MINNESORD. ”Jag har alltid försökt tillägna morfar minst en kväll när jag är på Island, och vi brukar laga musslor, lyssna på musik och skåla i goda drycker.” Gunnlaugur Magnusson minns sin namne och morfar som skulle fyllt 97 år på lördag.
Jag går bland gamla ekar,
över järnåldersgravar
och bortglömda murar
I århundraden har människor
levt här och dött.
Fränder har fallit
och så även de
finaste träd.
Gravhögar är monument
av sten och jord.
Monument om det förflutna,
men inte om de döda,
utan om de som levde
och som mindes
med stenar och jord.
De sörjande själarnas gemenskap.
Det är en kall januarimorgon, en måndag och barnen har gått till skolan, och jag tar en liten promenad innan jag inleder dagens arbete. Det har varit varmt på sistone, några plusgrader har sett till att ingen snö finns på marken, men just denna dag ligger temperaturen strax under fryspunkten och fukten från de föregående dagarnas regn bildar rimfrost på gräs och grenar, ett tunt skal med is på grusgångarnas lerpölar och halka under fötterna.
Det finns skönhet i denna kyla, livet kurar ihop sig och väntar på våren. Den spegelsläta sjön gjorde hösten så förälskad att den drunknade i sin egen skönhet, och vintern kom äntligen fram, blek från sitt ide. Några rådjur på åkern blir skrämda och studsar iväg när de hör mig komma gåendes – även melankoliska människor är farliga för dem.
Jag tänker på min morfar och namne som ligger på sjukhuset, väldigt gammal och väldigt sjuk. Han är den sista överlevande familjemedlemmen från sin generation och som sådan är han en länk i en lång kedja som sakta försvinner ned i oändlighetens ocean. Det för hela kedjan ett snäpp närmare sitt slut, men vi de efterföljande generationerna har lagt till några länkar till kedjans andra ände. Jag är nedstämd den här dagen, för jag inser att det riktiga slutet närmar sig för morfar och jag har aldrig befunnit mig i en värld utan honom.
Samtidigt omges jag av denna vardagliga januaridags omslutande skönhet. Himlen är vit, som om en filt dragits över världen, och frosten accentuerar dess stilla vithet. Det är vindstilla och så tyst som det kan bli på åkrar vid utkanten av en stad där trafikbruset alltid susar. En flock björktrastar tar sig sjungandes genom rönnbärsträdens grenar i den inhägnade hagen där lammen brukar beta om somrarna. Träden har sedan länge blivit av med alla sina bär så fåglarna hittar inte mycket att äta där, men de påminner om en annalkande vår.
Jag tänker på stillheten i mina morföräldrars hem, där det kunde bli så tyst att ingenting hördes förutom den gamla farfarsklockan tickande; en tystnad som bröts då klockan högljutt slog timmen, hel och halv. Och så tänker jag på alla gånger då allt annat än tystnad regerade i deras hem. Folk på middag eller fika, samtal om allt och ingenting, lekande barn, matlagning och musik, kramar och tårar, skratt och glädje, ibland gräl och tjafs – det var trots allt människor inblandade.
Psalmen “Heyr himnasmiður” låter i mitt huvud. Förmodligen för att jag tänker på morfar, den gamle körsångaren som sjöng med en stor klassisk kör i många år. Vi har lyssnat på musik tillsammans så ofta, och jag tror att jag har alla vinylskivor det går att få tag på med hans gamla kör. Jag kan fortfarande lyssna på hans röst mitt bland alla de andra rösterna, där summan av delarna blir till något mer när de flätas ihop till gudomlig skönhet, tidlös skönhet trots att den trycktes i vinyl för 50 år sedan. Det är tröstande nu när jag inte kan ringa honom som jag brukar och skåla med honom över telefon i de irländska kristallglasen han skickade mig så att vi skulle ha identiska glas när vi tog varsin whisky i varsitt land.
Jag har alltid försökt tillägna morfar minst en kväll när jag är på Island, och vi brukar laga musslor, lyssna på musik och skåla i goda drycker. Morfar sa alltid att man inte blir bakfull av gott vin. Det är förstås inte sant, men vem utmanar sin morfars sanningar på det tredje glaset. Med tårar i ögonen pratade vi iväg kvällen tills natten klev fram, mindes och sörjde tillsammans, gladdes åt vår gemensamma stund och framtiden som mina barn bär vittne om.
Min namne
snart hundra år gammal,
skålar i whisky och vin.
Löken finhackad
med en svensk kniv,
liten som kocken själv.
Låt oss koka musslor,
tillsammans två.
Låt musiken dåna.
Låt oss skåla
för det förflutna,
för framtid och själva stunden
Låt tårarna rinna,
två gråtmilda Gunnlaugur
doft av musslor och vitlök
i skägget.
Sådana stunder ska
samlas och firas
tillsammans två.
För vår sista nattvard
närmar sig snabbt.
Och sedan, en annan kall morgon, denna gången i februari, ringer min mamma och berättar att en ny tid inletts i världen. Den utan morfar. Han är fri från sitt lidande, hans kropp gav till slut upp, och ingen kan säga att den gamla kroppen inte dög bortom sin garanti. Den stora farfarsklockan i hans vardagsrum står tyst då ingen vevar igång den längre.
Sorgen smyger närmare mig, men jag sitter på ett tåg på väg till jobbet, 120 personer väntar på en föreläsning så Sorgen får snällt vänta. Sorgen kurar ihop sig på min axel, hakar fingrarna bakom mina ögonlock och trycker fram tårarna. Jag lovar Sorgen att sörja ordentligt när jag kommer hem. Jag ska då sitta i fåtöljen hemma som morfar byggde för 60 år sedan. Jag ska ta fram den irländska whiskyflaskan som han gav mig sist när han besökte mig och som jag har sparat i alla år (just för detta ögonblick) och hälla de sista dropparna i de irländska kristallglasen han gav mig och skåla med morfar en sista gång. Tills i kväll behöver jag hålla ihop, ingen anledning att skrämma andra passagerare och studenterna väntar. Sorgen viskar “OK. Men du kanske hinner gråta lite på kontoret också?” Ja”, svarar jag. ”Vi hinner gråta lite på kontoret också.” Sen gråter jag på tåget ändå. Sorgen glider om hela min kropp och väcker minnen om glädje, värme och närhet.
Jag rotar i minnets gömmor efter en dikt av morfars son, min morbror som dog mycket ung, och återkallar de sista raderna.
Men det tjänar inget att sörja
glada ögonblick,
förflutna stunder och år,
när ny sol stiger
med morgonen
och varje stund är dyrbar.
Snart ska vi resa en sten till minne av morfar, ett monument över honom men också över alla oss som lever och saknar honom. För om det är något jag lärt mig av honom och mormor så är det att ny sol stiger med morgonen och att varje stund är dyrbar.
info@opulens.se
