I slutet av förra månaden ställde vi om våra klockor från sommartid till vintertid. Mathias Jansson gör en historisk återblick på hur uppfattningen om tid har förändrats och hämtar exempel från konstens värld.
“Tid inte viktigt. Bara liv viktigt.” Med Yodas grammatik och vishet yttrar rymdvarelsen i Luc Bessons film Det femte elementet de visa orden till mänskligheten. Vad rymdvarelsen inte verkar känna till, är att enligt Einsteins relativitetsteori så hör rum och tid samman. Utan det ena finns inte det andra, tiden är alltså livsviktig för vår existens.
Hur vi har sett på tiden och mätt den genom historien har naturligtvis förändrats. Låt oss göra en tidsresa genom konstens värld för att se hur bilden av tiden har förändrats. I början var tid detsamma som solens uppgång och nedgång. Man använde sig av olika former av solur som mätte tiden genom att markera hur solens skugga flyttade sig under dagen. På natten var det mörkt och man kunde inte arbete så behovet att mäta tiden under natten var inte relevant.
I de tidiga civilisationerna som Egypten var därför solen central i människornas föreställningsvärld. I Egypten tillbad man solguden Ra som dök upp i öster på morgonen och under dagen for över himlen för att försvinna i väster till kvällen och nästa morgon, i en evig cykel, dyka upp i öster igen. I grekisk mytologi drar solguden Helios sin vagn över himlen och i nordisk mytologi drar Sol sin vagn över himlen. När man avbildar tiden så är det solgudarna man ser i antikens bildvärld. Det är inget speciellt klockslag som avbildas, utan solen blir en symbol för hur dagarna och nätterna går, hur årstiderna växlar, men också en bild för livet i stort, vi föds, lever och dör.
Idén att solen mäter vår tid levde kvar långt in i historien till exempel i bondesamhället där dagsljuset var den tid man kunde arbeta på åkrarna och ta hand om boskapen. På den kända Vädersolstavlan ser vi ett halo-fenomen vid solen och månen över Stockholms himmel år 1535. Märkliga himlafenomen betraktades länge som järtecken som var viktiga att tolka. Solen var avgörande för vår överlevnad och bestämde när människor kunde arbeta. Det skulle dröja några hundra år innan det elektriska ljuset gjorde det möjligt att arbeta dygnet runt och det fanns behov av att mäta tiden under hela dygnet.
När vi flyttade in i städerna och började organisera vårt samhälle så uppstod också behovet av att mäta tiden mer exakt. I början av 1300-talet började man använda sig av timglas, som var ett resultat av nya tekniker inom glastillverkningen. En av de första bilderna av ett timglas hittar man på den italienska konstnären Ambrogio Lorenzettis fresk från 1339 som är en allegori över det goda och det dåliga styret i samhället. Det är på sidan med det goda styret som timglaset återfinns. Redan på 1300-talet ansåg man att hålla reda på tiden var en viktig samhällsfunktion.
I konsten får timglaset sin storhetstid under 1600-talet. Det blev en symbol för livets korthet och återfinns som motiv i många tavlor. Den franska konstnären Philippe de Champaigne målade 1671 en tavla med en blomma, en dödskalle och ett timglas. Det är nästan som en rebus med budskapet: Tänk på att du ska dö, din tid är utmätt, som sanden i ett timglas rinner livet ut. Först blomstrar du, men snart är du död. Det var en dyster syn på tiden som 1600-talets konstnärer förmedlade, att den plötsligt kunde ta slut för oss. Med soltiden var det ju så att även om den försvann så kom den ju tillbaka dagen därpå i ett evigt kretslopp.
Timglaset var visserligen bättre än solen för att mäta tiden med, men det blev ju ett evigt vändande i längden. Lösningen blev att mekanisera klockan. Under 1400-talet skapades magnifika astronomiska ur i till exempel Prag och Lund som inte bara visar tiden utan var en hel kalender med information om månens faser, solens upp och nergång o.s.v. Allt ackompanjerat av rörliga figurer och musik, både bildande och underhållande på samma gång.
Det gick visserligen bättre att mäta tiden med ett mekaniskt ur, men exaktheten skiljde sig mellan klockorna och varje stad hade därför sin egen tid, men i och med industrialiseringen och järnvägen behövde vi ha ännu bättre koll på tiden. Tågen måste ju avgå i rätt tid och arbetsgivaren ville ha kontroll att de betalade för rätt antal arbetade timmar. I Sverige infördes normaltid 1879, det vill säga att det var samma tid i hela landet, innan dess hade Göteborg och Stockholm haft olika lokala tider.
År 1877 målar den franska impressionisten Claude Monet ett dussin tavlor av tågstationen Gare Saint-Lazare i Paris. Någon klocka ser man inte i all den rök som väller fram ur ångloken, men det var under den här perioden som det började bli allt mer vanligt med klockor på allmänna platser, som tågstationer, och gemene man började bära fickur. Klockorna hade sekundvisare så nu kunde vi se hur tiden tickade fram i vår egen ficka och göra exakta mätningar och komma i tid på sekunden till ett möte.
Under slutet av 1800-talet fick vi lära oss att det var viktigt att hålla reda på tiden och alla måste ha samma tid för att samhället skulle fungera, men sen kom Einstein under 1910-talet och förstörde allting. I relativitetsteorin säger Einstein att tiden är relativ beroende på observatörens plats i rummet. I teorin betyder det att varje plats i rummet har en egen tid. Till vardags märker vi inte av det, men skulle vi åka i väg i en rymdraket som accelererar närmare ljusets hastighet så skulle tiden på jorden och i rymdkapseln skilja sig ganska mycket åt. ”Ur led är tiden”, utbrister Hamlet i Shakespeares drama, men tiden var inte ur led, den var bara relativ.
1931 målar den surrealistiska konstnären Salvador Dali tavlan The Persistence of Memory. Ett konstverk som bland annat avbildar smältande klockor och som de flesta förmodligen känner till. Det går att se målningen som ett försök att tolka relativitetsteorin. Tiden finns inte i en fast form utan den omformas av rummet och gravitationen, och kan sträckas ut och förändras. Det är också en målning som förutsäger att den analoga tidens tid snart är förbi. De analoga klockorna smälter bort och kommer att ersättas av en nya bättre tidmätare, nämligen atomuret. Atomuret (som i standardutförandet har en felmarginal på 1 sekund på 100 000 år) börjar användas under 1950-talet och på 1970-talet kommer den digitala klockan. I den moderna tiden räcker det inte längre att komma exakt på sekunden utan tiden delas nu in i ännu mindre delar, tiondelar, hundradelar, tusendelar, ja, ända ner på atomnivå.
Konstnären Richard Hughes verk Untitled (Triptick) (2009) som består av tre vanliga vita köksklockor som har splittrats i flera bitar och sedan monterats ihop är väl ett bra exempel på hur splittrad och fragmenterad vår tid är. Idag styrs inte arbetsdagen av solen utan vi har flextid, övertid, deltidsjobb, timanställningar och gigjobb, där vi kan snabbt hoppa in och jobba några timmar. Allt som är viktigt i livet verkar vara förknippat med tid, men hur är det med livet? Är det inte längre viktigt? Tid finns det gott om, men varje person har bara tilldelats en begränsad tid. En begränsad tid som vi idag delar upp i allt mindre bitar. På så sätt liknar våra liv timglasen på 1600-talsmålningarna där tiden smulas ner till små korn som vi förbrukar. Tänk om vi istället åter skulle börja se våra liv som solens vandring över himlen, som en lång sammanhängande resa där livet står i centrum och inte tiden.
info@opulens.se
