DÖDSSYND. Det finns ett fä som heter Avund och som håller till i en avgrund där ingen kan se det. Och där nere i mörkret väntar det tålmodigt på att få vara oss behjälpliga. Var gång vi misslyckas sticker det fram sitt fula tryne och ondgör sig. Men inte på den som misslyckades utan på den andre som lyckades. Den som var lite snabbare, lite smartare, lite vackrare. Den som var lite mer än den som misslyckades.
Fäet Avund bistår oss gärna. Närs av våra tillkortakommanden. Lockar fram den tillbakahållna frustrationen vi känner. Underblåser vår missunnsamhet. Förstorar illistigt nederlaget som vi var med om. Och med hes röst viskar det att det endast vill oss gott. I vår förbittring lyssnar vi på dess inställsamma ord. För visst var det orättvist att den andre lyckades men inte vi själva? Och visst var den andre oförtjänt av framgången? Visst var det rent av orätt att den andre fick det vi själva inte fick?
Visst var det så! skrockar fäet och tillägger lismande att så ska det inte få vara. Något borde man göra åt saken. Och innan man vet ordet av har det sått några giftiga frön i ens inre. Elakt och svekfullt är detta fä när det eggar oss att berätta för alla hur illa vi tycker om den andre som tror sig vara lite bättre än vi själva. Och inte sällan frågar fäet med låtsad ängslan: Hur ska du kunna försvara din självaktning om du låter bli att baktala den där inbilske fan?
Fäet känner till att vi människor är svaga. Det vet hur det ska få det låga att bryta fram i oss. Det som kan få oss att skada andra. Om sådant är fäet Avund väl förtroget med. Och det vet något som vi inte tänker på. Att framför en spegel är vi oförmögna att se hur fula vi ser ut när fäet fått oss att bli avundsjuka. En sjukdom är det sannerligen. Dold för ögat. Omöjlig att ta på. En sjukdom som kommer att uppsluka oss när avunden på allvar slår rot i vårt inre.
Men låt det för helvete bryta fram då, tänker vi när vi inte längre orkar stå emot. Och fäet grinar slugt när det hör det. Kanhända tvekar vi för ett ögonblick men då kommer fäet påpassligt fram och vänder och vrider på allt så att vi inte vet vad vi egentligen ska tro. För hatet ska fram. Det är det som driver fäet. Och det koketterar och våldför sig på Ekelöfs ord om den ensamma människan: Det som är boskap i andra är boskap också i dig; det som är botten i dig är botten också i andra.
Det är så vi känner igen fäet Avund. Fäet som inte alls vill oss gott. Fäet som vill få oss att hata. Fäet som vill att vi ska sjunka ner i avgrunden. Starka måste vi vara när det sticker fram sitt anskrämliga tryne. För anskrämligt är det. Besegra det kan vi endast genom att vara på vår vakt. Att inte låta oss bli frestade och förledda. Och glöm inte att fäet finns där alltid närvarande. Tålmodigt väntar det på att dess giftiga frön ska slå rot så att hatet äntligen kan välla fram.
melker.garay@opulens.se
