Vi har tidigare publicerat en intervju med Kjell Andersson och en recension av hans bok. I den här texten tar Erik Laakso Åman boken som utgångspunkt för en reflektion över detta med vänskap och relationer.
Ingen går hel ur det här. Så heter memoarboken av Kjell Andersson. Legendarisk artist- och repertoaransvarig på svenska EMI. Den titeln är väl vald då det är uppenbart att Andersson tagit en hel del skada av sitt yrke. Opulens har tidigare publicerat en intervju med författaren och en recension av boken. Den här texten handlar om relationer. Kjell Andersson berör såklart alla de artister han jobbat med och det är en imponerande skara. Dock är det så att den artist som verkar ha skadat honom mest lyfts fram i ett icke smickrande ljus. Det framgår också vid läsning och lyssning på antagonistens alster att motsvarande skada verkar ha skett åt andra hållet. Allt sedan den episka skilsmässoskivan Den vassa eggen har det skavt mellan Ulf Lundell och Kjell Andersson. Det som började som en stormig förälskelse mellan två kreativa män, bröts upp i en sargad relation av sårade egon och knäckt vänskap. Det påminner inte så lite om hur man känner det efter en uppslitande skilsmässa. Björn Afzelius skriver i sången “Dockhemmet” om hur ont det kan göra när två älskande går isär:
Var det så här det skulle sluta,
Var det så här det skulle gå?
Tänk att två människor som älskat
Kan bryta ner varandra så.
På det temat har alltså Kjell Andersson skrivit en bok, och även om de flesta artistsamarbeten berörs råder det inget tvivel om att det är relationen med Ulf Lundell som smärtar och river som värst. Är det kanske så att Kjell och Ulf har en het bromance i femtontalet år. Stormig förälskelse och en kreativ vild dans som sög musten ur båda två. När allt tog slut, tog det ändå inte slut. Vi har alla sett det i vår bekantskapskrets. Det där paret som grälar och gör slut på varannan fest, och som faller i varandras armar igen på nästa. Vi alla vet vad som pågår och tittar bara försiktigt på när grälen avlöser varandra. Vi vet vart åt det barkar och vilken väg de ska gå. Kanske var det på samma sätt i studior där kontrakterade musiker försiktigt hukade när de två gamla hundarna rök ihop över någon detalj. Det var nog livsfarligt att välja sida i den bataljen. Den ene var ju den store artisten som man ville fortsätta jobba med. Den andre var Skivbolaget som man var beroende av för inkomsterna. Ur detta kaosartade samarbete växte stordåd fram. Saknaden är så stor hos Kjell Andersson. Sorgen är monumental. Och jag undrar om det inte är likadant hos Ulf Lundell.
Jag tänker på filmen Ben och Gunnar – en liten film om manlig vänskap av Killinggänget, och frågeställningen om män bara kan vara vänner. Kanske skulle Kjell och Ulf helt enkelt släta av varann och se vart det leder. Samma fråga kommer ofta med någon slags automatik när det handlar om vänskap mellan en man och en kvinna. Då tar vi den oftast för given, men kanske är det samma när vi talar om vänskap mellan män. Vänskap är en stark känsla som säkerligen kan tangera det erotiska när allt annat är på plats. Vill man ha något ur sitt system är det kanske bra att göra slag i sak och gå vidare. Inte att upprepa tidigare misstag. Ungefär mitt i Kjells bok berättar han om hur han gett bort alla signerade böcker, alla litografier och hur han skickat tillbaka brev han fått. Men samtidigt sitter han i skrivande stund och jobbar med boxen Hemåt genom Rift valley. “Som en förföljare, en stalker. Någon borde anmäla mig.” Sedan dess har Lundell gett ut ett par plattor till och en serie böcker i dagboksformat. Kanske finns det snart material till ännu en box. Ska verkligen Kjell Andersson ta sig an det i så fall? Antagligen inte men lockelsen ligger säkert där, hos båda två.
Manlig vänskap har följt mig genom livet. Mest som en idé om vänskap egentligen. Några gånger genom livet har jag träffat någon som allt har klickat med. Utan tvekan har det handlat om kärlek även om jag aldrig upplevt den kärleken som erotisk. Som varande en man som närmar mig femtiofem och som kan räkna mina vänner på en hand intresserar relationer mig. Likaså är jag djupt fascinerad av gruppdynamik och är det någonstans gruppdynamiken exploderar i känslor, borde det vara i en studio när ett tillfälligt sammansatt band ska krama fram artistens känslor i musiken. Jag tror inte det är en lätt sak att vara vare sig artist, producent, tekniker eller musiker i den samlingen. Man går nog inte hel ut ur det.
erik.laakso.aman@opulens.se
