Den minimalistiska trenden är falsk konsumtionskritik

LIVS- OCH DÖDSTÄDNING. Dagens konsumtionssamhälle styrs av att vi ständigt köper nytt, även om det förpackas i läcker minimalism, skriver Erik Cardelús, som efterlyser en intelligentare konsumtionskritik.

Less is more – så brukar dagens minimalistiska konsumtionstrend sammanfattas. Trenden som dominerat så länge att vi har svårt att tänka annorlunda, inte minst inom den skandinaviska estetiken. Trenden som visar sig på varje lägenhetsvisning och i varje inredningskatalog – rena, vita och fräscha rum, nästan helt utan prylar och med öppna ytor.

Enligt denna trend ska våra hem se ut som boutique-hotell från någon hipp metropol snarare än miljöer där vi lever och umgås, donar och sätter spår. Det ska vara rent, sparsmakat och bortplockat. Ingen bråte, utan fri sikt och smartsnygga konturer.

En bok som tar höjd för denna minimalistiska livsstil är nyutkomna Hejdå saker av japanen Fumio Sasaki. Framställningen börjar som så ofta i det personliga tillkortakommandet och lyfter mot ljuset och de minimalistiska höjderna.

Handlingen är enkel: Fumio Sasaki är en karriärjagande man som arbetar för mycket, äter för mycket och dricker för mycket öl. Däremellan köper han onödiga saker. Överviktig och trött genomlever han dagarna på jobbet och i sitt belamrade hem. Men en dag kommer vändningen – insikten och beslutet att skala ner och städa rent. Det minimalistiska ljuset har tänts.

Med denna sedelärande berättelse rullar sedan boken på. Den värsta lasten som Fumio Sasaki gör sig av med är boktravarna. Böckerna ligger där och samlar damm, blir aldrig lästa och måste bort för att skapa rena och klara linjer. Han får ett så renskalat hem att han kan packa ihop och ge sig iväg på blott 40 minuter.

Boken avslutas som sig bör med ett antal punktlistor. För vem vill inte göra sig till effektivitetens vän? Exempelvis ges ”Femtiofem tips som hjälper er att ta farväl av era saker”. Därefter kommer ”Ytterligare femton steg att nå nästa nivå i er resa mot minimalism”.

En variant på samma tema ges i boken Dödstädning – ingen sorglig historia av Margareta Magnusson. Boken utkom under fjolåret och redan har översatts till flera språk. Budskapet: vi behöver städa rent innan vi går bort för att inte ligga omgivningen och anhöriga till last. Att dödstäda är inte sorgligt, utan handlar om omtanke och respekt, vilket inte minst signaleras i den engelska titeln The Gentle Art of Swedish Death Cleaning.

Även här möts vi av den personliga rösten, berättelser och dilemman hos en som själv dödstädat åt nära och kära. Poängen är att man ska städa upp efter sig själv innan det är för sent – att man ska göra rätt för sig, för att låna Skatteverkets devis. Tipset, oavsett om det handlar om andras dödsbo eller det egna, är att börja med det osentimentala, alltså saker som man inte fastnar i och som framkallar en massa onödiga känslor. Sedan arbetar man sig fram till det renstädade slutet; sopar undan avtrycken och gör rummen rena och skinande igen.

Minimalism, feng-shui, dödstädning eller bara ordning och reda – kärt barn har många namn. Alltsedan människan satte sin fot på planeten och började samla på sig prylar lär det ha funnits ett behov av att sortera, städa och strukturera. Men vad betyder det i samtidens ljus, i en tid då den globala kapitalismen drivs av ständig tillväxt samtidigt som planeten bågnar under trycket av all överproduktion och allt överflöd?

Givetvis är det fint och respektfullt att både livs- och dödstäda, för stök och oreda uppskattas sällan. Ett rum ska lämnas som man själv vill finna det, sägs det. Dessutom driver ju minimalismen och städningen upp priset på vårt boende, vilket inte minst bekräftas av alla ljusa, fräscha och sparsmakat möblerade objekt som bjuds ut hos bostadsmäklarna. Och vem vill inte bo attraktivt, med ett stigande marknadspris och ett ökande antal sociala poäng? Vem vill inte ha det ljust och fräscht? Vem vill inte vara en väldesignad vinnare?

Samtidigt behövs mer balans mellan etik och estetik, mellan behov och begär. För dagens konsumtionssamhälle styrs ju av att vi ständigt köper nytt, även om det förpackas i läcker minimalism, nedskalade hem, ljusa utvilade ansikten och vältränade kroppar.

Enkelt uttryckt: varje inköpt pryl har ett värde och utgör en ekologisk belastning, oavsett om den bevaras eller städas bort, präglas av ful- eller findesign. Minimalismen löser inte problemet med överproduktion och överkonsumtion, utan förser den med en mer aptitlig förpackning. Köksrenoveringar blir inte mindre konsumistiska bara för att de görs stilrent. Även en ekologisk vara kräver transport och lagerhållning, vilket tär på klimatet.

Här utgör dagens delningsekonomi en viktig motvikt tillsammans med en mer konsumtionskritisk livsstil och en skopa sunt förnuft. Återvinn, ät upp maten och ha kul på nära håll snarare än på andra sidan jordklotet, tips som står att finna i en av den senaste tidens alla böcker om hållbarhet, nämligen Catarina Rolfsdotter-Janssons Handbok för en hållbar människa. Ta hand om dig och planeten samtidigt (2018).

Därtill kan man med fördel ställa några kritiska frågor inför varje köp. Behövs verkligen den här varan? Är det värt att producera eller konsumera den? Som bekant talas det mycket om etik och hållbarhetsfrågor bland dagens producenter, inte minst bland storföretag som vill bli förknippade med hållbarhet snarare än så kallad fulkapitalism eller fulkonsumism. I vilken mån detta är ett kommersiellt spel för galleriet eller uppriktigt menat kan variera. Att ett stort tyskt bilföretag nyligen fuskat med sina utsläppsmätare i stor skala och ett känt svenskt klädföretag bränt överproducerade varor i smyg, trots en hög hållbarhetsprofil, pekar på att det återstår mycket att göra. Och vad som händer på fjärran marknader, exempelvis den i Kina, vet vi sällan, särskilt inte när näthandeln skjuter i höjden och köpbesluten ofta går via ett musklick.

Kruxet är ändå att varken konsumenten eller producenten på egen hand kan lösa den här gordiska knuten, alltså att hitta en fungerande balans mellan begär och behov. För varken den så kallade konsumentmakten eller ansvarsfulla företag kan agera på egen hand, allra minst i dagens komplexa och svåröverblickbara globalkapitalism.

I stället behövs det en hållbar balans där både individ och kollektiv, konsument och producent strävar åt samma håll. En balans där varje ny generation gärna får överta dödstädade och minimalistiska rum, men ännu hellre vandra runt på en beboelig planet.