Det trasiga proletariatet

ESSÄ. “Vi reser oss upp från tv-soffan, missar både slutet på ‘Real Housewives‘ och samhörigheten vi hunnit få till de andra patienterna. Men sådan är vår lott, varken proletariatet eller trasproletariatet har ju något fädernesland”, skriver Carolina Olsson.

Psykakuten är den miljö Marx hade gillat mest, om han hastigt skulle komma tillbaka idag. Nej, nåt intresse för psykiatri är han inte känd för, men väl för ett idealsamhälle där alla är lika. Ingenjörer, busschaufförer och knarkare sitter i en salig röra vid middagsbordet på den akutpsykiatriska avdelningen, alla klädda i landstingets mörkblå urtvättade kläder och äter samma mat. Medicineras av samma psykofarmaka och har samma kontaktpersoner.

Tillvaron dikteras av samma enväldiga avdelningsläkare. Lika för alla. Avdelningen är östkommunistiskt grå fast i gult, inga grälla färger bryter av någonstans. Lika jämlikt trist överallt på dessa kvadratmeter. Bortsett från en och annan skötare som stajlat sin namnskylt i rött eller grönt.

Det fina med att leva med en psykisk funktionsnedsättning är att villkoren är lika kassa för just alla, man har avsevärt sämre hälsa, utsätts oftare för övergrepp, får sämre behandling av den somatiska vården, sämre munhälsa, och sjukdomar och tillstånd som diabetes, kol och fetma är fem gånger så vanligt. De flesta är i huvudsak beroende av ekonomiskt bistånd och sjukersättning för att klara sin försörjning. En för alla, alla för en.

Det finns ett ord för gruppen, trasproletariatet, det trasiga proletariatet. Den del av proletariatet som inte ens Marx gillade. Löst folk, alkisar, knarkare och psykfall hör hemma här. Man saknar orientering och riktning, lever hand ur mun och är därför lätta offer som knektar och strejkbrytare i de reaktionäras kamp. Dom riktiga proletärerna har sin självklara plats i klasskampen, längst framme vid fronten mot borgarklassen. Det är dom man hejar på, fajtas för och röstar med. Trasproletariatet däremot, är det ingen som hejar på. Eller fajtas för. Definitivt ingen man röstar med.

”Nina och Åke ni ska till Malmö i eftermiddag”, säger avdelningssköterskan medan vi plockar undan plasttallrikarna och våra plastglas efter middagen. ”Vi behöver frigöra plats inför helgen och ni vet hur läget är” och så tar han en paus för att sucka ”det är ju inte optimalt detta här…”

Åke och jag tittar på varandra och suckar vi med. Vi säger inget, signalerar till sköterskan, genom att nicka, att budskapet gått fram. För tre år sedan fanns det 63 platser på avdelningarna i Kristianstad, idag 24. Det är många som slåss om dom få platserna och resten av Skåne får motvilligt backa upp nordost. Överbeläggningar har varit regel så länge att man inte längre minns när en bädd i ett enkelrum var regel.

”Det suger”, säger Åke. ”Jävla långt att åka, har ju polarna här och morsan. Jävla politiker att fucka upp detta.”

”Ordförande i Region Skånes Psykiatrinämnd säger att det bara är 0,9 patienter som söker på nätterna och då är det inte lönt att hålla öppet. Han har nog aldrig satt sin fot här.” Jag pausar och söker ett instämmande från Åke. Han svarar med ett jakande hummande. ”Oppositionen menar att budgeten är så snäv att man inte kan skapa de incitament som behövs för all locka personalen hit. Det är problemet, ingen vill jobba på psyk”, fortsätter jag klagosången över dagens tillstånd. Det är inte första gången jag sjunger den, och inte heller den sista.

”Psykiatrin har så låg status” invänder en av skötarna. ”Vi känner det själva när vi är på andra avdelningar på sjukhuset, att här kommer vi – psyk. Man känner det i luften, i blickarna, i de himlande ögonen och i de oproportionerligt långa väntetider våra patienter får”.

”Det suger”, säger Åke igen.

Någonstans har jag tröttnat på att bli förbannad, jag orkar liksom inte längre ringa Kristianstadsbladet, P4 Kristianstad, skriva insändare och prata med verksamhetschefen. Alla verkar ha resignerat inför det prekära läget och jag har inte den auktoriteten som krävs för att höja stämman och bryta igenom. Snällt och fogligt packar jag mina få tillhörigheter. Kollar så att ciggen räcker för några dagar, svårt att få permission att gå och handla när man är i Malmö. Fattig som en utförsäkrad kyrkråtta, men de få slantar jag har lägger jag på cigg. John Silver. Dyrt så det förslår, men intalar mig att jag är värd de goa blossen som bara kommer av detta märke. Som om mänskligt värde och priset på varor hade något samband.

Av någon anledning kommer jag att tänka på den där duellen när Göran Persson läxade upp Carl Bildt. Det är längesedan och trots min då ringa ålder så minns jag det ordagrant ännu.

”Berätta gärna för mig, Carl Bildt, om den stora fina världen. Berätta gärna om nya IT-satsningar och nya flygplansmodeller. Men berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det, jag har växt upp i det, jag hatar det”.

Jag har fryst det där ögonblicket i minnet, fina mamma i fina kläder.

Den sista triaden, ”jag har sett det, växt upp i det, jag hatar det” ekade i mitt inre långt efter duellen var avslutad och jag hör den också nu när jag lägger cigaretterna i min söndriga väska. Klassamhället, det jävla klassamhället. Jag har alltid tillhört botten, mamma var idealarbetaren, den ultimata proletären. Men jag trillade ner några pin på samhällsstegen. Inte mycket jag har gemensamt med Göran Persson, men det där hatet mot klassamhället pyr också i mig.

Sinnebilden för klassamhället i Sverige är en minnesbild av just mamma. En kall dag i januari på slutet av 90- talet var mamma på besök på det palettfärgade behandlingshemmet jag bodde på då. Hon hade på sig en ny jacka, kommit precis från frisören och hade sina finaste kläder. Jag såg henne från sidan och såg genast allt det där. Jag har fryst det där ögonblicket i minnet, fina mamma i fina kläder. Men faktum var och är att jag också såg något annat, något som solkar ner den där fina bilden och som än i dag skär i mitt bröst – jag såg hennes påtagliga känsla av underlägsenhet. Den där som är svår att sätta fingret på, men som man som arbetarklass så påtagligt känner i närvaro av de högre upp på samhällsstegen. Att man inte riktigt får lov att vara med. Att man är där på nåder.

Jag vet att mamma trodde sig ha köpt ett tillfälligt respass till behandlingshemmets överklassmiljö med sin jacka, eftersom hon bar den på det där sättet, som bara jag visste, att mamma bar något fint. Dyrt. Men behandlingshemmet såg det inte. Varken mamma eller jackan eller ens hennes grundläggande värde som människa. ”Vad är det där för skor?!” sa dom och frågade mig i efterhand om vi hade ont om pengar. Det var inte en fråga om omtänksamhet, ett infall av att de brydde sig, det var ett sätt att etablera dominans. Det hördes på sättet dom betonade varje ord i frågan. Dom struntade i skorna, dom skulle bara segmentera klassystemet. Sparka nedåt, slicka uppåt.

Den jävla bourgeoisien, tänker jag, när jag tar upp en cigg till och letar upp en skötare för att få tända den. Man får inte ha tändare själv. Mamma, vilken jävla hjälte i klasskampen. Hon gjorde egna leksaker till oss, ett memory som användes flitigt, kläder fick vi ärva och byttes mellan hennes vänner, hon hittade rabatter och extrapriser som ingen annan och, för att vi skulle få fritidsaktiviteter, tog hon dom på avbetalning. Nej, det blev inga resor utomlands, och jag fick inte gå på den där Pippi Långstrump-konserten med klassen och hon fick låna för att ha råd till bullarna hon som klassmamma förväntades baka. Led jag av det? Nej, inte av det. Det jag led av var att betraktas som sämre i mina ärvda kläder, skammen när man skulle berätta om sitt sommarlov och vår gamla bil. Jag led av borgarklassens, borgarpackets, förmätna attityd till såna som oss. Att betraktas som mindre värda på grund av socioekonomisk status.

På det där behandlingshemmet fick jag tillfälligt nosa på överklassen, möjligen var dom inte överklass men dom var absolut den övre kvintilen av medelklassen och garanterat en överhet. Jag fick ett par Buffaloskor, dom kostade etttusenfyrahundra kronor och det var det dyraste jag någonsin ägt. När jag satte fötterna i de kängorna kände jag mig kanske lite speciell, men framför allt var det en känsla av icke-skam. Att inte längre behöva skämmas över mina skor. En slags befrielse, samma tillfälliga respass som mamma köpte med sin nya jacka, trodde jag mig få när jag klampade fram i de stora svarta buffaloskorna. Jag hade två par skor i skohyllan, buffaloskorna och ett par tofflor. Tjejen som bodde under mig, och kom från ett bättre bemedlat hem, hade tre par buffaloskor och två våningar i samma skohylla.

Definitionen av social stress är när man upplever en situation som personligt relevant och samtidigt uppfattar att man varken har förmåga eller resurser för att leva upp till det. Varje gång jag gick förbi skohyllan kände jag ett stygn i hjärtat, visserligen var buffaloskorna ett snäpp upp i hierarkin, men det var fortfarande långt från majoritetssamhället.

Borgartjejen spelade i en liga där jag inte ens satt på avbytarbänken. Samma känsla, samma stress, känner jag när jag inser att jag är en av de 1,6 procent av den svenska befolkningen som inte har råd med nya kläder, de 5,1 procent som inte vet hur de ska få ihop till hyran och räkningar och de 4,1 procent som inte har råd att äta ute med vänner. För att citera Åke, det suger.

När man mäter jämlikhet brukar man titta på vilka utsikter som personen har vid födseln och sedan efter att de avslutat skolan. Amartya Sens definition av jämlikhet är den jag alltid tyckt bäst om: jämlikhet är att alla kan fungera fullt ut som människor. Det är tydligt att proletariatet i allmänhet, och trasproletariatet i synnerhet, fungerar sämre som människor på grund av den ekonomiska begränsningen och dess medföljande sociala stress.

Åke gör mig sällskap i rökrutan. Ett litet rum inpyrt av decennium av ångestfyllda bloss och den stank som kommer av det. Det luktar inte ens gott för invanda rökare. Åke är en av de få som trivs i landstingets kläder, men av den tragiska anledningen att hans egna är söndriga och luktar illa eftersom han så oregelbundet kan tvätta dom. Han är alkis och hemlös mesta delen av tiden. Han ser tiden på avdelningens som en resort med fullständig logi men utan alkoholrättigheter. Fast det händer att han dricker på avdelningen ändå. Jag vet det, men av lojalitet till vår gemensamma belägenhet säger jag aldrig något. Han är min broder i någon mening.

Kläder är en sådan tydlig klassmarkör. Långt efter jag lämnat behandlingshemmet och långt efter sömmarna brustit och modet ebbat ut, gick jag omkring i mina buffaloskor. Föreståndaren brukade håna mig för skorna dom få gånger vi möttes, han förstod inte hur mycket dom där skorna betydde för mig. Att det var det enda som kvalade in mig i en högre klass. Det enda som separerade mig från övriga trasproletariatet. Han var blind av sina egna klassprivilegier. Kanske så van att sparka nedåt och slicka uppåt att det bara föll sig naturligt för honom. Han kanske inte hånade mig och mina skor av elakhet, utan av ohejdad vana i en samhällsstruktur där några behandlas bättre på bekostnad av de övriga.

Rädda barnen skriver att om man lever på ett sätt som drastiskt avviker från majoritetssamhället formar det barnets förväntningar på framtiden och uppfattningen om den egna tillhörigheten i samhället. Jag såg min framtid inom ett låglöneyrke, trots mina mycket goda betyg fanns det fortfarande aldrig på kartan att sikta mot något annat. Som arbetarbarn var det min lott och under min uppväxt förstod jag inte ens att jag hölls tillbaka av klassamhällets glastak. Tack vare att jag fick läst in högstadiet och gymnasiet på Folkhögskola vidgades mina vyer.

Jag vågade drömma större än låglöneyrke. Jag tyckte mig stiga mot ljuset, som Internationalen så vackert proklamerar. När jag fick första utbetalningen från CSN hade jag mer pengar på kontot än jag någonsin haft tidigare. Andra klagade över att vara fattiga studenter men med min erfarenhet kände jag mig rik. Jag behövde inte längre gå hungrig. Tiden innan universitetsstudierna hamnade jag i limbo mellan två kommuner och ingen ville ha försörjningsansvar för mig, trots att dom juridiskt var mina vårdnadshavare. Jag fick helt enkelt inga pengar, och ingen hjälp (bortsett från punktinsatser från vänner) och gick ofta utan mat.

Tiden på universitetet var rikare, nyare och full av löften. Under min studietid avskaffades arvs- och gåvoskatterna (2005), förmögenhetsskatten (2007) och fastighetsskatten (2008). De rika fick det stadigt bättre med Reinfeldts regering. Minns att jag demonstrerade och protesterade, men det berörde mig inte längre på samma sätt. Visst slog herr Reinfeldt mot min klass, arbetarklassen, men som student kände jag mig inte hemma där på samma sätt som tidigare. Jag var inte längre fattig. Jag hade slängt mina buffaloskor.

”Sjukresan kommer och hämtar er klockan 15.00. Se till att vara färdiga till dess”, flikar en skötare in i rökrutan till mig och Åke.

”Jaha” säger Åke och tar ett djupt bloss.

Jag säger inget. Fimpar den överblivna askan i den designerade askgrå askkoppen. Tänker för mig själv att det inte är rättvist. Bara på grund av felande signalsubstanser i hjärnan eller ett stört tankemönster/beteende så kvalar man automatiskt in för sämre villkor. Hela livet. Hela jävla livet. Jag tycker synd om mig själv och Åke och hela trasproletariatet.

Efter avslutade studier förvärrades mitt mående, den akilleshäl jag haft hela livet. Jag hann inte få något fäste på arbetsmarknaden och eftersom jag aldrig fått någon vettig hjälp under tonåren på behandlingshem och slutenvård, så gick det snabbt utför. Jag blev inlagd på psykiatrin, utskriven, inlagd, utskriven och inlagd länge.

Den höga belastningen på psykiatrin gjorde att kön till specialiserad vård var lång. De med pengar kunde givetvis söka sig till något privat, men de privata tar inte emot patienter med tyngre psykiatrisk problematik. Kompetent personal söker sig i högre grad till det privata, bättre löner förmodar man, vilket leder till att de som behöver mest vård inte längre kan få det. Alternativt får stå i årslånga köer för en problematik som kan ta livet av dig när som helst. Privatiseringen som borgarklassen drivit igenom dränerar således psykiatrin på personal och gör att fattiga inte får bra hjälp, om någon.

Är jag bitter? Självklart! Konstigt vore annat. Åke och jag sitter framför tv:n som är dold bakom plexiglas och väntar med våra små vita plastpåsar med tillhörigheter. Det visas ett avsnitt av Real Housewives och det bestäms genom majoritetsbeslut av alla närvarande att vi ska se just detta. En timmes odyssé om överklasslivet i USA. Hur jobbigt livet kan vara när man aldrig behöver oroa sig för mat för dagen, tak över huvudet eller om inkomsterna täcker utgifterna. Men det är, trots allt, inte bitterhet som präglar vårt tittande, snarare nyfikenhet, som en inblick i en främmande värld. En insikt om att livet kan vara annorlunda, radikalt annorlunda – om man har pengar. Det är ju det, att det alltid handlar om pengar.

Det absurda, i att påvisa hur väsentligt pengar är för ett sjyst liv, är alla dessa rika förståsigpåare som dyker upp ur tomma intet, för att påminna om att pengar minsann inte gör en lycklig. Trots att det är mer än välbelagt att fattigdom gör en olycklig.

När jag behövde en ny tv för ett tag sedan sa en bekant, i all välmening, man kan lätt hitta en tv för runt 8 000 kronor idag. Ingen behöver vara utan tv. Utom vi som inte har just 8 000 liggande i byrålådan. Richsplaining kallas det. När rika berättar för fattiga hur dom ska leva. Typ, köp storpack för det tjänar man in på i det långa loppet. Jo visst, om du har råd att köpa ett storpack tjänar du på det. Ibland tror jag att ju högre upp du kommer i klassamhället, ju lägre förmåga till empati har du. Jag har kanske aldrig sett det bekräftat i någon samhällsvetenskaplig studie, men, jävlar vad jag skulle kunna svära på det.

Man kan inte ta ifrån oss det vi inte har. Vi går som lydiga lamm till klippning

Marx skriver ju att kapitalet, alltså pengar, cash eller kort, inte ska vara personligt, tillhörande olika borgare, utan att det ska vara en gemensam samhällelig makt. Förvandlas kapitalet till detta så förvinner själva klasskaraktären i systemet. Tänk om man tagit kapitalet från Real Housewives, mitt gamla behandlingshem (och idioterna som tillverkade buffaloskor) och de som privatiserat så stora delar av psykiatrin och gjort det till en gemensam pool. Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Den världen måste vara möjlig, en bättre värld måste vara möjlig.

”Nu är dom här” kommer det från en stressad skötare efter att någon ringt den obarmhärtigt höga ringsignalen.

Han menar sjukresan, förstår både jag och Åke. Vi reser oss upp från tv-soffan, missar både slutet på Real Housewives och samhörigheten vi hunnit få till de andra patienterna. Men sådan är vår lott, varken proletariatet eller trasproletariatet har ju något fädernesland. Man kan inte ta ifrån oss det vi inte har. Vi går som lydiga lamm till klippning. Vi vet att det kommer bli jobbigt, kanske göra direkt ont, men vi skriker inte. Slåss inte. Vi anpassar oss. Marx kanske hade rätt, vi som lever hand ur mun är inte att lita på i kampen mot de reaktionära. Vi behöver att det stabilare proletariatet visar vägen.

Men är det riktigt sant? Visst behöver vi varandra, proletariatet och trasproletariatet, i kampen för ett samhälle som inte dikteras av klass och inkomst. Samtidigt borde vi fatta våra händer och fatta vilken kraft vi har när vi är enade. Historien om alla hittillsvarande samhällen har varit en historia om klasskamp, så lyder den berömda inledande texten till Marx och Engels manifest, och den är ännu lika beskrivande och relevant. Så känner jag plötsligt en tilltagande kraft, den där kraften som rinner till av kombinationen av hat mot klassamhället och drömmen om något bättre. ”Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna”. Trasproletärer förena eder!

Mer hinner jag inte tänka förrän jag och Åke är inhysta i sjukresans minibuss och på väg söderut.