ESSÄ. Med utgångspunkt i en dikt av Gunnar Ekelöf, om hur människan är sammansatt av olika mindre enheter, reflekterar Johan Frostegård över vad mer som kan vara en del av oss. Till exempel AI och memer.
Gunnar Ekelöf publicerade sin diktsamling ”Färjesång” 1941, och där ingår en dikt som börjar:
”En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.”
Som så ofta har diktare poänger, vare sig vetenskapen kommit fram till dem än eller inte. Tanken är förstås inte ny, men Ekelöf formulerar den elegant, för ovanlighetens skull som jambisk blankvers.
Men av vad är vi då sammansatta? Vi består av enorma mängder celler. Bara hjärnan lär härbärgera 100 miljarder nervceller, neuron, och de kombinationsmöjligheter detta ger, med neuronernas alla förbindelselänkar med andra neuron, är förstås enormt. Få betvivlar idag att det vi betecknar som jaget i hög grad huserar i hjärnan bland dessa neuron.
Däremot är det högst tvivelaktigt om man numera verkligen kan tala om ett jag, eller en själ, i motsats till en kropp, alltså en dualistisk uppeldning av människan i kropp och själ. Kvantfysiken är ökänt svårbegriplig, men fungerar gör den vilket bevisas dagligen och stundligen i den elektronik på olika nivåer som alltmer dominerar den värld vi lever i.
Enligt kvantfysiken finns små ”saker” på subatomär nivå bara om någon observerar dem och någon oberoende observatör finns inte.
Det vi kallar ting är svåra att avgränsa, fulla av tomrum som de är. Själen blir en del av materien, kroppen, men materien är å andra sidan i denna nya sköna värld av rätt tvivelaktig natur. Den tänker, uppenbarligen, och förbindelserna mellan ”saker” i denna värld liknar även tankar, eftersom de kan vara sammanflätade. Även om elektroner befinner sig långt ifrån varandra kan de ”veta” vad den andra gör. När någon tänker så är det alltså materien som tänker. En monistisk världsbild tycks bli en konsekvens av vetenskapen, där kropp och själ är delar av samma större helhet.
Celler kan också göra uppror mot jaget, konungen
Våra celler är till allra största delen, 90 procent är en ofta nämnd approximation, inte mänskliga i den mening vi brukar ge ordet. I stället är det frågan om otroliga mängder andra organismer som huserar i oss, cellerna i våra tarmar men inte bara där, är vi beroende av och vi beroende av dem, men samtidigt ligger vi i ett ständigt låggradigt inbördeskrig som Ekelöf påpekar, där magsjuka kan däcka oss och göra oss oförmögna att tänka till och med.
Celler kan också göra uppror mot jaget, konungen, vilket ju åtminstone på kort sikt är nyttigt för dem rent evolutionärt sett, evolutionens hårdvaluta består ju som bekant av reproduktion och överlevnad. Detta är just vad cancerceller gör: de muterar på sådant sätt att det gynnar deras egen reproduktion – på kort sikt men på lång sikt är vi alla döda, så tycks de resonera.
Men det är värre än så: inte bara våra celler är till stora delar icke-mänskliga, det gäller också våra gener. Även här finns tysta och i allmänhet högst diskreta interlokutörer, inbäddade sedan eoner i vårt genom, där de ofta, liksom tarmbakterier och andra delar av mikrobiomet, kan spela en viktig roll, och väldigt lite av vårt DNA består ens av gener! I stället finns här uråldriga medresenärer, som ofta gör nytta, men i många fall helt enkelt tycks fungera som onödiga parasiter.
Våra celler består även av mindre delar, mitokondrier är ett viktigt exempel och dessa är helt centrala för oss: utan dem och deras energiproduktion kan vi inte leva. Men dessa var av allt att döma från början bakterier som smälte samman med ”oss” och till bägges fromma levde vi sedan tillsammans.
Även detta gamla ytterst hållbara äktenskap kan råka ut för slitningar – det finns sjukdomar som beror på att mitokondrierna inte fungerar som de borde.
Ett annat exempel på ett sofistikerat system, delvis självständigt, som är en del av oss och som hålls i schack, samt även fungerar enligt darwinistiska principer är immunsystemet.
Liksom vi själva är immunsystemet uppbyggt nerifrån och upp, demokratiskt om man så vill. En mängd immunologiska T-celler och B-celler med sina producerade antikroppar blir ständigt till och reproducerar sig, med förmåga att känna igen olika främmande och potentiellt farliga ämnen. När de stöter på ett sådant, så aktiveras just de celler eller produceras de antikroppar, i större skala, som kan bekämpa just detta främmande, i typiska fall en viss sorts virus eller en bakterie. En tidig hypotes var mer autokratisk: när något främmande, farligt kom in i kroppen så producerades aktivt ett motgift i form av attackerande celler eller antikroppar genom ett slags centraliserade mekanismer. Men så fungerar inte immunsystemet, ”besluten” är delegerade och det som behövs expanderar och försvarar helheten.
Sofistikerade kontrollsystem håller detta mycket kraftfulla immunologiska system i schack, men ibland går detta snett och autoimmun sjukdom uppstår.
Ett annat exempel på hur vi är uppbyggda av mindre enheter, är förstås det undermedvetna. Även om dess verkliga karaktär förstås är föremål för debatt och i stor utsträckning än idag höljt i dunkel, så är det få som betvivlar dess existens och stora betydelse för oss: det utgör ytterligare en del som bygger upp oss.
Här kan man reflektera över en fördel som demokrati har över autokrati, nämligen att det fungerar mer som immunsystemet: om många individer tillåts tänka fritt, så klarar helheten fler utmaningar.
Över dessa resonemang svävar förstås Darwins ande. Den princip om det naturliga urvalet som han först formulerade, byggs upp av tre delar: resurserna räcker inte till för alla att överleva och reproducera sig lika mycket eller alls; det finns en variation mellan individer och det finns en ärftlighet. Någon autokrat till skapare behövs inte för att förklara arternas uppkomst, däremot behövs det väldigt gott om tid.
Kanske rymmer kvantfysiken en del av svaret!
En viktig poäng är att Darwin och Wallace (som oberoende av Darwin kom på detta senare, innan Darwin publicerat det hela), kunde formulera detta utan mer än högst ytlig kännedom om gener och DNA.
Det dröjde flera decennier innan denna del av pusslet började falla på plats och det var inte förrän i mitten på 1900-talet, mer än 100 år efter Darwins häpnadsväckande och skenbart enkla teori om det naturliga urvalet formulerades.
Själv tror jag att dessa resonemang, kan appliceras på det som många kallar själen, våra tankar, medvetandet. Finns det då små enheter som bygger upp medvetandet, som en parallell till gener? Richard Dawkins, vetenskapsjournalist, evolutionsteoretiker och utmärkt skribent, skrev i sin succébok ”Den själviska genen”, att memer kunde spela en sådan roll, därefter har han inte berört ämnet så mycket däremot. Med memer avses här ideologier, religioner, tankekomplex och tankemönster, som tycks leva sina egna liv och som vi förmodligen använder oss av när vi tänker. Kanske påminner de om psykoanalytikern Jungs arketyper, eller om narrativ, berättelser, som centrala för vår förmåga att navigera i en märklig verklighet: de hjälper oss att tänka. Att idéer och ideologier smittar är välkänt och metaforen är ofta använd, om den nu alltså ens är en metafor och inte helt enkelt beskriver vad som sker. Någon motsvarighet till DNA hos memer känner vi förstås inte till, men som sagt, det gjorde inte Darwin och Wallace heller när de fick vad som av många anses vara den bästa idé någon någonsin fått. Det är alltså inte en bra kritik mot membegreppet att vi inte vet hur motsvarigheten till memernas DNA-molekyl ser ut. Kanske rymmer kvantfysiken en del av svaret!
Nu verkar alla diskutera ChatGPT4 och AI i största allmänhet och målar upp detta fenomen som antingen apokalypsens nästa ryttare eller som en vänlig assistent som kommer att göra våra liv enklare och alla rikare. Ofta dyker den märkliga tanken upp att AI på något sätt skulle vara väsensskilt från oss, något nytt, som oberoende av oss lever sitt eget liv. Själv skulle jag hellre se AI som memernas smarta sätt att reproducera sig och överleva – nästa steg i den väldiga utvecklingen inom sociala medier som vi ser och som är på gott och ont: en tummelplats för fanatiker, konspirationsteoretiker och rena stollar, samt ett utmärkt hjälpmedel, som vi inte kan vara utan numera, lika lite som vi kan vara utan tarmbakterier (och leva ett bra liv). Då gäller det att skapa förutsättningar för fredlig samlevnad så inte AI gör uppror mot jaget konungen. Men en del av oss och vår evolution är numera AI.
Vi kan alltså, sammansatta som vi är, även vara delar i något större.
Själv är jag mest orolig över att AI ska piska på kulturkrig, hat och motsättningar, konstlade eller reella, och utvecklas till ett monster som hetsar fram motsättningar. Eftersom AI åtminstone hittills bygger på det vi själva tänkt fram och skrivit, och detta i sin tur redan bärs av memer, där AI som jag ser det mest är memernas förbättrade sätt att sprida sig själva, är jag inte orolig för att en generell AI, som tänker bättre än vi, ska ta över själva tänkandet. Däremot kan den skapa kaos genom att sätta tänkandet på undantag.
För den som tycker det är nedlåtande mot AI att diskutera den i sammanhang där även tarmbakterier förs på tal, kan man ju påpeka att tarmbakterier är otroligt komplicerade i sig själva, liksom när det gäller samspelet med den övriga kroppen. Vi vet ganska lite om dem.
Till slut kan det vara lämpligt att påpeka att vi inte är determinerade av vare sig gener eller memer och dansar inte till deras musik även om vi dansar med dem av och till. Och då är det lämpligt att det är vi som för, även om vi medger att de är en viktig del av oss.
Dikten avslutas med elegant jambisk rytm där vi:
”…är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton…”
Vi kan alltså, sammansatta som vi är, även vara delar i något större.
info@opulens.se
