Ett glåmigt och glimrande 20-tal

NYÅRSTANKAR. “Vi får nog vantrivas en smula i kulturen och i kärlekslandet, för att städa upp i naturen, laga det söndriga samhället och lägga in en växel för att stoppa dagens och morgondagens pandemier”, skriver Erik Cardelús.

Vem är mest offer, min eller din grupp? Kring frågan snurrar mycket i samtiden. Nu senast har kärleken gjorts till arena för vinnare och förlorare, lyckligt respektive olyckligt lottade. Med rubriken ”Svaga” män är också offer på kärleksmarknaden diskuterar Svenska Dagbladets Josefin Holmström dagens könskodade nollsummespel. Bakgrunden är en tidigare text om hopplösa män som inte vill binda sig.

Männen ifråga kallas ”kanske-män”, vaga varelser som inte vill följa med till Ikea. Bara driva och ligga runt, vilket får relationssugna kvinnor att älska sönder sig utan att få tillbaka. Här syns den sexuella revolutionens baksida, med lösliga relationer i dagens flytande modernitet, för att blanda in Zygmunt Bauman.

Men drabbar detta bara kvinnor? Här har bland andra artisten Tomas Andersson Wij opponerat sig. Dagens relationskonsumtion slår mot alla. För på Tinder blir vi alla objekt, bilder som svajpas runt. Fladdriga, förtingligade och förgängliga filterfigurer. Bedrägliga bländverk.

För det digitaliserade och senkapitalistiska samhället drivs av en inte-nöjd-dynamik, gödd av utpräglat valfrihetssystem och shoppingkultur, en ständig jakt på ett bättre jag och ett ljusare ställe att vistas på. Gräset ska helt enkelt verka grönare på andra sidan – i relationer, produkter och självbilder. Liknöjdhet, godmodighet och förnöjsamhet är lika obsoleta som skrivmaskiner, faxmaskiner och tjocka tv-apparater. Logga in och boka en gig-anställd som kör dem till tippen. Nu! Samtidigt försöker marknaden snärja vår lojalitet, med kundklubbs- och lojalitetserbjudanden, bindningstider och stammispremier. Flyktigt ska bli fast, åtminstone i Mammons bok.

Men ändå, är inte kärleken just ett losing game, som den legendariska och tragiska förloraren Amy Winehouse en gång så vackert sjöng. Ett spel där vi gör oss sårbara och ohjälpligt riskerar att förlora, ett spel där obeständighet och ovisshet är själva insatsen. Ett spel som varken algoritmer eller relationscoacher fixar åt oss. Och hur många minnesvärda sånger om lyckliga relationer finns det egentligen? En och en halv, kanske. Resten är hjärta och smärta, en massa välljudande lidande, bitterljuvheter och emotionella berg-och-dal-banor. Sublimerade primalskrik och stajlad separationsångest.

Nytt är att Mammon blivit så skicklig på att slå mynt av köttets lust och själens obotliga ensamhet. För relationer – speciellt hos yngre – har alltid varit flyktiga och fladdriga, vilket späs på av digitala marknadskrafter. Så Amors digitala pilar låter idag katching katching, Orfeus algorytmiska lyra trakteras av Max Martin-figurer.

För den sexuella revolutionen ligger långt bakom oss. Och säkert är att 40-talistgenerationen också låg runt, flitigt och frejdigt, men utan att chatta, svajpa och gosta varandra. Arenorna att vara relationsneurotisk och känsloexponerande på är långt fler nu. Dessutom har dagens skenande fitnesskultur, wellnessvurm och billiga skönhetsingrepp skapat ett klimat där vi förnekar och spelar ner sådant som tidigare togs med mer ro och rent av gav status: nämligen ålder och erfarenhet. För attraktiviteten, tillsammans med tiden och skönhetsidealen, är ett losing game. Men låt oss spela tillsammans och vara goda förlorare.

”40 är det nya 20, 70 är det nya 50” – har vi inte hört dessa klyschor med råge? Eller ska vi dra en till – ”du är aldrig äldre än vad du känner dig, alternativt gör dig.” Och nog hade Alphavilles gamla dänga “Forever young” passat bättre idag än på det gamla nötta 80-talet. Allra bäst gör sig låten som jingel till ett botox- och fillersföretag.

Men hur länge vi orkar hålla på så här? Att sticka offerkoftor, svamla ikapp om vilken grupp det är mest synd om och lägga narcissistiska rökridåer. Gräset är alltid – orättvist – grönare för någon annan, någon annanstans. För såväl identitetspolitiken som nyliberalismen konstruerar filterbubblor som spärrar in oss själva i vårt eget skal. Men varken pigment eller prylar definierar vilka vi är. Vi är långt mer än så. Multidimensionella. Finfula och svagstarka. Obotliga sällskapslejon och ensamvargar – samtidigt.

Mest av allt är det sent på jorden. Antalet dödsskjutningar i vårt land har slagit ett dystert rekord, klimatet skevar värre än någonsin (trots kamp och grönmåleri) och en dödsbringande pandemi grasserar. Tre mörka utvecklingsprocesser där vi varit sena på bollen, liksom inlåsta i oss själva och med en oförmåga att agera samfällt och samordnat.

Och mitt i eländet kanske vi kan tillåta oss lite jämnmod gällande digitaliserad dejting, konsumistiskt kopulerande och räntabel romantik. Kanske “ligga runt” till och med kan uppfattas som skönt av vissa; viss evidens tyder på detta. Så vi får nog vantrivas en smula i kulturen och i kärlekslandet, för att städa upp i naturen, laga det söndriga samhället och lägga in en växel för att stoppa dagens och morgondagens pandemier. Bäst vore en balanserad dos självkärlek, samhällskärlek och naturkärlek, nu när vi tar nästa steg vidare in i det glåmiga 2020-talet.