Essä: Och kastanjen blommar i katastrofernas epok…

ESSÄ.  Gunnlaugur  Magnusson har skrivit en elegi över vår samtid som präglas av ständiga katastrofer och krig.

Det är 27 gradig högsommarvärme denna dag, sent i maj. Jag går genom Uppsalas Botaniska trädgård på min väg tillbaka till jobbet från en demonstration mot kriget i Gaza. Försöker hämta mig lite innan jag måste påklä mig min professionella roll och kliva ”på scen” igen och examinera uppsatser vid universitetet. Om inget annat kan få en att vackla i sin illusion om livets skönhet borde en flera minuters uppräkning av oskyldiga dödsoffer i Palestina och deras fruktansvärt unga ålder kunna skaka om en.

Min syster som bor på Island skickade ett meddelande till mig igår: ”jag packar som om jag ska till Teneriffa”. Hon ska besöka oss och som släktens representant närvara vid min tonåriga dotters slutkonsert i grundskolan. Skillnaden i väderleken mellan Sverige och Island är skarp. Där har träden inte ens hunnit börja få löv och gräset lyser gult i bakgrunden på foton jag får skickade av mina syskonbarn där de leker i den nästan arktiska våren, klädda i tjocka, varma och vattentäta kläder, mössor och vantar.

Här är våren varm, växtligheten tävlar i praktfullhet och när jag drar av mig kavajen i skuggan av Botaniska trädgårdens alléer blir mina sinnen nästan överväldigade. Syrenernas doft i luften, färgerna på trädens alla blomstrande grenar så mångfaldiga att jag inte har ord att beskriva dem. De gröna löven står i kontrast mot den blåa, molnfria himlen, skuggorna smyger mellan löven när en liten vindpust prasslar i grenar och blad och fåglarna kvittrar högljutt om gränserna för sina revir.
Gula gräsdrivor och kala grenar har varit färgerna på Islands maj – där omvandlar yrvakna vädergudar senvinter till i sommar på några korta veckor och inleder hösten tidigt för säkerhets skull, redan i augusti.

”Ännu en dag med 9 grader och regn”. ”Har inte sett sol på flera veckor”. Deprimerade söker islänningarna resor till solen, till och med Sverige kan locka när det är Teneriffa-väder här, men i kontrast med överflödet majregn på Island har det inte regnat ordentligt på länge här. Som min pensionärsgranne Leif sa när jag nämnde torsdagmorgonens lilla regnskur: ”javisst, 2 millimeter fick vi, mer än så blev det inte”.

Dammar och diken torkar upp, sjöarna blir grundare. Grodynglen försöker ta sig fram i alltmer gyttjelika pölar och inte ens hägern är hungrig i hettan utan står där svartvit och smal, saknar bara en cigg i näbben för att se ut som en värmeslagen gothare.

Vädret påminner alltmer om sommaren 2018, när det blev så varmt och så torrt att det blev bevattningsförbud och uppmaning till vattenransonering i stora delar av landet. På kvällarna kunde himlen ingjuta hopp i oss med sin mullrande åska men blixtarna slog bara brand i den torra marken; inte en droppe föll ned. Hela existensen viskade tungt ”men regna då” och fick bara åska till svar. Inte ens ett litet himmelsmorr får vi i Mälardalen nu, och kommunens gräsmattor som klipps enligt schema snarare än behov har börjat gulna. Sveriges kokheta sommar drar på sig Islands vårpalett när grönskan ger vika för torkan.

Jag försöker undvika insikten att det är för varmt för den här årstiden så här långt norrut; för varmt räcker förresten, inga geografiska kvalificeringar behövs. Samtidigt låtsas vi som om att det här är normalt. Kollegor och grannar talar om att ”njuta medan det varar” för att ”man vet aldrig om det blir bra på semestern sen” men bakom kaffeautomatsnacket döljer sig den fruktansvärda insikten att kvällstidningarnas jubelrubriker om att ”högsommarvärmen stannar kvar!” bör läsas som varning eller skräckfilmstitlar. Det är ju inte högsommar. Det är inte ens midsommar än.

Klimatkatastrofen härjar överallt men med olika resultat och som vanligt får vi i norr de lindrigare varianterna. Det är varmt här, men det är närmare 50 grader i flera länder söderut. Olidlig värme som sprider sig, livsfarlig, dödlig hetta. Obehaget vi upplever verkar obetydligt i jämförelse. I Sverige blir det för varmt och torrt i maj, för myggigt i juni och skidsäsongen allt kortare under vintern. På Island blir vår- och höststormarna fler och kraftigare, somrarna blötare och vintrarna gråare. I Mellanöstern, Asien och Sydamerika kokar folk däremot ihjäl i hettan. Här överlever vi vädret trots allt. Än så länge, i alla fall. Och vi bidrar till hettan med våra flygresor och bilresor och vansinniga konsumtion.

Vi? Jag.

Jag ska inte dölja min skuld i ett pluralt ”vi”. Även individer har ett ansvar för katastroferna och kanske just därför kan det verka närmast omöjligt att ändra något. Att sakta ned utvecklingen. Att faktiskt hitta en grund för framtidstro. Illusionen att man ska kunna konsumtionsmönstra sig från klimatet krackelerar som den torra jordfläcken i min gulnande gräsmatta. Kan jag freda mitt miljösamvete med vegetarisk kost, en elhybrid och kavajer köpta på loppis Att stryka dit en bot på hålet i mina jeans, att äta upp hemmets alla brödkanter snarare än slänga dem och att använda tygpåsar till veckohandlingen räcker inte långt för att kompensera för mina resor till släkten på Island.

Självbedrägeriet illustreras bäst av att det är alldeles för varmt att bära min loppiskavaj idag.

I Palestina är vädret för tillfället inte så hemskt varmt, bara lite varmare än här, så folk dör i alla fall inte av värmen där. Åtminstone inte de som inte råkar bli föremål för missiler och ”taktiska anfall” och brinner upp i sina tält eller krossas under husens rasmassor. Där är det politiska klimatet som dödar, en internationell politisk impotens och kravlöshet dold i falska jämförelser om kålsuparnas kvaliteter.

”Brand uppstod eftersom Hamas hade ställt bränslecontainrar nära lägret” skriver israeliska politiker, men om israeliska militären ska kunna prickskjuta individuella Hamasledare med taktiska missiler genom nyckelhål på antika dörrar måste de väl ändå kunna lista ut var bränslecontainrarna ligger i förväg. De måste kunna låta bli att dumpa sina bomber precis där tältlägren är placerade, fyllda med flyktingar från detta vidriga krig och sovande barn. Hur kan politikerna inte protestera mot den katastrof som pågår? Hur kan de undvika att se det som händer?

Många av dem står nog lika stumma som jag inför det fasansfulla. Jag retweetar upprördheten och uppgivenheten på Twitter, lägger Palestinas flagga i min reel på Instagram och delar artiklar på Facebook. Jag besöker studenternas demonstration och tältlägret Gazas fria universitetet – upprättat vid universitetsbiblioteket för att påminna om att det inte finns några palestinska universitet kvar i Gaza: de har jämnats med marken och biblioteken eldats upp. Återigen individuella men fullständigt impotenta försök att göra skillnad, för vilka individuella handlingar eller delningar på sociala medier kan rå på världens starkaste arméer med deras galningar skällandes sina order om död och brand och ännu mer död? Inga alls, men de kollektiva har åtminstone en teoretisk chans. Därför är demonstrationerna så viktiga.

*

Jag går in under skuggan av en av Botaniska trädgårdens kastanjer och tar en bild på dess blommor. Jag andas in vårens alla dofter och försöker knöla bort medvetenheten om de pågående katastroferna. Ett litet försök att fånga in tankarna och leda dem från det vedervärdiga till det vardagliga.

Jag har kvar de rytmiska ropen från demonstrationen i mina händer, ömma av att klappa takten:

”Uni, uni, you can’t hide! You’re supporting genocide!”

Dörrarna på universitetets administrationsbyggnad är låsta sedan en demonstration ägde rum där förra veckan. Ytterligare ett impotent försök att stänga ute det förskräckliga för det hemska är ju inte demonstrationerna utan det de försöker uppmärksamma.

“You’re supporting genocide”

Genom att inte ta aktiv ställning emot tas en passiv ställning för. Försöket att stänga ute det svåra friar inte från det institutionella ansvaret men försöket kan vara begripligt på individnivå – här finns en massa människor som vill gå till arbetet och göra sitt jobb och känna sig trygga på sin arbetsplats under tiden. Jag är en av dem, en sån som håller föreläsningar, forskar, skriver kapitel och artiklar, som om det vore ett vettigt sätt att agera i en katastrofhärjad värld utan tillflykt. Men det kravet riktas mot oss alla, att fortsätta som om ingenting hänt trots förödelsens skoningslöshet. Vi måste leva i den kognitiva dissonansen och låtsas som ingenting.

*

Jag promenerar genom parken mot min arbetsplats som råkar stå alldeles bredvid den Botaniska trädgården. Studenterna därinne väntar på att få ventilera sina uppsatser och min uppgift är att examinera dem idag.
Som om ingenting har hänt.

Jag får skaka av mig olusten, trotsa värmen och ta på mig kavajen igen trots värmen; iklä mig min profession, min yrkesroll. Jag tittar igen mot de blomstrande träden. Med Uppsalas rosa slott i bakgrunden verkar denna plats helt plötsligt orimligt vacker, som en plats bortom tid och rum…

Och där i ett hörn, vid muren närmast slottet, står kastanjen och blommar. Som om ingenting har hänt.