ett halvår. Det svenska sjukvårds-och socialförsäkringssystemet fungerar. Även om det går på sparlåga. Och några, de svagaste, hamnar utanför. Alltid. Att försäkringskassan har sparbeting under coronan är varken rationellt eller medmänskligt, men politiskt korrekt. Skallet mot det välfärdsindustriella komplexet kan jag inte förstå. Alla ska ju dö, men bör det inte ske under värdiga former? Min sjukgymnast är mycket noga med att få mig att göra de rätta rörelserna: brösthöjd, axelhöjd, stretch efteråt. Hon frågade först: Har du hjärtproblem? Jag svarade: Inte vad jag vet.

Efter croissanterna spelade jag ”Libertango” på flygeln. Snart är det ett hundra år sedan han föddes, Ástor Piazzolla, kungen. Lilla hunden skällde. Sedan gick jag för att förbereda kåldolmar, med färsk vitkål. Tango och kåldolmar – men kålen från Brasilien, inte Argentina. Lilla hunden skällde. Därefter satte jag mig i den blåa fåtöljen med en bok om Östersjövärldens litteraturer. Lilla hunden skällde. Då lade jag mig på sängen. Hon kom och lade sig där hon också, somnade. Hon löper och blöder. Jag gillar att hon ligger mot min rygg, den som värker, hon värmer.

Det är mars med snödroppar. Det är begravningsbestyr: jag stryker omsorgsfullt en vit skjorta, går till skomakaren för att få de svarta skorna klackade. Kråkorna har fått fnatt. Dagisbarnen kacklar. En helikopter svävar över friden, som kanske är blott tillfällig. Trädgårdsstaden lever upp nu, rådjur i backen, stenstaden får vara för min del. Betraktar mot väggen åt öster William Gibsons skånska slättmotiv, med den vita ginsten i förgrunden.