ONDSKA. I en uttömmande och informativ essä i tre delar undersöker Carsten Palmer Schale begreppet ondska och kommer så fram till specifika slutsatser. Detta är den andra delen.
Den första delen hittas här.
Fenomenologer utgår med förkärlek från ett ”mig” (Husserl, Schutz — delvis Mead), en enskild människa och hennes intentioner, varseblivningar och handlingar. Wittgenstein (1953) och Winch (1958 och 1970) menar att förstapersonsperspektivet (Jag) måste kompletteras med ett tredjepersonsperspektiv och att singularis måste bytas ut mot pluralis (De). Andra filosofer (till exempel Buber och Lévinas) vill komplettera (alternativt ersätta) med andra (Du) och tredje person singularis (Den Andre). Återstår därvid för oss att fundera över att också komplettera med första och andra person pluralis (Vi resp. Ni). Åtminstone Berger vill ju göra det, ehuru knappast som (renodlad) fenomenolog: människan är ett medansvarigt subjekt i en intersubjektivt bestämd värld konstruerad av medtänkande, medkänsla och samhandling (1966).
”Vi var alla medansvariga för Åmselemorden”, hävdade Jan Troell. Jag är benägen att hålla med. De allra flesta i mycket ringa utsträckning, ett fåtal andra i högre utsträckning. Men i någon mening är vi alla medansvariga för allt som händer, inte minst det onda. Varför? Därför att vi är varandras medmänniskor, och därför att vi tillsammans format en livsstil som inbjuder till vissa typer av aktiviteter och passiviteter.
Syfte, vilja och strävan
Grannar med valet och ansvaret finner vi, hävdar jag dristigt, syftet, viljan och strävan. Ja, de går omlott alla tre (eller fem). Ett gott syfte, en fri vilja och en stark strävan betingar i mycket hög utsträckning våra medansvariga val. Men nu berör vi begrepp, som diskuterats av tusen tänkare i tusentals år – ej minst begreppen ”ansvar”, ”vilja” och ”val”. Begrepp som i svårighetsgrad kan minna oss om begreppen ”godhet” och ondska”. Ansvaret har vi, i denna kontext, redan berört tillräckligt. ”Godhet” och naturligtvis ”ondska” är ämnet för hela texten. Begreppet strävan vill jag här sätta inom parentes.
Kvar finns främst (det fria eller ofria) valet, som vi bara snuddat vid, och (den fria eller ofria) viljan – men också syftet (avsikten som vi nämnt), som kanske kan betraktas som tändhatt för vårt viljande, väljande och handlande. Syftet bottnar då ofta i en uppfattning om det ändamålsenliga för ”saken”.
Låt mig mycket kortfattat koncentrera mig på vilja och val. Det förefaller mig i dessa fall, som om man som tänkare oftast, men inte alltid, suttit (eller gått!) där och ”tyckt”. Lite elakt uttryckt finner jag exempelvis att de flesta – med några undantag – aldrig själva varit mer än förhållandevis lindrigt belastade av ofria viljor eller val. För gemene man, däremot, har mycket ofta just detta – att vara ofri – tillhört huvudproblemen. Detta är också starka inslag i det vi skulle kunna kalla för ”omständigheterna”, men också för det vi skulle kunna kalla för ”saken”.
Carl Panzram
Mördaren och samhällskritikern Carl Panzram föddes 1891 och dog genom hängning 1931.
- Carl Panzram var åtminstone en av den västerländska kriminalhistoriens mer hemska gestalter.
- Carl Panzram var en påfallande insiktsfull, och filosofiskt bildad, kritiker av såväl det explicit kriminella klientelet som det fängelsesystem i USA som var aktuellt under hans egen tid.
- I gränssnittet mellan dessa båda förhållanden alstras tankar som vi nog alla mår bra av att betänka. Inte minst för att dessa äger giltighet ännu idag.
Här en (redigerad) kommentar hämtad från min egen artikel om Carl Panzram i Tidningen kulturen (En mördares självbekännelser, 2016).
Panzram:
”Den undre världens kodex är mycket enkel. Den är: du ska aldrig tjalla. Var aldrig någon goltupp, tjallare eller informatör. Alla skurkar vill att alla andra ska tro att de är schyssta. Samma sak med snuten. Alla vill att alla andra ska tro att de handlar utifrån principer. De berättar alltid för alla de möter om hur principfasta de är. Det är emot deras principer att göra det eller inte göra det. Det lustiga med detta är att de inte bara vill att andra ska tro det utan även tror på det själva. Men den verkliga sanningen i sakfrågan är att de lurar sig själva och förväxlar principfasthet med policy (som Panzram tycks mena skulle betyda ungefär att rätta sig efter omständigheterna, min anm.). När skurkar är schyssta mot någon är det för att det ligger i deras intresse att vara det. /…/
Samma sak med snutar. Jag kan deras knep utantill. Jag har beblandat mig med alla sorter, både i fängelset och på gatan. De och deras sätt och deras tankebanor är som en öppen bok för mig. Jag kan dem ack så väl. Jag har varit inblandad i alla möjliga sorters skumma överenskommelser med alla möjliga sorters skurkar. /…/
Således är det troligt att snuten och skurkarna arbetar ihop och samtidigt kör med dubbelspel. Och ändå gläfser var och en om sin heder och sina orubbliga principer. /…/
De som skapar och upprätthåller lagen är mer skyldiga än dem som begår de brott som strider mot lagen. Brottslingen tjänar inte något på sina brott. Det är lagskrivarna och lagupprätthållarna som tjänar mest. /…/
Innan ni någonsin ska kunna sätta stopp för brottslighet måste ni göra en helvetisk massa ändringar i systemet. Ni måste även ändra ert utbildningssystem. Ni borde utan tvivel särskilja skolor och fängelser från all politik. Som saker och ting är nu skapar ni brottslingar fortare än ni reformerar dem som redan existerar. /…/
Om ni tror att ni kan stoppa brottslighet genom att fånga oss, låsa in oss, straffa oss med era brutala handlingar, hänga oss eller grilla oss i stolen, sterilisera oss eller kastrera oss, är ni enfaldiga. Det gör bara usla omständigheter ännu sämre.
Ett barn är lätt att leda. Alla barn uppför sig på det sätt de uppfostras att göra, om de lärs rätt. Alla brottslingar är egentligen förvuxna barn. Det är ert ansvar att skapa oss eller knäcka oss. Vi är, i oss själva, misslyckanden i livet, helt enkelt för att vi inte vet bättre. /…/ Arv har väldigt lite att göra med formandet av våra liv. De huvudsakliga anledningarna till att vi är det vi är grundar sig i vår felaktiga uppfostran, brist på kunskap och vår miljö. /…/
Jag föddes som en normal människa. Mina föräldrar var okunniga, och tack vare deras bristfälliga uppfostran och en bristfällig miljö blev jag gradvis ledd in på fel väg att leva. Sakta men säkert, från dåligt till värre. Jag skickades till en reformskola när jag var 11 år gammal. Från den dagen fram till idag har jag levt hela mitt liv bland moraliska och mentala utbölingar. Alla mina kontakter, alla mina omgivningar, atmosfären av svek, förräderi, brutalitet, förfall, hyckleri och allt som är dåligt och inget som är bra.”
Ergo.
Föds man ond eller blir man det? Och vad är ondska, egentligen? Kan psykisk sjukdom förväxlas med ondska? Är den ett mer eller mindre framtvingat beteende? Kan man vara ateist och ha föreställningar om ondska? Hur kan man precisera företeelsen “ren ondska”? Eller ”ondskan i sig”?
Låt oss därvid skilja på de motsatta formerna av individualism, egoism och självförverkligande, och de motsatta formerna av kollektivism, likriktning och (organisk) gemenskap.
Individ och kollektiv
Erich Fromms bok Flykten från friheten eller Escape from Freedom, som originalet heter, utkom 1941. Alf Ahlbergs Flykten från ensamheten (Ahlberg, 1953) ger många exempel på samma fenomen som Fromm tar upp, men med, enligt min mening, fylligare argumentation. Han utgår (som egentlig även Fromm) att människans viktigaste behov är gemenskapen, och att människor, om detta behov inte tillfredsställs (som tyvärr är mycket vanligt) flyr till vilken förvrängd gemenskap som helst: livslögnen, missbruket, tyranniet.
MEN: individen i sig?
Vill man få någon rätsida på debatten om individualism och kollektivism bör man åtminstone skilja på två former av vardera slaget, som i grunden framstår som motsatser. Låt oss därvid skilja på de motsatta formerna av individualism, egoism och självförverkligande, och de motsatta formerna av kollektivism, likriktning och (organisk) gemenskap.
Om man nogsamt skärskådar innebörden i dessa uttryck, skall det då visa sig, hävdar jag, att det förra ledet i de båda motsatsparen är oförenligt med all god samhällsutveckling i enlighet med de normer och värden som har präglat den primärt västerländska kulturen; oförenlig med ett fritt och demokratiskt samhällsskick, medan det senare ledet omvänt utgör förutsättningar för ett sådant – och betingar varandra. Det handlar med andra ord inte här om ett alternativ utan om en syntes.
Likriktningskollektivismen vill utplåna individen genom att stöpa alla i en form. Den upplöser alla organiska gemenskaper för att ersätta den med en mekanisk enhet, centraliserad kring ”ledaren” eller ”staten” eller ”partiet” eller en ”ideologi” eller en ”religion” av något slag och stärkt genom ett ständigt underblåst hat mot någon annan grupp (judarna, muslimerna, de kristna, kapitalisterna och så vidare.)
Vad som emellertid gör människans ställning enastående, är hennes märkliga förening, eller i vart fall potentiella förening, av individualitet och socialitet; hennes förmåga att sätta sin (visserligen begränsade) vilja mot gemenskapens vilja och nå en inre frihet, som i sin tur sätter henne i stånd att påverka gemenskapen.
Myrstacken och bikupan (ett exempel som nämns av Ahlberg) kan eventuellt på sina sätt vara mycket sinnrika samhällsbildningar, men av allt att döma förblir de sig ungefär lika över tid. De har så att säga ”ingen historia”.
Likriktningen hos människan kan inte genomföras utan att man gör våld på och kväver individens utvecklingsmöjligheter. I och med detta försvagas inte bara personligheten; aggressioner av olika slag frammanas, som slutligen lätt kan urladda sig i världshistoriska katastrofer.
Det finns ett inre samband mellan diktatur och krig å ena sidan och mellan demokrati och fred å den andra. Endast i en rik och levande gemenskap kan ett starkt och rikt personlighetsliv – ett självförverkligande – ha sina rötter. I den mänskliga sammanlevnaden föreligger den paradoxala lagen, att man blir rikare ju mer man ger av sig själv. Liksom människan andas ut och andas in för att kunna leva i fysisk mening, kan hennes psykiska liv endast fortgå genom ömsesidighet.
Sålunda säger knappstöparen uttryckligen till Peer Gynt:
”At være sig selv, er: sig selv at døde. Dog på dig er sagtens den forklaring spildt.”
Men den gemenskap om det vilken här är fråga är alltså inte likriktningens, utan tvärtom den, där var och en sätter in sitt eget i helheten, och därmed gör livet rikare både för denna och för sig själv.
Kant
Platonska idéer och former är noumena, och fenomen är saker som visar sig genom sinnena.(…) att noumena och den noumenala världen är objekt av högsta kunskap, sanningar och värderingar är Platons främsta arv till filosofin. Noumenon kom till sin moderna användning genom Immanuel Kant. Han talade om tinget i sig (tyska das Ding an sich) som en filosofisk term.
Noumenon skiljer sig från fenomen genom att det sistnämnda är en observerbar händelse eller fysisk manifestation som kan observeras av en eller flera av de mänskliga sinnena. De två orden fungerar som sammanhängande tekniska termer i Kants filosofi. Som det uttrycks i Kants (Kritik der reinen Vernunft, 1781) är mänsklig förståelse strukturerad av ”begrepp i förståelsen”, eller medfödda kategorier av förståelse som sinnet använder för att omforma ostrukturerad erfarenhet till begriplig kunskap.
Enligt Kant är föremål som vi är förnuftigt medvetna om bara representationer av okända någonting – vad Kant kallar de transcendentala objekten – som tolkas a priori eller genom kategorier av förståelsen. Dessa okända någonting manifesteras inom noumenon – även om vi aldrig kan veta hur eller varför som våra uppfattningar om dessa okända någonting är bundna av begränsningarna i kategorierna av förståelsen och vi därför aldrig till fullo kan känna ”ting-i-sig själv”.
Kant menade, att vi måste skilja mellan tinget i sig (världen som den är i sig själv) och tinget för mig (världen som den ter sig för oss då vi underkastat den våra kunskapsformer). Om tinget i sig vet vi ingenting mer än att det existerar och ger oss de intryck, det ”råmaterial” som vi ordnar efter principerna tid, rum, kausalitet, enhet, mångfald etcetera.
Kant funderar alltså inte över verkligheten som sådan (ej heller ondskan som sådan!), hur den egentligen är, utan över verkligheten som vi uppfattar den.
Verkligheten som sådan kallar han “tinget i sig” och verkligheten som vi uppfattar den, “tinget för oss”. Kants filosofi har alltså kunskapsteorin som mål, inte ontologin.
Men de som begår onda handlingar på egen hand, de som inte ingår i onda omständigheter eller grupper. Ted Bundy till exempel, hur förklarar man honom?
Adams arv och den genetiska koden
Det är ondskan det handlar om, Adams arv, den genetiska koden, ondskan i sig, den yttersta orsaken, Djävulen.
”Om man tror på den ene måste man också tro på den andre”, säger Dr Reid i tv-serien om seriemördare, Criminal Minds.
Arvsynden? Om denna råder det mycket oenighet. Dessutom hör den egentligen inte hemma i Bibeln, utan är ett påfund av Augustinus.
Psykologen Philip Zimbardo försöker göra reda för ett antal förutsättningar för goda människors förvandling till onda – dehumanisering av offret, en okritisk inställning till gruppens normer, upphävande av personligt ansvar och blind lydnad.
Men de som begår onda handlingar på egen hand, de som inte ingår i onda omständigheter eller grupper. Ted Bundy till exempel, hur förklarar man honom?
Zimbardos uppfattning är i korthet:
”Självklart finns det onda människor, alltså människor som är disponerade att göra ont, men utan vår passiva medverkan skulle de inte orsaka lika stor skada”.
Det sista håller jag oreserverat med om, det första är jag åtminstone något tveksam till (även om det exempelvis finns ”aggressionsgener” av vilka den hittills mest uppmärksammade är MAO-A).
Det sista ledet är smärtsamt manifest. Från det brutala mordet på Kitty Genovese till passiviteten på dagens spår- och tunnelbanevagnar, mobil-hyenorna vid olycksfall etcetera går en röd tråd.
Sent en natt i mars 1964 blev en ung kvinna vid namn Catherine (Kitty) Susan Genovese mördad i New York City. Mordet ägde rum i den respektabla stadsdelen Kew Gardens. Den vansinnige knivmördaren avlägsnade sig tre gånger från platsen men återkom varje gång för att tillfoga sitt offer nya hugg. Det tog honom en halv timme att fullborda mordet. Medan hon attackerades ropade Kitty Genovese hela tiden på hjälp.
Efteråt framgick att minst 38 personer hade stått i sina fönster och bevittnat mordet. Ingen av dem ingrep, ingen av dem försökte undsätta Kitty Genovese. De 38 ögonvittnena företog sig ingenting alls. Ingen kom sig ens för att ringa till polisen. (Asplund, 1987)
Vad är egentligen ondska?
Under de senaste 80 åren eller så – och särskilt under de senaste 40-45 åren – har alltfler moralfilosofer, politiker och jurister, särskilt utanför Sverige och Norden, blivit alltmer upptagna av begreppet ”Ondska”. Detta intresse har delvis motiverats av reaktioner från lekmän, socialvetare och journalister under försök att förstå och reagera på ohyggligheter under tiden från de båda världskrigen och framåt, exempelvis Förintelsen, folkmordet i Rwanda, IS, förekomsten av seriemördare och så vidare.
Det förefaller helt enkelt som om vi inte förmår greppa den moraliska vikten av sådana handlingar och dess förövare utan att benämna dem som just onda. (Stanford Encyclopedia of Philosophy , The Concept of Evil, 2013)
För att undvika förvirring bör vi dock stryka under att vi har att göra med åtminstone två ”ondskebegrepp” – ett bredare och ett snävare. Till att börja med.
Ondska i en bredare bemärkelse, som inkluderar allt ”naturligt” och moraliskt ont, är den som oftast diskuteras i teologiska kontexter. Hur göra reda för, heter det, att vi har ondska i en värld skapad av en allvetande, allsmäktig och god Gud? Det förefaller ju, i varje fall intuitivt, att en Gud med dessa attribut borde utesluta förekomsten av ”ren ondska”. Slutsatsen bör bli att en sådan Gud, om vilken vi här talar, inte finns.
I kontrast till det bredare ”ondskebegreppet” pekar det snävare bara på det allra mest moraliskt klandervärda. Eller, som Marcus Singer formulerar det: “‘evil’ (in this sense) … is the worst possible term of opprobrium imaginable” (Singer 2004, 185).
Då det snävare perspektivet involverar moraliskt klander, hamnar därvid även de moraliska agenterna i fokus. Ondska i denna bemärkelse används vanligen i samtida moraliska, politiska och juridiska sammanhang.
Skeptiker vill oftast helt undvika begreppet, och vill hellre tala om olika slag av klandervärt handlande. Omvänt hävdar förespråkarna för begreppet att det är nödvändigt att använda (Russell 2006 and 2007).
Tre huvudskäl bland skeptikerna brukar anges: (1) begreppet implicerar metafysiska antaganden, onda andar eller – rentav – Djävulen (2) begreppet är värdelöst, eftersom det saknar förklaringspotential (3) begreppet kan göra skada i moraliska, politiska och juridiska kontexter
Förespråkare – en del åtminstone – vill dock hävda, att det går att urskilja ett sekulärt ”ondskebegrepp”, som är distinkt annorlunda än något religiöst eller fiktivt, och att det just är detta begrepp som mest används inom moraliska och politiska kontexter (Card 2010).
Nietzsche
Den mest utmanande kritikern av begreppet ondska torde dock vara Nietzsche. Att använda detta begrepp ser han som direkt farligt. Varför? Det ger stöd åt de svaga och förtrycker de starka. I sin Zur Genealogie der Moral – Eine Streitschrift (1887) argumenterar Nietzsche sålunda för att begreppet stammar från negativa känslor som avund och hat. Han menar att de maktlösa skapade begreppet i revanschistisk anda; för att kunna bemöta sina förtryckare. Ja, Nietzsche menar att begrepp som ”gott” och ”ont”, överhuvudtaget, bidrar till en ohälsosam syn på livet som värderar frånvaro av lidande högre än självförverkligande och personlig framgång. Av detta skäl måste vi sålunda försöka förflytta oss bortom allt ”gott” och ”ont”.
Ripost
Emellertid är (alltså) företrädarna för begreppet – idag – högst vitala. Återigen är det starkaste skälet att inget annat begrepp förmår fånga ondska av den dignitet som förekommer vid sadistisk tortyr, seriemord, folkmord, kollektivistiskt rotat djävulskap på det hela taget. I sådana fall skulle alltså aldrig ett, eller ens tusen, väldigt, väldigt, väldigt (dåligt) förslå.
Ett annat är snarast instrumentellt, och siktar in sig på vinsten av att förstå ondskans natur och ursprung. Först då kan vi förhålla oss preventiva till ”orsakerna” (Card 2010, Heberlein 2010).
Ett tredje skäl att hålla liv i ondskan som begrepp är det, att vi därigenom möjligen kan koncentrera våra resurser till det väsentliga: kort sagt: vi bör prioritera det onda framför det mer begränsat klandervärda för att praktiskt kunna bekämpa det onda.
Åter till Kant
Immanuel Kant, blev, naturligtvis höll jag på att skriva och skrev, i sin Die Religion innerhalb der Grenzen der bloßen Vernunft (1793) den förste att formulera en modern, det vill säga främst sekulär, teori om ondskan, dvs. en teori som inte refererar till något gudomligt eller övernaturligt, och som inte heller utgör ett direkt svar på ondskan som problem. Kants syfte är istället att redogöra för tre uppenbart motstridiga sanningar om den mänskliga naturen:
(1) vi är radikalt fria (2) vi är naturligt benägna att handla gott (3) vi är naturligt benägna att handla ont
Kants tankar om ondska och moral har starkt påverkat mer nutida filosofer – såsom exempelvis Hannah Arendt och Claudia Card. Många av dessa har emellertid blivit besvikna, ity Kant inte gör skillnad på det onda i bredare respektive snävare bemärkelse (Card 2010, 37). Kant sätter i stället likhetstecken mellan det onda och att inte ha en god vilja. Vidare har vi en god moralisk vilja, menar Kant, bara om vi väljer att handla gott – eftersom de goda handlingarna är de moraliskt rätta (Kant 1793), även om det yttersta motivet skulle vara egenintresset.
Merparten av dagens teoretiker är kritiska till detta synsätt. Tortyr och vita lögner är sålunda för Kant likvärda handlingar. Det är i båda fallen viljan som är ”ond”.
info@opulens.se
