ARTIFICIELL INTELLIGENS. “Har ni märkt att ingen talar om mänsklig intelligens längre”, frågar Ladislaus Horatius.
”No pain, no gain” är en populär slogan. Men ansträngning är inte populär i alla sammanhang. Vi tränar inte alla våra muskler. Jag brukar alltid hävda att hjärnan också är en muskel och härom månaden såg jag en fascinerande dokumentärfilm om saken. Den aktivt tänkande delen av hjärnan är som en millimetertunn badmössa, fick jag lära mig. Femton biljoner nervceller sammankopplas för att bygga nya tankevägar, eller om det var miljoner. Siffrorna är inte så viktiga, men här kommer det verkligt illuminerande:
Det medvetna tänkandets fyrverkeri slukar mer energi än musklerna hos en toppatlet! Det är därför som hjärnan oftast försöker klara sig utan medvetet tänkande och bara rullar på i leriga hjulspår.
Eureka, där föll en stor femöring på plats! Detta förklarar varför vi har så mycket slappt tänkande som knappt förtjänar namnet utan mera påminner om minimal vårstädning. Soffan byter plats med bordet, två stolar flyttas till fönstret, fåtöljen vänds bak och fram. Jag har ett ännu starkare ord för sådan relaxerad tankeförflyttning: filofobi, rädsla för visdom, skräck för verkligt tänkande.
I privat korrespondens med en kunnig neurolog får jag ytterligare kött på benen.
“Medvetna tillstånd inklusive tänkande är metaboliskt “dyra” när det gäller syre och glukos, vilka behövs för snabb återställning av signalsubstanser och neuropeptider. Omedvetna processer däremot är mycket långsammare och “billigare”.”
Det kostar på att tänka med andra ord. Vissa är, åtminstone ur det perspektivet, födda rika och lyfter lätt 100 kg medan andra duttar med trekilosvikter. De anarkistiskt intelligenta filmflummarna Cheech & Chong fångade problematiken i en underbar slogan: No brain, no pain.
Allt detta leder till vidare funderingar över intelligens och dumhet, helst i kombination. Dum dumhet är trist, vi glömmer den. Intelligens på gränsen till visdom är berömvärd, vi glömmer den också.
Det vi däremot borde ta oss en rejäl funderare över är idiotisk intelligens. Saken handlar inte så mycket om HUR MYCKET man lyfter utan VARFÖR. Inte om know-how utan know-why. I vårt vetenskapliga paradigm är den senare frågan besvarad på ett mycket otillfredsställande sätt. “Vi besteg berget för att det stod där. Vi slet vingarna av fjärilen för att vi kunde. “
Klåfingrig nyfikenhet styr alltför ofta vetenskapen (och vinstintressen trampar på gaspedalen.) Vad händer om vi flyttar några gener hit, klipper av några trådar där? Pax för carte blanche för att få testa allt, fingra på allt, dissekera allt, inte hålla något för heligt. Vad gäller fjärilen är den oss själva numera. Vi drar och sliter i våra egna vingar, ett fascinerande och makabert skådespel som numera kallas intelligens. Konstgjord intelligens. AI.
Ni har kanske märkt att det talas allt mindre om mänsklig intelligens. Visst, några lyfter stora mentala vikter för att utveckla AI, men väldigt få orkar hantera de riktigt tunga frågorna VARFÖR och VARFÖR INTE. Etiska spörsmål kräver spenat och Karl-Alfred-muskler, dessutom är de olönsamma och bromsar forskningsbidrag och sekinklirr.
Och storsinta massmedia som inte vill att läsare ska överanstränga sina tankemuskler (no brain, no pain!) ropar med skräckblandad förtjusning “fyrfaldigt leve!” för varje AI-nyhet. Ett litet steg för människan, ett stort steg för robotarna.
Några axplock ur den växande högen: Robotar lär sig ljuga. Kvinnlig robot ges medborgarskap i Saudiarabien (har robotar genus?). Japanskt hotell byter sin personal mot robotar (vår skamliga och länge förnekade förkärlek för slavar, en viktig drivkraft i robotutvecklingen, får äntligen tillfälle att manifestera sig öppet). Robotar blir emotionellt intelligenta, man talar om “emotional economy” och marknaden för “affective computing” förutspås vara värd 53.98 miljarder USD vid 2021 (någon sitter inne med en vass kristallkula!). Och sist men inte minst, två robotar debatterar mänsklighetens framtid.
Så spännande det ska bli när maskinerna (våra forna tjänare) med vetenskapsmännens hjälp sätter oss ordentligt på plats. Något saknas dock i rapporteringen. Själva förkortningen AI – lika snorenkel och salivframkallande som gamla klassikern IT – behöver en pendang. Jag föreslår “MS”. Den får representera något från stenåldern som i våra dagar upplever en virvlande högteknologisk renässans.
Mänsklig stupiditet.
ladislaus.horatius@opulens.se
