ONDSKA. I en uttömmande och informativ essä i tre delar undersöker Carsten Palmer Schale begreppet ondska och kommer så fram till specifika slutsatser. Detta är den tredje och sista delen.
De tidigare publicerade delarna hittas här.
Arendt
Hanna Arendts tankar om ondskans natur har sitt ursprung i hennes försök att rätt förstå och värdera de nazistiska dödslägren. I sin Origins of Totalitarianism (1951), lånar Arendt Kants term ”radikalt ont” för att beskriva Förintelsen. Arendt använder dock inte Kants term på samma sätt som denne gör.
Arendt använder termen för att ”beteckna en ny form av förkastliga handlingar som inte kan fångas upp av andra moraliska begrepp.” ”Radikal ondska handlar om att göra människor överflödiga som mänskliga individer. Detta åstadkoms när människor görs till levande lik vilka saknar såväl spontanitet som frihet. Ett utmärkande drag för radikal ondska är att de onda handlingarna inte begås utifrån mänskligt förståeliga motiv så som egenintresse, utan bara för att förstärka totalitär kontroll och med utgångspunkt i idén att vad som helst är möjligt att göra.” (Arendt 1951).
Det är de totalitära regimernas strukturerade och strukturerande system som står i centrum.
I Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil vänder Arendt sin uppmärksamhet mot den individuella ondskan genom att analysera nazisten Adolf Eichmann, som ställdes inför rätta i Jerusalem för att ha organiserat deportationen av ungerska judar till utrotningslägren. Arendt reste till Jerusalem1961 för att, som journalist för The New Yorker Magazine, rapportera om rättegången mot Eichmann. I ”Eichmann in Jerusalem”, hävdar hon att ”skrivbordsmördare som Eichmann” inte drevs av vare sig demoniska eller monstruösa motiv:
“It was sheer thoughtlessness – something by no means identical with stupidity – that predisposed (Eichmann) to become one of the greatest criminals of that period” (Arendt 1963).
Enligt Arendt var Eichmann en banal människa, eller med andra ord en ”skrämmande normal människa som helt enkelt inte tänkte särskilt djupt på vad han gjorde”. Hennes analys, och slutsats, har naturligtvis lett till kontroverser.
Socialpsykologen Stanley Milgram (1969), han med lydnadsexperimenten, och senare den engelske psykologiprofessorn Philip Zimbardo (2007), försökte båda förklara hur sociala villkor kan få helt ”vanliga människor” att utföra ondskefulla handlingar.
Sporrade av Arendts verk, men skeptiska till resonemangen, har en rad teoretiker från skilda discipliner sålunda sökt efter nödvändiga och tillräckliga förutsättningar som kan göra människor onda. Man har talat om karaktärer och personligheter som ondskans rötter. Andra har hävdat att handlingarna i sig är roten till det onda. Jag måste för min del säga, att flertalet av dessa forskare förefaller mig springa runt i cirklar.
De flesta filosofer och lekmän tycks emellertid anta att förekomsten något slags (extra) ”klandervärt” är en essentiell och avgörande komponent i allt ondskefullt handlande.(Card 2002, Garrard 1999).
Hursomhelst förefaller det rimligt, menar många, att ”wrongfullness” (Garrard) ingår i vad som kan betraktas som ont.
Men inte alla! Tvärtom. Den centrala frågan för exempelvis Todd Calder är i stället: vad är det mer som krävs för det onda än det klandervärda? Ett kontroversiellt svar (Russell 2007) är: inget. Men detta har naturligtvis inte heller accepterats av andra, som menat att det onda är något inte bara kvantitativt, utan också kvalitativt, annorlunda än att bara göra något i och för sig klandervärt (Garrard 1999 och 2002; Calder 2013).
Calder
Todd Calder (2013) resonerar om hur företeelser, i vår kontext, skall te sig för att bedömas som distinkt åtskilda i kvalitativt avseende?.
Han skriver bland annat att möjliga teorier om ondska och förkastliga gärningar inte i allt delar sina väsentliga egenskaper, och att ondska och förkastliga gärningar därför är kvalitativt åtskilda. Exempelvis anser Calder att det är en väsentlig egenskap hos onda gärningar att gärningsmannen avser att hans offer ska tillfogas betydande skada medan det inte är en väsentlig egenskap hos förkastliga handlingar att gärningsmannen har för avsikt att orsaka skada. Till exempel kan fusk, lögner och riskbeteende vara förkastliga gärningar även i de fall där förövaren inte har haft för avsikt att orsaka skada.
Skada
Andra filosofer har föreslagit att de onda hyser ett begär att skada, för mer specifika skäl än för egenintresset att njuta, nämligen begäret att förstöra och skada så mycket som möjligt för dess egen skull (Cole 2006).
För den intresserade skulle jag här gärna vilja att läsaren på djupet begrundar det ekosofiska problemet med ”The last man on earth” (Routley).
Även om exempelvis naturkatastrofer eller djur (ibland) kan orsaka en myckenhet skada, är deras ”beteende” inte ont, eftersom ingendera av dessa är moraliska agenter (åtminstone inte som vi ännu ser dem ; jämför dock ormen i paradiset!). Reella moraliska agenter utför onda handlingar endast när de är moraliskt ansvariga och beteendet oursäktligt (Card 2010).
”To meet these conditions evildoers must act voluntarily, intend or foresee their victim’s suffering, and lack moral justification for their actions”, skriver Card.
Detta är dock kontroversiellt att anföra i åtminstone de tre följande fallen: stor skada orsakad av
(1) psykopater (2) individer som haft en dålig uppväxt samt (3) okunnighet.
Philip Cole anser att i vilken grad förkastliga beteenden orsakas av dåliga uppväxtförhållanden, snarare än genetiska utgångspunkter eller individuella val, är en svår empirisk fråga. ”Om man antar att det finns ett starkt orsakssamband mellan dålig uppväxtmiljö och avvikande beteenden, finns det argument för påståendet att vi inte ska hålla förövare moraliskt ansvariga för beteenden som är resultatet av en dålig uppväxt. Huvudargumentet är att eftersom vi inte väljer våra uppväxtförhållanden ska vi inte hållas ansvariga för brott som är ett resultat av vår uppväxt.” (Cole)
Känner vi måhända igen oss i dagens politiska landskap?
Aristoteles
Emellertid, som redan Aristoteles påpekade, är okunskapen en giltig ursäkt endast om denna okunskap inte är klandervärd (Den Nichomakiska etiken, tredje boken). I sin förlängning menar dock – bland andra – Aristoteles att det här ofta är fråga om ett medvetet eller omedvetet självbedrägeri.
Självbedragare använder sig ofta av en sorts taktik för att bli ursäktade, exempelvis:
(1) att undvika att tänka på sanningen (2) att distrahera sig själva genom att rationalisera motsatsen till sanningen (3) att systematiskt fly motstridiga uppgifter (4) att ignorera tillgängliga bevis för vissa sanningar
Känner vi måhända igen oss i dagens politiska landskap?
Diskussion i två avgörande steg
Omständigheterna
Väldigt ofta åberopas en människas psykosociala omständigheter, i synnerhet (men inte alltid) under uppväxten (som senare kan förstärkas under den kriminella ”karriären”). En sådan människa var Carl Panzram, som jag avhandlat i del två av denna tredelade essä. En del har då ”ursäktat” den ”ondes” handlingar, andra har nöjt sig med att omständigheterna kunnat bidra till att förklara dessa handlingar (och deras konsekvenser).
Min mening är, att vi aldrig helt kan frikänna någon från sitt personliga ansvar, men containrar med erfarenheter och forskningsrapporter påvisar med all önskvärd tydlighet, att dels alltför många medmänniskor föds med plast- eller träsked i munnen i stället för en silversked, och att villkoren under ”brotts- eller ondskekarriären” mer än ofta förstärker ”det onda”. Tyngden i den forskning som visar korrelationen mellan uppväxt och karriär å ena sidan och slutstadiet å den andra är helt enkelt förfärande Ändå finns det de som klarar sig (men också en del barn med silversked som går över styr).
Ett mycket centralt påpekande, som här medvetet upprepas, av den engelske psykologiprofessorn Philip Zimbardo, har mycket stark bäring på detta: ”Självklart finns det onda människor, alltså människor som är disponerade att göra ont, men utan vår passiva medverkan skulle de inte orsaka lika stor skada”.
Den djupaste dispositionen har väl då oftast att göra med generna, men deras inverkan varierar starkt med uppväxtvillkoren och den sekundära socialisationen. Men så – dessutom, och ej minst! – har vi som medmänniskor ett mycket stort gemensamt ansvar för också andra än oss själva och för det samhälle, och den livsstil, vi format, och som utgör spikmatta eller sammetssoffa för den enskilde.
Tänk på de som alltså inte ingriper – men som ofta ropar ”korsfäst!” när någon annan utför onda handlingar. Handlingar som aldrig utförs i ett socialt vakuum.
För några decennier sedan (1995) skrev jag en liten skrift: ”Från generna till det psykiska, sociala och ekonomiska tvånget – eller hur den förment fria viljan, och det förment fria valet, kan te sig i praktiken”.
Jag menar att huvudtankarna där står sig. Ja, när det just gäller generna har nog min argumentation stärkts. Det övriga hör annars till min sociologiska och socialpsykologiska och ”hemmaplan”.
Generna
Den hittills mes uppmärksammade genen i sammanhanget bär sålunda namnet monoaminoxidas-A och förkortas MAO-A. Man visste sedan tidigare forskning att den är viktig för hur hjärnan hanterar stress och aggressivitet. Nu har man, i en holländsk studie, sett vad som hände med de (få) undersökta männen när deras hjärnor saknade ämnet. De blev helt asociala. Tillståndet fick namnet Brunners syndrom, efter forskaren som ledde studien.
Teorin bakom upptäckten är ungefär följande: hjärnans aktivitet styrs av de ämnen som skickar signaler mellan nervcellerna. Några av de viktigaste är dopamin, serotonin och noradrenalin. De har många och varierande funktioner; de spelar till exempel en viktig roll när vi reagerar på faror, hanterar stress eller snabba känslomässiga kast. En av de kända uppgifterna för MAO-A är att bryta ner de här signalämnena efter att de skickat sina budskap. Om de inte bryts ner och så att säga, städas undan, ligger de kvar i hjärnans synapser och följden kan bli att hjärnan ständigt går på full gas med hög beredskap att reagera känslomässigt på omgivningen.
Det statistiska materialet var emellertid, som vi redan antytt, magert. Fem män som bedömdes nästan enbart genom andras berättelser om våldsamhet och begångna missdåd. Men intresset för ”brottsgenen” var väckt, och betydligt mer sofistikerade studier skulle snart göra bilden av sambandet mellan gener och beteende lite tydligare, men samtidigt mer komplicerad.
För det finns verkligen en koppling mellan genen MAO-A och sociala problem, skulle det visa sig.
Våra gener har en betydelse när det handlar om anlag för ett våldsamt beteende – men frågan är mycket komplicerad. Dels samverkar ett stort antal gener, av vilka de flesta förmodligen ännu inte är kända. Och dels spelar det sociala arvet en avgörande roll, förmodligen större än det genetiska arvet.
Vi styrs av våra gener och den fysiska yttre påverkan, men även våra egna och andras argument som övertalar oss att handla på ett eller annat sätt i en viss situation.
Den fria viljan och determinismen
Från Demokritos över Augustinus till Schopenhauer och Sartre – och våra dagars Dennett har den fria viljan, det fria valet och determinismen flitigt diskuterats,. Debatten på området är med andra ord flertusenårig, och har de senaste hundra åren dessutom dragit in kvantfysiken och (alltså) genetiken i den filosofiskt redan snåriga terrängen.
Har du och jag en fri vilja? Eller är allt elektrokemiska processer utanför ”din” respektive ”min” kontroll? Är jag fast för, vid eller i omständigheter, otur, ödet, generna, hormonerna, i värsta fall en hjärntumör? Är jag värd beröm eller kritik?
Eller enklare uttryckt: har jag ett ansvar, också under vidriga förutsättningar?
Under fyra år arbetade jag för Stenungsunds kommun i allmänhet och för Nösnäsgymnasiet i synnerhet. Främst med utsatta ungdomar. Låt mig då genast säga, att alla kontakter med ungdomarna själva, deras föräldrar (om detta gick), elevhälsan, lärarna, socialtjänsten, BUP, polisen och så vidare ytterligare stärkte min tro på att vår vilja, som de av denna beroende valen, i hög grad är begränsad. Och begränsningen är i mycket hög grad rotad i sociala, psykologiska, ekonomiska, språkliga och religiösa förhållanden. Men även i missbruk, psykiska sjukdomar och – tydligen – genetiska dispositioner.
Så jag upprepar: det är skillnad på att födas med plast- eller träskedar och silverskedar i munnen. Detta tas numera tyvärr sällan upp i den dagspolitiska debatten, åtminstone inte i den utsträckning som det hela förtjänar. Forskning visar även starka samband mellan uppväxt och betyg, mellan betyg och arbete, mellan arbetslöshet och utsatthet. Utsatta människor blir dessutom ofta – om än ej alltid – missbrukare, kriminella, hårda, råa, aggressiva. Ja, de kan rentav i flera fall uppfattas som onda.
En människas livsomständigheter, och i synnerhet under uppväxten, kommer följaktligen mer än ofta att påverka hennes framtida situation. Och även om envar utsatt kille, eftersom det ofta är frågan om killar, naturligtvis inte blir en Carl Panzram, så är det bland dessa utsatta vi oftast kommer att finna liknande individer. Men också de som avviker positivt (och samtidigt finns det naturligtvis också negativa avvikelser bland dem som växer upp med silversked).
Men viljorna och valen, alltså. Ja, någon absolut fri vilja tror jag inte ett ögonblick på, eftersom människan styrs av alltför många faktorer. Och därför inte heller på några helt fria val. Omvänt, då?
Någon form av total determinism? Nej, knappast det heller. Undantag finns. Viljan kan nog dessutom vara starkare eller svagare – eller bli det. Liksom valen kan vara bättre eller sämre – eller utvecklas därhän. Ett visst mått av tur och otur existerar säkert också. Dessutom har vi möjligen att göra med de kompabilitetsproblem, som filosoferna kallar det, och som har att göra med en möjlig förening mellan frihet och ofrihet.
Exkurs: Den Boston-födde amerikanen Daniel Dennett är en nutida filosof som gett uttryck för åtskilliga åsikter om den fria viljan. Dennett har försökt förklara utvecklingen av ett fritt, men materiellt, medvetande, och om vi verkligen är helt fria. Dennett vill dock inte jämföra människans liv som orsaksbundet såsom biljardbollarnas rörelser när de krockar med varandra. Människans liv är mer komplicerat än så, menar han.
Vi styrs av våra gener och den fysiska yttre påverkan, men även våra egna och andras argument som övertalar oss att handla på ett eller annat sätt i en viss situation. Argumentationen ser han som ett system som förvarnar oss för farliga händelser, och som förbereder oss för dessa. Det är ett slags system som målar upp olika scenarion och tänkbara händelser, så att vi ska veta vad vi ska göra ifall vi hamnar i en sådan situation.
”Men vi kan aldrig veta exakt vad som kommer att hända härnäst, allt vi vet är att vi befinner oss i ett grenverk av olika möjligheter. I själva argumentationen för att förhoppningsvis göra det rätta valet, måste vi såga av vissa grenar i detta stora grenverk, det gäller bara att inte såga av den grenen som kan hjälpa oss ur en svår situation”.
Dennett tar emellertid, menar jag, alltför lätt på uppväxtvillkor och successioner av livsomständigheter.
Ett samtidssymptom?
Men för att sammanfatta det hela på ett måhända något drastiskt manér: omständigheterna är i betydande grad sammanvävda med ondskan.
Urartad kollektivism – ”Saken” (som kan rättfärdiga allt, hur cyniskt det än må vara)
Hittills har jag dock mest fokuserat individen – även om jag hela tiden kommit in på det gemensamma. Nu skall jag övergå – eller egentligen återgå – till kollektivet, den urartade och förvrängda kollektivismen och ”saken”.
Där jag tror att det mesta av ”ondskan” återfinns. Samtidigt tror jag att den utsatte ofta söker sig till saken eller att saken drar denna individ till sig.
Det räcker med att ögna igenom några historieböcker och lyssna på de dagliga nyheterna. Babylonierna (i olika omgångar) assyrierna, egyptierna, hebréerna, grekerna, perserna, romarna, vikingarna, mongolerna, osmanerna, de europeiska kolonisatörerna, ryssarna, svenskarna, fransmännen, tyskarna, holländarna, britterna, amerikanerna och en mängd andra bedrev alla krig med åtföljande handlingar och resultat som innefattade ohyggliga ingredienser.
Under de senaste hundra åren har vi haft ett folkmord på kristna i nuvarande Turkiet, nazisternas illdåd under Förintelsen (med den likgiltige, dehumaniserande och faktaflyende Eichmann), de båda världskrigen, fascismen, kommunismen, Vietnamkriget, folkmordet i Rwanda, alla konflikterna i Mellersta östern, Kongo Kinshasa, Colombia, Mellanamerika, islamismen, grymma versioner av judisk och kristen fundamentalism, det som nu pågår i Ukraina och Gaza och så vidare.
Motiven har ofta varit att kämpa för ”saken” i religionernas, ideologiernas, ekonomiernas, maktsträvandenas namn. ”Saken” har legitimerats av de mest befängda argument, men ändå alltid orsakat urartad kollektivism med förtryck av ”den Andre” eller förtryck av de ”egna avfällingarna”. Utfallen har nästan alltid varit onda.
Samtidigt och parallellt har det emellertid alltid funnits en Ted Bundy, en Josef Fritzl, en Anders Behring Brevik, en IS-fanatiker. Man kan då undra om detta är företeelser som speglar varandra?
Jag tror att vi här kan tänka oss ett sorts kontinuum i vars ena ände vi finnar den enskilde galningen (Bundy, Fritzl, Manson), en mitt befolkad av inbilska ”monster” (Breivik eller terroristen på Drottninggatan) som tror sig vara en del av något större, och en andra ände där vi återfinner mindre (Knutby, Jones) och större grupper (krigsmaskiner, maffior), politiska och religiösa system (Väst och Öst, IS, talibanerna) och hela ekonomiskt-ideologiska apparater (extrem nyliberal kapitalism och förslavande planekonomi) vars undersåtar och deltagare förkroppsligar medveten eller omedveten ondska.
Min övertygelse är samtidigt, som antytt, att den hjärntvättade individen inom den urartade likriktningskollektivismen är den vanligaste, skadligaste och mest utbredda formen av ondska i tanke, ord och handling, vars ledstjärna alltså är Saken med stort S. Till detta kan dessutom fogas betydelsen av droger, girighet, masspsykoser, mediernas vanskliga besatthet av just ondska etcetera.
Men också vår tids versioner av pöbelvälden och primitiva krav på hämnd och dödsstraff. Jag tror att de spontana, om än mänskliga, behoven av hämnd och dödsstraff snarare förvärrar det råa och ondskefulla klimatet än mildrar och civiliserar det.
Människan är född med både goda och onda drivkrafter.
Några slutsatser om ondskan
Ondskan är i grunden något obegripligt. Samtidigt kan man – för att travestera Platon och Kant – om inte förstå den, så tänka och känna den.
”Ondskans” handlingar och konsekvenser kan såväl förstås som förklaras (men inte försvaras!) – om än mycket nödtorftigt. Spännvidden i spektrat av förståelser och förklaringar är enorm.
Människan är född med både goda och onda drivkrafter. De goda bör odlas, och de ondas energi kanaliseras (det finns exempel på detta).
Vi kan tänka oss ett kontinuum mellan det ”individuellt absolut oansvariga” till det ”individuellt absolut ansvariga” (vars ytterligheter snarare är abstrakta fiktioner än faktiska realiteter), men mellan vilkas poler det genuina medansvaret rör sig. Vi var, som Jan Troell hävdade, alla medansvariga till Åmselemorden. Vi är alla medansvariga till könsförtrycket, etnofobin, rasismen, segregationen etcetera.
Beauchamp & Childress har kondenserat nyttoetikens ledande principer till fyra: lidandeminimering, godhetsmaximering, rättvisa och självbestämmande. Kan man tänka sig att”ondskan” står för det omvända, som dessutom kunde verifieras eller falsifieras empiriskt?
Min personliga övertygelse är att den egentliga ondskan (inte psykisk sjukdom etcetera) har två huvudsidor, jag bortser alltså tillfälligt från genetiken), som mer än ofta samverkar: människors (1) uppväxt och successioner av livsomständigheter i vidast tänkbara bemärkelse samt (2) urartad kollektivism i form av SAK-styrda sociala aggregat, som ställer sig likgiltiga inför utomstående och dehumaniserar dessa (Eichmann som nazist).
En del ”monster” (Breivik, Fritzl, frilansande terrorister) utgör undantag, men är antingen genetiskt defekta, psykiskt sjuka eller dragna till och besatta av Sak-systemen, ibland både-och. Ondskan kan för dessa uppfattas som tvångsbetingad eller determinerad/predestinerad.
Ondskans kärna är Djävulen. Gud har själv skapat denne eller bär denne inom sig, som en (förhoppningsvis mindre) delaspekt, vars syfte är att driva på en för människan ofattlig ”utveckling”.
Ett metafysiskt perspektiv på ondskan
Metafysik är den gren inom filosofin som behandlar frågan om verklighetens grundläggande natur och försöker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande. Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska. Den empiriska fenomenvärlden handlar i stället om den verklighet vi uppfattar med våra sinnen, och som vi i vardaglig och sekulär bemärkelse betraktar som verklig eller faktisk.
Det metafysiska varat och den empiriska fenomenvärlden penetrerar, enligt min mening, emellertid varandra.
Gud och Djävulen, eller vad vi väljer att kalla dessa ”väsen” är åtminstone relaterade till varandra (om inte annat på grund av vår tendens att tänka dualistiskt).
Att ont kan förekomma trots en god och allsmäktig Gud är emellertid en gåta, som inom teologin går under beteckningen teodicéproblemet. Människan föds, det är min övertygelse, med både goda och onda böjelser, som växelvis kan dominera, förstärkas, mildras och förändras. Människan, som vi uppfattar henne, är naturligtvis ett empiriskt faktum. Ändå förefaller det mig som om hennes (ursprungliga) dubbelnatur också är en gåta.
Jag tror att teodicéns och människans respektive gåtor tillsammans ingår i någon form av ekologisk helhet, vars utgångspunkt och pulserande relationer har ett syfte, som kanske kan beskrivas som evolutionärt, även om vi som människor inte egentligen och på djupet kan begripa detta ”drama”.
Men det utomsinnliga varat och den faktiska fenomenvärlden existerar båda, kanske inflätade i varandra i en sorts kosmisk dubbelspiral. Denna innefattar också förekomsten av en såväl transcendental som sinnlig ondska.
Därför finns ondskan i metafysisk bemärkelse. Därför finns ondskan i mänsklig bemärkelse Därför finns möjlighet att minimera eller maximera ondskan. Därför finns, tillåter jag mig att tro, paradoxalt nog dock även möjligheten att eliminera ondskan.
Och som J. S. Mill, i korrespondens med Florence Nightingale skrev: ”Det skulle innebära en stor moralisk förbättring för flertalet människor om de, oavsett om de är kristna, deister eller ateister, verkligen trodde att världen styrdes av en Rättfärdighetens ande, Spirit of Right, en fullkomlig Varelse som, med eller utan vilja, låter ondska finnas i världen i avsikt att stimulera människans förmåga, hennes oupphörliga kamp mot ondskans uttryck.” (min kursivering)
Ondskan är kosmos destruktiva essens
Denna reellt existerande ondskas uttryck är det vi vanligen träffar på i vardagsvärlden. Denna ondska kan bekämpas. För denna ondska har såväl den enskilde som samhället i stort ett ansvar eller medansvar. Den onda handlingen (såvitt den inte beror på obotlig psykisk sjukdom eller genetisk ännu irreparabla defekter) kan i absolut mening därför aldrig helt ursäktas (syftet, viljan och valet besitter alltid en relativ frihetspotential). Och den kan i sitt djupaste form, och sina vidrigaste uttryck, bara kännas, tänkas och i högst nödtorftig mening förklaras och förstås. Däremot kan vi aldrig, hävdar jag, helt bortse från den ondskans antydda ekologi, vars element och relationer vi alla måste ta vårt ansvar för; envar och tillsammans.
Ja, Ted Bundy, Charles Manson, Josef Fritzl är eller var alla onda. Anders Behring Breivik är ond. Sak-fixerade fanatikers system – nazismens, kommunismens, islamismens, den judiska och kristna fundamentalismens etcetera – är onda. Individer och system av ondskefull natur ingår i och förstärker varandra.
Vad är alltså ondska? Ondska är en metafysisk företeelse och en bland människor faktiskt existerande böjelse, som ingår i och betingar varandra i en ekologisk helhet. Det är denna ekologiska helhets centrum som utgör ondskan. Som vanliga människor kan vi bara känna och erfara dess närvaro och uttryck i vidriga handlingar. Vi har alla ett ansvar för att bekämpa ondskan i dess helhet såväl som i dess detaljer. Ondskan finns i oss alla, mellan oss alla och bortom oss alla.
Ondskan är kosmos destruktiva essens.
info@opulens.se
