PESSIMISM. Susanne Liljedahl gör en djupdykning i den pessimistiska filosofin och finner idéer som utgör ett motgift mot det aningslösa och farliga positiva tänkande som är utmärkande för en makthavare som Donald Trump.
Det här är tankar och meningar i nattens filosofier, pessimism, svart galla och fantomsmärtor. Rörelser in under ytan som ibland blir till kreativitet, uppstudsighet eller revolt. Jag ifrågasätter samtidigt det slentrianmässiga positivitetstänkandet och den optimism som har starka kopplingar till kommersialisering och marknadsfundamentalism.
Det börjar med meningar om världens absurditeter och förfall. Misantropisk melankoli eller frätande bitterhet. Meningar som mycket väl kan utmynna i meningslöshet. I den stora intigheten. Utan vilja, lust och begär.
”Inget är jag
Inget ska jag någonsin bli
Inget kan jag vilja bli”
Alvaro de Campos ett av den portugisiske poeten Fernando Pessoas alter egon skildrar en upplevelse av jagupplösning och tomhet men tillägger, “frånsett det bär jag på världens alla drömmar”. I det stora hela kastas han mellan eufori, äckel, patos, självironi och gyckel läser jag i Orons bok. Poeten och filosofen Pessoa skapade många alter egon eller heteronymer och många olika litterära världar i ett slags experimenterande med jaget, personligheten och existensen.
Litteraturens excesser i svart fascinerar. Bråddjupen och avgrunderna. De mörkare stråken. Språnget över avgrunder.
Jag befinner mig i även sällskap med klassiska existentialister, pessimister och filosofer som Albert Camus, E M Cioran, Arthur Schopenhauer, men också Predikaren i Bibeln. Därtill läser jag nutida forskare och författare: Tom Sandqvist, Emma Engdahl, Ann Heberlein, Barbara Ehrenreich och Anders Mathlein, för att nämna några.
Till läsningen hör Främlingen, Myten om Sisyfos och Människans revolt av Camus samt På förtvivlans krön, Om olägenheten i att vara född och Bitterhetens syllogismer av Cioran. Visst finns det trevligare sällskap, spirande feelgoodlitteratur och optimistkonsulter att ta till när undringar faller på. Meningar som tycks handla om att lycka och framgång är möjligt för alla genom pur viljeansträngning. Självkänsla nu! Tänk dig frisk! Raketmetoden för din sömn och viktras! Så får du nya superkrafter! Quickfixarna blinkar som flashiga neonskyltar i förnekelsens era.
En karriär- eller livscoach, en guru, kan radera alla tendenser till pessimistiskt tänkande. Alternativt går det att konsumera motivationsindustrins plattityder på någon stor entusiasmerande tillställning. Sedan återstår väl schamanhealing, reiki eller någon annan new age-relaterad företeelse. Och influerarna, supernovorna, bidrar säkert som ledstjärnor i detta att sikta mot stjärnorna i vår tid. Positivitetstänkande och vinnarmentalitet har utvecklat sig till en Marknad.
Men alla kan knappast sjunga i samma toner, måla i samma färger, spela samma instrument, skriva i samma pennstreck. Några får sjunga och skriva blues, dovaste soul eller tragisk opera. Eller kanske ett requiem för vår tid. I skrivande stund lyssnar jag på Rachmaninovs piano konsert, nr 2 opus 18 i c-moll alltmedan höstens nyanser och skymningens egg dansar i landskapet utanför mitt fönster.
I filosofi noir behöver jag inte leva upp till normerna om framgången och lyckan. Påtvingad optimism och en fullkomligt okuvlig tro på människans godhet och förmåga. Förklädnader, smink och välspelad persona. Det här är något annat än bad hairday. Något annat än lyckopiller. Filosofi noir är en ovanligt besk medicin som väcker mig ur törnrosasömn och fåfängligheter. De finslipade fasaderna rämnar i mötet med känsliga själars blickar som ser igenom förljugenheten och ruttenheten i världen. En sorts demaskering äger rum. Fjärran från chiclittens världar och nutidens fernissa och förträngningar. I Det stora nejet eller iakttagelser kring det förnekade ordet och den övermålade bilden menar Tom Sandqvist att vi råkat in i en virvel som gör att vi snart bara ser ytan, som vi sedan förmedlar vidare som yta. En hållning som förstärker en varuestetisk betoning.
Camus och Ciorans tänkande hör natten till. Inga muntergökar, men inte heller monumentala tråkmånsar.
Är det inte hög tid att sluta gnälla på de samtidskritiska och pessimisterna? Paradoxalt nog finns det något än mer positivt att upptäcka även i dessa nattens sfärer där svart galla ibland blir till kreativitet och revolt.
Camus och Ciorans tänkande hör natten till. Inga muntergökar, men inte heller monumentala tråkmånsar. Det är bara så att de saknar skygglappar, och svärtan får fritt spelrum. Pessimismen och skepticismen görs rentav till en konstart i överlevnad visar det sig i litteraturforskningen. Skapandet, skrivandet får livet att fortsätta gestalta sig. Varje bok är ett uppskjutet självmord, skriver Cioran, och säger också att i en värld utan melankoli skulle näktergalen rapa. Hans berömda aforismer skär nästan som spjut i mina dimmor av förträngning. På samma gång är det tydligt att det går att se nyanser och färgskiftningar till och med i ärkepessimismen.
Mystiker blev Cioran nog inte men det sägs att han under senare år uppnådde ett stoiskt lugn, och musiken gav lindring – ”utan Bach skulle jag vara en total nihilist”. Upplevelserna i musik och konst har denna goda inverkan även enligt Schopenhauer som han var påverkad av. I Världen som vilja och föreställning är annars lidandet förenat med livet, och tillvarons väv av illusioner genomskådas. Sökandet efter mål och mening leder bara vilse. När vi uppnår våra mål upplevs ledan och därmed kommer vi genast att sätta nya mål. Jag tror att Schopenhauers tankegångar går väldigt lätt att applicera på vår tid. Kan inte undgå att tänka på den bländande konsumtionen. Ekorrhjulet och den ständiga expansionslustan. Eller vad handlar det om? Vad handlar lyckan om? Den som vi ständigt jagar? Meningen? Symboliskt – vad var meningen med Sisyfos enorma ansträngningar med att gång på gång rulla upp stenen på kullen? Camus tolkar myten som en filosofi av lidelse och revolt.
Den depressiva kärleken framstår i studien som ett ständigt ”älska mig” som aldrig blir av. En fantomsmärta.
I Emma Engdahls studie Depressiv kärlek. En social patologi framkommer att människan idag är vilseledd och förvirringen är total i en slags ohälsa som uppkommer under specifika samhälleliga omständigheter.
Hela den moderna konsumtionsprocessen stinker av förförelse och förödelse. Kärlekens kommersialisering är tveklöst dess sista utpost. Vad som sker när kärleken inkorporeras i marknadens logik är att vi som kärlekstörstande tenderar att uppväcka begär utan att tillfredsställa dem… Så blir vi varken älskande eller älskade.
Den depressiva kärleken framstår i studien som ett ständigt ”älska mig” som aldrig blir av. En fantomsmärta. Och som levande död blir den depressiva älskande en kugge i den globala marknadens maskineri.
I Schopenhauers mening befinner sig människan i ständig pendling mellan strävan, plåga och olust. En mer varaktig lindring från kretsloppet ges genom etiken eftersom den befriar från egoism och får oss att ingå i medlidandet tills den ultimata ron i Nirvana. Var tog medlidandet och EQ:n vägen i vår hårdteknologiska tid som nått oanade nivåer i narcissism? Och vi närmar oss en synnerligen kritisk punkt, för att inte säga apokalyptisk, avseende fasansfulla miljökatastrofer, klimathot, pandemi, social ojämlikhet, terrordåd och extremism.
Schopenhauers tänkande influerades av det österländska, i synnerhet buddhismen, och han har haft stor påverkan på andra filosofer, kompositörer och författare. Michel Houellebecq lär till och med ha blivit förälskad i studierna av hans dystra filosofi. I Sverige har bland andra August Strindberg tagit intryck. Som exempelvis i Ett drömspel
Konstarterna väjer inte för drama, melankoli, bitterljuvt vemod, depressioner, dystopier, helvetets eldar, apokalypser. Konstnärssjälar i existentiell ångest, i otakt med världen. Inte i den klädsamma ångesten utan oftast i något djupare och svårare. Ibland i alienationen, främlingskapet. Tragiken. Något som även kan inbegripna den verkliga ambivalensen som fick ett expressivt uttryck i Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Djupgående tankar och erfarenheter som även talar om det totala nederlaget. Oförmågan att hantera livet. Oförmågan att vara lycklig. Oförmågan att ta emot kärlek. Oförmågan att ge kärlek. Heberleins avhandling, Kränkningar och förlåtelse, En etisk studie med hänsyn till föreställningar om offer, förövare, skuld och ansvar och många andra av hennes böcker rör sig inom etikens område och behandlar ofta ondskans, skuldens och skammens olika skepnader – våldtäkter, barnmisshandel, mord, nazism, rasism och hatbrott.
I en mera renodlad filosofisk mening är pessimism enligt NE – ”en uppfattning som bestrider att världen är inrättad på ett sätt som överensstämmer med mänskliga önskningar och värderingar eller som står i samklang med ett gott eller förnuftigt ändamål.”
Det visste redan Predikaren. En bok som genomsyras av att det finns en tid för allt. Författaren betraktar en tillvaro under solen som uppvisar alla tecken på motsägelser, dårskap, tomhet och fåfänglighet. Ett jagande efter vind. Inte helt olikt Schopenhauer är han skicklig på att se vad som sker under ytan och gå bortom kulisserna. I grunden en pessimistisk bok, men till skillnad från Schopenhauer närs Predikaren av en tro på Gud som ger livet mening. Och ”om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda så är också detta en Guds gåva”.
Det mera slentrianmässiga positiva tänkandet i samtiden drar emellertid fram som ett sekulärt evangelium. Repetitivt. Som en tvingande dogm. Men det är laddat av starka marknadskrafter och egensinniga vinstintressen i kapitalismens anda av spelare i en materialistisk värld i ständig expansionslusta. Närmare bestämt befinner vi oss i vad som kallas en tredje våg av marknadsfundamentalism. Idéerna om att marknaden löser alla problem.
En av världens mest prominenta och ökända företrädare för ensidigt positivitetstänkande och optimism är som många av oss ser det, Donald Trump.
I boken Gilla läget med underrubriken Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande granskar Barbara Ehrenreich västvärldens koncept och myter om optimism, framåtanda och rikedom. Hon visar hur det systematiska positiva tänkandet vann inflytande i USA som ett starkt trossystem som också gjorde sitt bästa för att göra sig oumbärligt för kapitalismen och konsumtionskapitalismen. Vid ingången till 2000-talet ledde optimismen till en sorts manisk tro på det välgörande i rikas excesser och fattigas misär. Ekonomisk ojämlikhet var inte något som bekymrade positiva tänkare eftersom vem som helst kunde slungas upp i rikedom närsomhelst bara genom att fokusera sina tankar. Knappast någon förutsåg den ekonomiska och globala härdsmältan med kraftig nedgång, hög arbetslöshet och stark polarisering som skulle komma. Ehrenreich kritiserar även framgångsteologin med dess kändispredikanter som mäter tro i hälsa och framgång i megakyrkor som blir alltmer företagsinriktade. Borta är mysteriet och vördnaden. Kanske inte helt olikt organisationer eller sekter som exempelvis Livets Ord i Sverige.
En av världens mest prominenta och ökända företrädare för ensidigt positivitetstänkande och optimism är som många av oss ser det, Donald Trump. ”Cheerleader of the nation” Med inspiration bland annat i pastor Norman Vincent Peales bästsäljare: The power of positive thinking. Detta medförde också att allvaret och riskerna i pandemin länge förnekades och förminskades i USA.
Alternativet till positivt tänkande är emellertid inte negativa träskmarker, cynism eller nihilism! ”Negativt tänkande kan vara lika förledande som dess positiva motsvarighet”, menar Ehrenreich som istället lyfter fram kritiskt tänkande som i grunden är skeptiskt. Realism – intill defensiv pessimism är inte bara en förutsättning för människans utan för alla djurarters över levnad. De hot vi står inför är verkliga och kan bara bemästras genom att vi skakar av oss självupptagenheten och tar ställning i världen. Vi måste bygga upp fördämningar, skaffa mat åt de hungriga, hitta en bot och stärka ”larmpersonalen”.
”Livet kan få en mening med upproret, kampen för mänsklig värdighet”, för att uttrycka det hela kort med Camus. Ett ja och ett nej på samma gång. Inte minst konsten ger möjlighet till uppvaknande.
En pessimist blir inte förvånad över att saker går galet men glatt överraskad de gånger livet visar ljusa sidor och godheten tittar fram
Tom Sandqvist refererar bland annat till Ad Reinhardt om konst som ett stridsrop, polemik, markering att strejk pågår, sittstrejk, civil ohörsamhet, passivt motstånd, korståg och icke-våldsprotest. En trotsig, uppstudsig, uppkäftig och upprorisk handling. Sandqvist finner att en människa som säger nej är en människa som revolterar. Och egentligen säger hon både nej och ja.
”… samtidigt som hon hävdar tillvaron av en gräns hävdar hon också existensen av något bortom gränsen, möjligheten av att bryta igenom stängslet, till något hon misstänker finns där någonstans och som hon önskar uppnå och bevara.” (Tom Sandqvist)
I Sverige har annars Anders Mathlein kastat ljus över pessimismen och närgånget undersökt den slentrianmässiga optimismen med både spetsfundig humor och intellektuell skärpa. Feel bad och må bra – överlevnadshandbok för pessimister. Kan det vara så att optimismen är gynnsam för artens överlevnad frågar sig författaren? Och borde inte låga förväntningar och skepsis göra oss bättre förberedda på allt som kan gå snett? Världen förblir dock groteskt orättvist fördelad, och priset för framstegen vad gäller naturresurser och miljö är höga. Så en pessimistisk syn är varken sjuklig eller verklighetsfrämmande menar Mathlein. Optimisten som med sina höga förväntningar på tillvaron räknar med ständiga framsteg kommer ofta att bli irriterad över att så mycket går snett och att världen inte fungerar som man önskar. En pessimist blir inte förvånad över att saker går galet men glatt överraskad de gånger livet visar ljusa sidor och godheten tittar fram. Mathleins förutsättning är att vi befinner oss i ett jättelikt, ”obegripligt mysterium och såvitt vi vet är det bland annat vår förmåga att ställa existentiella frågor som skiljer oss från andra arter på jorden”.
Filosofi noir är ingen dunbollsfilosofi. Hur mycket skönare vore det inte med skygglappar? Att slippa se igenom dimridåerna. Att lägga en concealer på alltihop. Eller berusa sig med naivitet och ägna sig åt ständiga dagdrömmar. Men ensidigt och fanatiskt positivitetstänkande kopplat till marknadstänkande verkar inte hållbart. Snarare gör sig behovet av ett genomskådande gällande. I meningar som inte blundar för verkligheten. Som blir till motståndsrörelser mot marknadsfundamentalismen och den okänsliga och nedsolkade samtiden. För återupprättandet av människovärdet och en mera humanistisk, ändamålsenlig värld. Det är tydligt att det tunga artilleriet av kritiskt tänkande och existentiell känslighet måste sättas in gentemot många av dagens politiska makthavare. För medvetandegörande i en förhoppning om en mera resolut etisk handlingsförmåga, annars blir tillståndet i världen bara värre. Uttalanden som ”vi såg det inte komma ” är oftast rena bluffen eller bortförklaringar. Heureka!
info@opulens.se
