FÖRTRÖSTAN. “Det fanns enbart tandpetare tillverkade av plast. Alltså ytterst av olja. Den nyuppväckta medvetenheten om hur sent på jorden klockan är slagen.”
Genom fönstret ser det ut som en vacker och inbjudande sommardag. Hög blå himmel. Strålande sol. Men luften är krispig och kall. Det drar utmed golvbrädorna trots att maj månad närmar sig raskt. Det är mest som en solig senhöstmorgon.
Men solen stiger sakta men säkert upp på himlavalvet och det gör även termometern, kvicksilvret som man kunde säga förr. Jag tyckte alltid att det lät så vackert, ett ovanligt och fantasieggande ord.
“Den lilla skitdetaljen”, det var ett uttryck som P O Enquist använde ibland, gärna i artiklar. Att man i den lilla skitdetaljen – i det till synes fullkomligt obetydliga – kunde se de stora förändringarna, eller kanske till och med att det var enbart var i vardagen inpå vår egen hud, det vi verkligen kände och såg tydligt, som kunde ge oss inblickar i de avgörande skeendena.
Det där ordet, skitdetaljen, har följt mig några decennier, men extra starkt har det levt inom mig under ett par eller tre år nu. Till exempel minns jag första gången som jag själv, efter år av tid då jag var bunden vid sjukbädden, skulle ta mig till Apoteket.
Jag skulle bland annat köpa tandpetare. Jo. Just så skenbart banalt. Så tröttsamt vardagligt. Jag skulle köpa tandpetare. Under åratal hade jag köpt samma sort, de var gjorda av björkträd. Något som vi ju som bekant har mycket gott om i det här landet. “Tyvärr. De tillverkas inte längre”, sade den trevliga expediten och hänvisade mig tillbaka till just samma hylla där jag letat förgäves en bra stund. Det fanns enbart tandpetare tillverkade av plast. Alltså ytterst av olja.
Och där gick jag, med den ettriga värken i min stelopererade fot som nu plötsligt blev en del av min vrede,
Den nyuppväckta medvetenheten om hur sent på jorden klockan är slagen, vår enda planet, var mycket stark då. Det gick fortfarande att till exempel utan restriktioner hålla demonstrationer varje fredag. Här i den lilla staden på slätten, som jag föredrar att kalla min del av Lund, var det många som slöt upp varje fredag för att visa sin djupt kända oro och sitt stöd.
Och där gick jag, med den ettriga värken i min stelopererade fot som nu plötsligt blev en del av min vrede, med min röda krycka i ena handen och en liten påse med livsuppehållande medicin och två sorters tandpetare i plast i den andra handen.
Jag linkade bort till Domkyrkans vägg, satte mig i solen för att fånga lite värme och för att försöka sätta koppel på min vrede och ilska. Jag tog upp tandpetarna, tittade på dem och tänkte gång på gång:
“Den lilla skitdetaljen… Den lilla skitdetaljen… Den lilla skitdetaljen!” P O Enquist har rätt, vet jag att jag också tänkte. Han var ännu vid liv om än drabbad av sjukdom.
I en värld som riskerar att rusa mot sin egen undergång, kvävd av bland annat det enorma missbruket av olja för att maximera vinsterna i en sanslöst galen form, en dödsspiral, av kapitalism som styr det mesta som händer och sker, på ett alltmer värnlöst klot där de enorma sju haven är fulla av ton efter ton efter ton av plastskräp, människans sopor, där kan jag inte längre köpa ett paket med tandpetare gjorda av vanligt trä, inte ens i ett land fullt av just björkträd och furor.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Genom att titta på dessa fula små borstliknande tingestar blev profitjaktens absurditet och förryckthet etsande tydlig. Dessutom med en svidande och smärtsam klarhet. Obevekligt och obestridligt.
Den lilla skitdetaljen. Glöm inte att betrakta den lilla världen, glöm aldrig att se klarögt på vardagen som så lätt försvinner ur medvetandet genom rutinens förmåga att förblinda oss genom vaneseendet. Det har hunnit gå ett år sedan P O Enquist dog. Han gick bort alldeles i början av denna Den Stora Skuggans tid.
Och jag minns med glasklar skärpa när jag fick beskedet. Det var på kvällen. Jag hade just kommit in, klätt av mig, lagt mig i sängen och gick ut på nätet med mobilen. Det var ett ofantligt tungt besked.
Jag låg här i sjukbädden. Tankarna gick inte att styra. Samtal jag haft med P O Enquist genom åren, enskilda ord, situationer, dök upp i minnet. Sorgen jag erfor, som övermannade mig, började att vändas i en svart och liksom sotflagad förtvivlan, i en form av paralyserande uppgivenhet. Som om jag ville ge upp. Som om jag var beredd på att inte fortsätta att säga emot penningen och makten.
“Ge upp.” Redan orden är för mig en vässad provokation. Vi får, vi kan inte under några villkor, ge upp. Jag steg upp ur sängen, tog på mig kläderna igen, plockade med mig en Ramlösa ur kylen och gick ner och satte mig ensam nere på gården. Mitt inre var som förstummat. Dödsbeskeden hade varit många.
Hur länge jag satt där ute i kylan är jag osäker på. Men det dröjde inte länge. Något inom mig förändrades ganska fort. Den snudd på förlamande apatin, den vidriga resignationen, började släppa sitt grepp.
Nu hade världen drabbats av en ny hemsökelse, en pandemi.
Tankarna började ta andra vägar. Det gick att se P O Enquist frånfälle på ett annat sätt. Jag hörde hans starkt manande ord sjunga som en sorts sång inom mig – kanske påminde den om “himlaharpan” som P O Enquist benämnde telefonledningarna som gick in i hans barndomshem och som det riktigt kalla nätter uppe i Hjoggböle sjöng om i hans rum, det ord jag hörde var förstås:
“Om vi inte försökte. Vad vore vi då?” Så där satt jag, alldeles ensam i natten men ändå såsom innesluten av något större, en tradition av motstånd, av uppror som aldrig ställs in, som P O Enquist var en minst sagt utomordentligt viktig representant för.
Och då tänkte jag, och så tänker jag än idag. P O Enquist kämpade under ett långt och ofta hårt liv mot samhällets orättvisor, han kämpade genom att skriva, han deltog i föreningar som protesterade, sade alltid emot när makten hade fel. Han gav sig aldrig, hur svårt han än hade det.
Nu hade världen drabbats av en ny hemsökelse, en pandemi, något ännu oöverskådligt, och jag liksom såg framför mig hur han oändligt försiktigt, ja ömsint hade rört vid sjukhustäcket, mumlat och småharklat sig. Och orden jag hörde där ute på gården, i min skenbara ensamhet, var enkla. De var tydliga.
“Jag har under ett långt liv försökt. Jag har försökt så gott jag kunnat. Nu får ni ta över.” Och så, med klar uppfordrande stämma:
“Nu är det er tur!”
Dessa ord, denna uppmaning, gjorde mig paradoxalt nog på gott humör. Eller sannare: de förmådde återigen fylla mig med mod att finna kraften att stå det onda, det vidriga och orättvisa, emot.
“Nu är det er tur!”
crister.enander@opulens.se
