OFÖRUTSÄGBARHET. ”Att leva är en storm och en storm garanterar inget, tvärtom. Även i den mest privilegierade delen av världen förblir livet oförutsägbart, orättvist och farligt”, skriver Maria Küchen.
Stormens öga är inte platsen där det blåser starkast. Tvärtom är det stilla i centrum av en storm. Det måste gå att finna stormens öga även bildligen. Jag övar på det, men det är svårt.
Alltid är så så mycket i rörelse: tankar och frågor, handlingar och vilja, besvikelser och brist. Allt detta virvlar runt ett öga av stillhet där jag vill lära mig ta skydd.
För att klara det kan jag inte fly från stormen, jag måste följa den. Rentav måste den bära mig. Att frid inte finns utanför och bortom allt det svåra utan mitt i rörelsen, det tar tid att våga förstå. Men nu är det så här: jag drar mig inåt virvlarna, in i ett centrum från vilket de utgår, och inser att stillheten är alltings ursprung.
Det är där min längtan uppstår. I detta ursprung är jag skyddad från allt som livsomständigheter ibland sätter i rörelse med kraft stark nog att döda.
Eller? Det finns inga garantier. Att leva är en storm och en storm garanterar inget, tvärtom. Även i den mest privilegierade delen av världen förblir livet oförutsägbart, orättvist och farligt. En människa kan göra allt rätt och ändå råka ut för det allra värsta. Även här. Även nu.
När orkanen Harvey härjade i Houston garanterade staden att ingen skulle kontrollera människors papper där de sökte skydd. Det är idén med ett samhälle: att ge skydd på lika villkor för alla levande när stormen kommer, även för dem som inte har sina dokument i ordning eller pengar på banken. En utopi? Absolut. Samhällen kan inte skapa en absolut kontinuerlig ordning och jämvikt i det kaosfält av stridiga viljor och irrationella handlingar som mänskligt liv utgör, men det kan och bör finnas en strävan efter anständighet.
Att efter bästa vilja och förmåga sträva efter anständighet är inte utopiskt, tvärtom. Bara så uppstår ögon i stormen, lyckor i mörk skog: genom strävan efter anständighet.
Denna strävan är en ekonomisk och politisk angelägenhet och en andlig. Strävan efter medmänsklig anständighet löper som en röd tråd genom alla de stora uråldriga religiösa systemen. Där finns också andra mörkare trådar, alltid, eller, för att använda ännu en metafor, även dessa system är stormar med ett öga av värdighet och lugn.
Människan är en storm, mänskligheten också. Jag kommer inte undan mig själv, vi kommer inte undan oss själva, men: Det heliga stilla följer med inuti stormsystemen, pålitligt, i deras centrum. Vi kan lita på det. Vi behöver inte förtvivla. När det stormar i mig, när jag är en storm, försöker jag påminna mig själv om det. Lätt är det inte. Det är inte lätt att leva och kan inte heller bli det.
Och jag är inte alltid bra på att omsätta mina vackra ord i praktik. Men jag associerar till Chicagos internationella flygplats där det mitt i flödet av människor och logistik finns skyddsrum om orkanen kommer. Jag tänker att både samhället och jag själv – eftersom vi ofta har svårt att finna stormens öga och så lär det kanske fortsätta – kan öva på att skapa sådana skyddsrum.
Hur ska det gå till? Det tål att tänka på. Att tänka på det kan innebära en vila i sig, i en värld där så mycket tampas om att fånga mina tankar och känslor och min uppmärksamhet: Upplevelseprodukter, varumärken, ett kontiuum av flyktiga intryck.
”Det bästa i livet är gratis” sägs det. Det stämmer inte. Mat och tak över huvudet är inte gratis. Men ändå: vad är gratis? Vad i tillvaron försöker inte sälja in sig självt eller något annat eller förvandla mig till en vara? Där. I detta ”gratis” – ett ord besläktat med latinets gratia, ”tack” och ”nåd” – finns stormens öga.
