Ett sagoland av smutslila enhörningar och älvor

NEW AGE. “Solen föll på en halvstängd byrålåda som ett sånt där strålknippe som Jesus åker på i en tysk gammal altartavla.” Jesper Nordström äter frukost en försommarmorgon medan radions P1 sänder ett andligt program.

Jag vaknar 05:38 och för att skingra försommarmorgonens grönblå tystnad knäpper jag på P1 och första meningen jag möts av är “vad innebär existensen”. Nu hör det till saken att jag äter både gröt, rågbröd med dansk svettig ost och kolsvart kaffe till frukost och läser ibland The Guardian men detta blir för mäktig mental kost även för mig… så jag muttrar på väg ut i köket “ja, det kan man jävla fråga sig”

Väl tillbaka vid radion med frukostbricka har programmet ändrat karaktär och det visar sig vara någon neovariant av österländsk religion som presenteras. Det talas om närvaro, om den “rena andningen”, och det absoluta och gud vet allt, och dagern i mitt rum har nu ändrats. Solen faller på en halvstängd byrålåda som ett sånt där strålknippe som Jesus åker på i en tysk gammal altartavla. I byrån ligger det mest oandliga: räkningar och myndighetspapper. Andrej Tarkovskij lär ha haft en medvetet felplacerad blyertspenna på sitt skrivbord som han la till rätta varje morgon för att “fösa igång världen”. Irritationen över radioprogrammets oförpliktande fluff ökar och jag stänger av, stänger den solbelysta lådan och får dagen i rullning, föser igång den. Det är som om hela dagen blir ett verkande i protest mot det rosa fluff som new age-anhängaren förfäktar.

Jag gör bestyr. Jag prickar av. Jag rör mig över immanensfältet och i varje steg jag tar är jag absolut närvarande i rummet, till paradoxal skillnad från de som alltid verkar vara på väg bort från världen med sina meditativa introverta praktiker. Rörelsen är framåt, inte uppåt till ett sagoland av smutslila enhörningar och älvor.

Men om jag nu dock ska spara på giftet lite i pennan är det ändå förståeligt att dessa intellektualiserade andliga flyktmekanismer tilltalar de som som jobbar i branscher där värdigheten, uppskattningen, känslan av “kall” och djupare mening försvunnit.

Det är inte ämnat att förvåna att lärare, socionomer och sjuksköterskor söker enhet och andlighet på nån kursgård i Värmland eller på Österlen när flimrande krånglande intranät, nyckeltal och eviga utvärderingsrapporter och fransk poststrukturalistisk teori trasat sönder deras själar. Och sedan länge dragit bort dem från de mjuka värden och meningsskapande som fick dem att välja yrket från första början.

Jag skriver allt detta på kvällen när jag verkat i världen och orden mognat. När tanken fått spänst av motstånd och genomskådat den eskapistiska oförpliktande narcissism som radioprogrammet förfäktade.

Tänk om vi återigen kunde ha ett arbetsliv som tillät oss sakta gå från ax till limpa. Då hade vi inte haft sönderslitna nerver som suktade efter luftiga enhetstankar. New Age har för att parafrasera Marx blitt den stressade medelklassens opium. Gud vet om inte kapitalet står i kulisserna och ler åt dessa vågor av urvattnad österländsk andlighet?

“Tycker du ditt jobb är stressigt och dåligt betalt? Du kanske skulle prova lite yoga och mindfulness”.