HOMO NARRANS. “Gemensamt för oss alla är att vi lever av berättelser, att berättelsen är vår innersta natur och näring. Speciellt nu i denna disiga och dystra novembermånad”, skriver Erik Cardelús.
Ibland föreställer jag mig helvetet som en oändlig novembermånad utan kultur. Ett grått töcken av deklarationsblanketter, dammsugning och diskmaskinsutplockning. Argentinaren Borges föreställde sig paradiset som ett bibliotek. Winston Churchill lär ha besvarat frågan om vad man innerst inne försvarade under andra världskriget med ordet “kultur”.
Tankarna kommer över mig en tidig vardagsmorgon på pendeltåget. Utspridda vagnen sitter några utspökade passagerare, med teaterblod rinnande ner för pannan och mungiporna, horn i pannan och svarta huvor. Kanske kommer de från en fest, somnat i ett hörn eller spelat bortamatch i nya lakan. Eller så väntar en alkoholstinn after work eller en kommande brakfest med extra allt? Om detta må de skvallersugna spekulera, de avundsjuka glunka, de partysugna prata.
Gemensamt för oss alla är att vi lever av berättelser, att berättelsen är vår innersta natur och näring. Speciellt nu i denna disiga och dystra novembermånad. Inte konstigt att vi så enkelt absorberade Halloween, den svenska kulturens nykomling. En festlighet fullproppad av berättande, eller snarare storytelling, skeppad från anglosaxiska riken, transporterad över stormiga hav till våra fjärran nordliga kuster. Med Halloween ges ett ypperligt tillfälle att leva ut människans uråldriga fascination inför det mystiska och mäktiga, allt det där som står utanför vår jordiska kontroll. Med Halloween slipper vi vara evidensbaserade för en dag. Med Halloween ges ett ypperligt tillfälle att busa och äta godis, att vältra sig i det barnsligt skräckskojiga och släppa loss i kusligheternas karneval.
Ibland glunkas det om att världen blivit avförtrollad. Att allt ska vara så upplyst nuförtiden. Ändå sägs så mycket som var tredje person tro på övernaturligheter. På helgens morgonteve framträder en kvinna som talar sig varm för den nya globala häxtrenden, vars digitala motor heter Witchnet och vars kända frontfigurer vimlar runt bland kullarna i Hollywood. Men häxor och trollkarlar finns lite överallt. Blåkulla ligger alltså närmare än vi tror, kanske rent av där du bor.
Programmet fortsätter med två engagerat allvarsamma kvinnor som berättar om kristaller, att dessa fantastiska stenar kan få oss att hitta nya dimensioner i tillvaron. Och nog behöver vi alla ha nya spännande narrativa dimensioner, om är det så via Netflix, kaféskvaller eller ölbestänkt skroderande med polarna. Överallt berättar vi saker för varandra, för människans är som bekant inte bara en homo sapiens, utan också en homo narrens, en varelse som lever för att producera och konsumera berättelser. Berättelser som väver oss samman, berättelser som ger vårt liv mening, berättelser som förhöjer, förtätar och förgyller våra liv, från pumpor till pergament. Från Bullerbyn till Blåkulla.
Men vill man vara lite lagom mellanmjölkig duger det gott med dagens återuppståndna kulturliv. Att ta del av kultur som skapas mitt framför våra ögon och öron, levande och pulserande, eller bara sitta tillsammans med andra, läsa böcker, på ett kafé eller bibliotek. Fira läslov, oavsett ålder. Ha ett fördjupat samtal, utan skärm och stress. Här finns ett outtömligt Blåkulla att besöka, med eller utan kristaller och kvastar, pumpor och paljetter. En nygammal livsnödvändig njutning, ett flöde som tog en pandemisk paus och sedan återkom. En vidunderlig verklighet, som nu är befriad från sina bojor och toppas med stora skopor av nymald kultur.
info@opulens.se
