Ensamhet är självsvält

SJÄLVINSIKT. Att vakna upp till sig själv, fördjupa sin självinsikt, klarar ingen på egen hand, skriver Lasse Ekstrand, som också sett den SVT Play-aktuella filmen “I väntan på Jan Myrdals död“. 

Den östtyska författaren Christa Wolfs självbiografiskt anstrukna roman Vem var Christa T? (originalutgåva 1968) vägleddes av en undran: ”Vad innebär det, detta människans uppvaknande till sig själv?” Hon citerade, ett motto för boken, dessa ord från den framlidne kulturministern i DDR, tillika poeten Johannes Becher.

Jag läste boken för många år sedan, sträckläste, skakades om. Rekommenderade den entusiastiskt till mina vänner.

Den mötte inga applåder från den stalinistiska statsledningen, tvärtom. Att syssla med dylika funderingar om jaget ansågs småborgerligt och förkastligt. Det tär på människan som den samhällsvarelse hon primärt är.

Att vakna upp till sig själv, fördjupa sin självinsikt, klarar ingen på egen hand. Det behöver inte vara en professionell terapeut som agerar medhjälpare. Men det krävs ett öra, helst någon som speglar en. Vi blir lätt självblinda. Vi riskerar att utgöra våra egna värsta fiender.

Dokumentärfilmen om författarens sista tid i Varberg, ”I väntan på Jan Myrdals död”, visar en ensam människa. Om än omgiven av Sveriges största privatbibliotek.

Han träter med hyresvärden, den excentriske miljonären Lasse Diding, men det förminskar inte hans ensamhet.

Myrdal skrev mer än gärna om hur han avstod från tidsförstörande socialt umgänge. Jag kunde, när jag fortfarande var anställd och inhyst i ett organisatoriskt sammanhang, sympatisera med detta. Avskydde det utbredda kallpratet och kaffedrickandet på arbetsplatsen. En prefekt, titeln på den institutionsansvariga, till och med kritiserade mig för att jag enligt henne, som jag elakt benämnde ”trivselfascisten”, höll mig undan.

Myrdal berättade även om hur han hela sitt liv valt arbetet framför familj och barn. Han var också, som vi vet, enormt produktiv med böcker och artiklar, en aldrig sinande ström. År ut och år in lika oförtröttligt flitig.

Men ensam. Djupt berörande att i filmen se honom på hans födelsedag där vid köksbordet i Varberg. Kaffe och tårta tillsammans med städerskan. Ingen annan. Döden inte långt borta. Han är fullt medveten om detta, alltmer fysiskt plågad, svårt att röra sig. Pratar om hur man på olika sätt kan skynda på liemannen. Enklast att sluta äta. Svälta sig själv till döds. I likhet med många gamlingar.

Men själen behöver också näring – från andra. Även en solitär som Jan Myrdal.

Ensamhet är självsvält.