Den universella rätten att andas

KAMPER. De antirasistiska kamperna knyts ihop med kampen för klimatet och för vården av de coronadrabbade, menar Andrea Malesevic i sin essä om rätten att andas.

Den 17 juli 2014 stryps Eric Garner av polisen Daniel Pantaleo efter att ha misstänkts sälja cigaretter på gatan utan skattsedel. Garner yttrar orden ”I can’t breathe” elva gånger innan han dör. Pantaleo frias från mord i rätten. 5 maj 2020 kvävs George Floyd till döds av polisen Derek Chauvin. Chauvin pressar sitt knä mot Floyds nacke och rygg och trycket gör det svårt för honom att andas. I åtta minuter ligger Floyd stilla med handfängsel på sig och ber för sitt liv: ”I can’t breathe”. Till sist ligger han livlös på marken, avlider sedan på sjukhuset.

Morden är bara toppen på ett isberg av polisbrutalitet och strukturell rasism som lett till massprotester, upplopp, demonstrationer och solidaritetsmanifestationer under parollen Black Lives Matter. I protesterna ekar orden: I can’t breathe. Orden blir till ett kollektivt vittnesmål kring svartas upplevelser av rasism och ett krav på förändring. Vi kan inte andas. Vi behöver leva i ett samhälle där vi kan få andas.

Psykoanalytikern Kirkland C. Vaughans har forskat på svarta pojkars barndom och hur deras subjektivitet formeras utifrån aspekter som generationstrauman, klass och rasism. I sin forskning har han sett hur svarta pojkar porträtteras som ”riskgrupper” och kallas för ”män” när de är 12 år. I en studie såg Vaughans att svarta pojkar betraktas i genomsnitt som fyra år äldre än sin faktiska ålder, till skillnad från vita pojkar som uppskattas vara i den ålder de faktiskt är. Vaughans diskuterar skillnaden mellan att betraktas som vuxen och tillhörande en ”riskgrupp” och att betraktas som sårbar och i behov av vägledning. Dessa två olika förhållningssätt associeras med olika slags affektiva responser. Det sårbara barnet väcker med- och ansvarskänsla medan den riskfyllda vuxna väcker rädsla och utkrävande av personligt ansvar och lydnad. Han menar att denna kollektiva bild internaliseras av många och skapar en förvrängd hotbild. Han skriver:

During sessions, I observe the boys’ desperation reflected often in their dazed facial expression when I inquire, “Do you know what to do when stopped or challenged by a police officer?” Some jokingly reply, “Prepare to die”, while others look like a stunned deer caught in the headlights.

Vaughans beskriver hur hans unga manliga patienter brottas med känslor av undergång, förlust, förnedring, misslyckande och social isolering till följd av denna internaliserade bild samt mot den stress som det innebär att alltid känna sig under hot och som ett hot. Han säger att för att skydda sig själv mot dessa smärtsamma upplevelser använder de sig av dissociation som försvar. Dissociation är en psykofysiologisk respons mot trauma som innebär en förändring av medvetandet, att på olika sätt skärma av från verkligheten och på olika sätt förlora kontakten med sin egen kropp och behov. Normala funktioner såsom hunger, smärtupplevelser och andning blir dysreglerade. Kroppen är som i ett konstant krigstillstånd.

Andningen är en politisk angelägenhet

Andningen är en politisk angelägenhet. Det menade filosofen och psykiatrikern Frantz Fanon som skildrade den antikoloniala kampen i Algeriet på 50-talet i sina böcker Jordens fördömda och Svart hud – vita masker. Han skriver: “We revolt, simply because, for many reasons, we can no longer breathe”.

I hans texter får andningen en central plats då den är symbolen för vår mänsklighet, essentiell för det levda livet. I sina texter använder han ofta ord som ”kvävd”, ”strypt” och ”infångad” för att beskriva den koloniserades upplevelser av det pågående våldet. I ett rasistiskt samhälle berövas den svarta människan sitt människovärde, sin rätt att andas och betraktas som ett icke-levande objekt. Detta leder till en djupgående alienation. Fanons utgångspunkt är i Hegels filosofi och att våra själv blir till i relation. Det är genom den Andre och dennes spegling och erkännande av oss vi kommer till existens. Erkännandet är vårt mest grundläggande begär. Den andres blick och spegling är en förutsättning för identiteten. Känslan av ens människovärde är avhängigt denna spegling. Om den Andre vänder bort blicken blir min verklighet obekräftad och jag har endast en bortvänd blick: en slags icke-existens, ”en zon av icke vara, ett utomordentligt sterilt och kargt område, en ytterst naken sluttning”. Fanon beskriver att det är detta som händer den svarta människan i ett samhälle som uppvärderar vithet kulturellt och materiellt. Fanon skriver att den svarta människan egentligen inte finns, den finns lika lite som den vita människan finns utan är något som skapas via kulturen och ekonomiska institutioner: “Han begär bara en sak. Att idioterna och exploatörerna ska ge honom chansen att leva som en mänsklig varelse.”

Att berövas förutsättningar för att leva driver människorna till slut att störta det samhälle som kväver dem, menade Fanon och gav andningen en revolutionär potential. I kampen för att andas, för att erkännas som människa, får lungorna nytt syre och bereder väg till en annan slags livsform.

En vän börjar hyperventilera på Migrationsverket efter ett avslagsbesked på asylansökan. Rummet är utan fönster, sterilt och kargt. Ett skrivbord, en dator, papperstravar, advokat och handläggare. Allt i nyanser av gråvitt. Det finns inget syre. Min vän svimmar. På väg mot psykiatriakuten går vi förbi en rosenbuske. Den söta doften av rosor blir smärtsam i sammanhanget, nästan ett hån.

Andningen är en biologisk funktion men också en relationell kommunikation. Från födelseögonblicket tills vi dör andas vi automatiskt. Vi behöver inte anstränga oss för att andas, lungorna sköter processen själv via hjärnstammen. Det första andetaget vi tar med luft är ett skrik. Vi föds stressade. Vi försöker överleva genom att kommunicera med detta skrik. Från början har vi bara det, vår nakna kropp och vår förväntan om omsorg. Vi är utelämnade till den andre för att reglera vår stress. Kommunikationen sker på ett plan utan ord. Genom hudkontakt, blickar och röstläge lär vi oss så småningom av den andre att förstå våra kroppsliga processer, våra affekter och den sociala miljön. Andningsrytmen, blodtrycket och pulsen påverkas av hur empatisk och inkännande den andre är. Behöver vi vara rädda eller finns det en omgivning som skyddar, ger omsorg?

Att utrikesfödda sticker ut i coronastatistiken i Sverige förklaras med att de inte kunnat ta till sig information på grund av för dålig svenska. Samma sak med varför smittan spridit sig inom äldrevården, att personal med invandrarbakgrund inte har förstått rekommendationerna. Väldigt lite sägs om hur äldrevården redan innan corona gick på knäna och hur ofantligt mycket skattepengar som gått till aktieägare för riskkapitalbolag istället för till bättre arbetsförhållanden. Väldigt lite sägs om hur rasismen strukturerar materiella livsvillkor, hur det är en maktstruktur som genomsyrar ekonomin, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och vården. Hur den hänger ihop med den globala kapitalismen där allt fler människor blir överflödiga i ekonomin.

Istället sprids en föreställning om den korkade invandraren som inte vet sitt eget eller samhällets bästa. En fantasi som ledde till att en nyanländ kvinna avled under förlossning förra året, där hon flera gånger hade kommunicerat att hon behövde kejsarsnitt men vården hade vägrat lyssna.

Den universella rätten att andas. Det är titeln på en artikel av filosofen Achille Mbembe som vidareutvecklar Fanons idéer. Artikeln skrevs som en kommentar till coronaviruset och klimatförändringarna, och den rasistiska skillnaden i vilka som drabbas hårdast av ovannämnda kriser. Efter avrättningen av Floyd fick artikeln ytterligare en dimension och tydliggjorde hur central och mångfacetterad kampen om luften är. Kravet på att andas knyter ihop de antirasistiska kamperna med kampen för klimatet och vården, menar Mbembe. Det är sociala kamper om livet, för livet. Mbembe skriver:

Before this virus, humanity was already threatened with suffocation. If war there must be, it cannot so much be against a specific virus as against everything that condemns the majority of humankind to a premature cessation of breathing, everything that fundamentally attacks the respiratory tract, everything that, in the long reign of capitalism, has constrained entire segments of the world population, entire races, to a difficult, panting breath and life of
oppression.

Mbembe diskuterar begreppet nekropolitik som en förlängning av Michel Foucaults teorier om biopolitik: hur makten i det moderna samhället främst opererar utifrån döden, makten att kunna döda eller låta dö. Nekropolitik handlar dels om vem som har rätten att döda, såsom polisen och militären utifrån en stats våldsmonopol, men också rätten att exponera andra människor för dödsskapande villkor. Nekropolitiken tvingar vissa människor att vara kvar i tillstånd mellan liv och död och reducerar dem till prekära livsförhållanden. Rasismen löper som en röd tråd igenom dödspolitiken. Vilka blir stoppade och trakasserade av polisen? Vilka drunknar i medelhavet? Vilkas mark görs obrukbar på grund av översvämningar orsakade av klimatförändringar?

Genom att framställa vissa liv som mindre mänskliga, mindre sörjbara, blir det möjligt att utsätta stora grupper för ett omfattande våld.

Nekropolitiken går i dialog med filosofen Judith Butlers tes om att världen är splittrad mellan sörjbara och osörjbara liv. Vissas död uppfattas mer starkt och olyckligt medan andras död inte väcker lika starka känslor. Genom att framställa vissa liv som mindre mänskliga, mindre sörjbara, blir det möjligt att utsätta stora grupper för ett omfattande våld. Det hör till våra existentiella villkor att vi är ytterst beroende av andra människor och vår miljö för överlevnad. Beroendet är en förutsättning för vår förmåga till ett gemensamt liv men gör oss också oerhört sårbara. Butler skriver: “Den mjuka kroppen som tål så oändligt lite, andningen som tas för given så länge den pågår, att ens liv i någon mening alltid är i händerna på någon annan.”

Butler menar att en emancipatorisk politik måste utgå ifrån denna kroppens sårbarhet och erkännandet av människans skörhet. En politik som har sin utgångspunkt i den etik som säger att vi är behövande, begränsade och i behov av omsorg från andra. När makten opererar genom död och förstörelse, handlar motståndet om omsorg om livet och livsskapande villkor. Det kräver en oupphörlig solidaritet mellan oss alla som önskar frisk luft i våra lungor. I sista stycket i Den universella rätten att andas pekar Mbembe på frågans kritiska läge:

Är vi kapabla att återupptäcka att vi alla tillhör samma art, att vi har ett odelbart liv med allt liv? Kanske är det frågan – den sista frågan – innan vi drar vårt sista döende andetag.