ESSÄ. “Ointresse, avståndstagande och fördömanden är vanliga reaktioner som möter den vilken inte följer med strömmen.” Susanne Liljedahl om det eviga ämnet kreativitet och psykisk ohälsa.
Om vi får tro Aristoteles har inget geni någonsin varit utan ett visst mått av galenskap, och det ligger något i föreställningen även om man inte är ett geni i sig för att man är galen. Begreppen galen och geni är emellertid mångtydiga och jag fokuserar just nu snarare på kreativa begåvningar med allvarlig psykisk ohälsa.
Inre kaos, sårbarhet och ambivalens drev konstnärer som Sigrid Hjérten, Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs i skapandet av originella, modernistiska verk med bestående värden. Föreställer mig deras kreativa ögonblick med livliga associationer, begären att söka nya vägar och uttrycka de djupaste känslorna och viljan att tolka ovanliga eller dolda mönster som kanske förbisågs av andra.
Ett banbrytande avantgarde inom modernismen – litteraturen och bildkonsten – på många sätt bortom normerna. Ingen av dem dagsländor, inte heller var de i besittning av helt kontrollerande, rationella jag. I Den Sårade Divan – om psykets estetik av idéhistorikern Karin Johannisson (AB förlag, 2015) undersöks deras patientjournaler, brev med mera. De led alla av allvarlig psykisk ohälsa på olika sätt och var och en hade sin egen “dramaturgi ” även om sjukdomsspråket ofta rörde sig över den modernistiska repertoaren. Hysteri, schizofreni, paranoia…
Delvis kan de balansera relationen mellan sitt inre kaos och sin professionella konstnärsidentitet. Alla tre vistas under kortare eller längre perioder på Beckomberga, ett dårhus inbäddat i en park av imaginär frid i Stockholm. Agnes von Krusenstjerna ligger i långbad och röker, studerar medpatienterna med journalistisk blick, härjar med läkarna och klagar på sköterskornas brist på sex appeal, ibland skriver hon. Sigrid Hjertén har korta perioder av eruptivt målande när hon inte är sexuellt skamlös, spydig, sarkastisk eller helt innesluten i sig själv. Nelly Sachs kan vara försjunken i skrivande på sitt rum. Ett sprött författarjag med sårmärken som också läser beundrarpost och konverserar älskvärt med sin läkare. När hon 1966 tar emot nobelpriset i litteratur är han hennes kavaljer.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Lätt att få intrycket av en air av romatisering i studien, men som jag förstår Johannisson handlar det inte om det, och schabloner och quickfix är inte okej. Alltför väl vet jag att många drabbade stigmatiseras, och har svårt att föra ett “normalt”, vardagligt liv, oavsett profession eller kreativ begåvning. Så även i 2000-talet och ämnet anknyter till komplicerade biologiska, psykosociala faktorer och samband.
Klart är att Johannisson inte är ute efter det fixerade och stabila eller att påvisa medicinens makt eller diagnosers biologiska dimensioner. Hennes intresse är att undersöka växelspelet mellan individ och sjukdomsidentitet – en identitet som hon själv kan ta över, forma och använda. Konstnärernas förhållande till sjukidentiteten framstår som ambivalent. De hanterar den både aktivt och passivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den, och intar olika positioner i interaktion med psykiatrins och omgivningens blickar. Även när de är intagna, och av andra eller sig själva uppfattade som sjuka, kan de i någon mån behålla något av sin professionella identitet på ett unikt sätt.
Själva kreativiteten kan man såvitt jag förstår nalkas från många olika synvinklar. I grunden väl en del i evolutionen och varje människa har ett fundamentalt behov av utmaningar och skapande. Enligt hjärnforskaren Fredrik Ullén ( i Nya tankar om kreativitet och flow, red Georg Klein, Brombergs 2012) är öppenhet för nya idéer, fantasifullhet, nonkonformism, ambition och divergent tänkande några relevanta komponenter i kreativitetskomplexet som alltid äger rum i ett samspel mellan individ och miljö. Inte leder kreativiteten jämt till storslagna verk, revolutionerande teorier etc, men den förblir meningsskapande oavsett var och hur den uppträder.
Kreativa personer kan inte alltid räkna med förståelse och uppskattning för nyskapande idéer. Ointresse, avståndstagande och fördömanden är vanliga reaktioner som möter den vilken inte följer med strömmen. Ullén tänker sig att de excentriska och icke-konformistiska drag som ofta finns hos en del personer med psykisk ohälsa kan bidra till förmågan att gå sin egen väg utan att ge vika för omgivningens krav på anpassning.
Både Fredrik Ulléns studier och en stor registerstudie av psykiatrikern och forskaren, Simon Kyaga, påvisar samband mellan kreativitet och specifik psykisk ohälsa (Journal of Psychiatric Research). Schizofreni och bipolär sjukdom är exempelvis vanligare bland konstnärer och vetenskapsmän än befolkningen i övrigt.
Forskningen på den kreativa hjärnan är progressiv. En rad frågor kommer i sökarljuset, och i skrivande stund tänker jag spontant på: Hur inverkar psykofarmakan i det sårade, kreativa psyket? Hur ser etiken och estetiken ut i ett djupgående perspektiv? Intuition, ett förbisett fenomen i hjärnan? Vem har makten?…
När det kommer till metoder i sjukvården menar jag mig se fatala tendenser där alla ska passa in i en och samma metod istället för indidividuellt anpassade metoder. “One size fits all” verkar nämligen vara credot i tider av cyniska rationaliseringskrav. Jag befarar att mycket i vår tid synes ske i den heliga marknadens namn – en sorts pågående avhumanisering av ödesdigra mått.
Samtidigt väcks frågor om kreativitetens baksidor, när den blir till förintelse, till självdestruktivitet och destruktivitet. Nog drev delvis självdestruktivitet och sårbarhet exempelvis Kurt Cobain och Amy Winehouse i döden i kombination med droger… Bluesen, soulen, jazzen och rocken blev alltför tidigt till requiem.
info@opulens.se
