ESSÄ. Varför skriva något om den intellektuelles ansvar? Därför att det är nödvändigt. För att förstå det svaret bör man nog först ladda begreppet intellektuell med ett innehåll.
Den intellektuelle – var som helst i världen – är den som ger plats åt tänkandet. Den som har förmågan att uttrycka sig verbalt och skriftligt. Den som väljer att vända och vrida på frågor för att begripliggöra något som måste begripliggöras. Den som väljer att sätta sig in i komplexa frågeställningar som rör samhället.
Det är också den som formulerar frågor så att även icke-mänskligt liv och vår tids miljöförstöring inkluderas. Den som väljer att ifrågasätta förhärskande dogmer och ideologier som möjliggör och outtalat legitimerar människors lidande i världen. Den som därtill moraliskt indignerat lyfter fram de försvarslösa och utblottade. Samt de som är nedtryckta i en skriande fattigdom. En fattigdom som påminner om den som fanns i Charles Dickens London och som också denne uppmärksammade och kritiserade häftigt.
Det handlar om att tänka. Den intellektuelles raison d’être. Ett konsekvent och kompromisslöst tänkande som bryter ner stereotyper och försåtliga förenklingar. Den politiske filosofen Hanna Arendt talar om tänkandet som att föra en dialog ”mellan mig och mig själv”. Den intellektuelle ställer frågor. Den är väl förtrogen med vikten av att kunna ställa relevanta och inte sällan kontroversiella frågor. Den intellektuelles frågor blottlägger. Den ängsliges konsensus och politisk korrekthet är något okänt för denne.
Den intellektuelle tar tid på sig att granska det som ska granskas. Denne vet att tänkandet tar tid. Och tid är som bekant en bristvara. I detta hektiska tidevarv är det lätt att tanken endast studsar på ytan. Sällan tränger tanken genom den. Och då blir allt därefter ytligt, för att inte säga lättsinnigt. Den intellektuelle tränger igenom ytan, bortom det förment uppenbara. Jag tänker här på George Orwells Newspeak i romanen ”1984” som syftar till att begränsa den enskilde individens tankeutrymme, då språket i newspeak går mot det förenklade, det onyanserade, det ytliga. Den intellektuelle vill ner på djupet. Och då krävs som sagt tid.
Att minnas tar även det tid. Den intellektuelle låter inte oförrätter falla i glömska. Denne påminner inte bara om lidandets fortsatta existens utan även om det som varit. I Susan Sontags bok ”Att se andras lidanden” får bilder från krig oss att minnas sprängkraften i det förgångna. Lätt är det att glömma när vi ständigt bli matade med intryck. Minnet är ständigt under attack; det trycks ideligen undan för det som händer i vårt ymniga nu. Omedelbarheten – realtiden – väger tung när vår oro att inte vara uppkopplade fördunklar och fjärmar oss från det förflutna.
Men det är inte bara tid som krävs utan även avstånd. Det vill säga att den intellektuelle inte är indragen i verksamheter som omöjliggör perspektivet. På sätt och vis är en intellektuell den som står utanför. Ett förtydligande: Vi talar inte om en gud, utan om en människa med alla dess förtjänster och brister. En som blickar ut över sin samtid. En som kan stå på en upphöjd plats och se på det som ska förstås. Vilket får mig att tänka på Fjodor Dostojevskijs civilisationskritik i kortroman ”Anteckningar från källarhålet” från 1864. En kritik vars skrämmande riktighet återigen skulle bekräftas av de krig som rasade i och utanför Europa under 1900-talet, och som fortfarande rasar i länder som Irak, Syrien och i ett flertal länder i Afrika.
”Se er omkring: blodet flyter i strömmar, och till på köpet muntert som champagne. Se på hela vårt nittonde århundrades store män. Se på̊ Napoleon, han var en av vårt århundrades store män. Se på̊ Nordamerika, detta fredsförbund av småstater. […] Och säg sedan vad civilisationen mildrat hos oss. Civilisationen framkallar hos människan endast en känslornas mångsidighet och – – – absolut ingenting mera. Och genom utvecklingen av denna mångsidighet kommer kanske människan att nå̊ fram till att söka njutning i blodsutgjutelser. Detta har ju redan inträffat. Har ni märkt att de mest raffinerade blodsutgjutare nästan genomgående har varit högt civiliserade män…”.
Att tänka kräver även mod. Vad för slags mod? Ett exempel på mod i Sverige var när Torgny Segerstedt som redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning framförde sin skarpa kritik av nazismen och av den svenska regeringens underdånighet gentemot Tyskland. En berömd fras som han formulerade i tidningen var: Herr Hitler är en förolämpning.
Ett annat exempel är Kerstin Ekman som valde att lämna svenska akademin 1989 efter att den inte ställde sig bakom en appell till den svenska regeringen i vilken man protesterade mot de iranska mullornas dödsdom mot författaren Salman Rushdie.
Ett nutida prov på mod är när Sveriges utrikesminister Margot Wallström kallade domen – tio års fängelse och 1 000 piskrapp – mot den saudiske bloggaren Raif Badawi för medeltida. För det krävs onekligen mod. Och uppriktighet. Den intellektuelle vet vad det betyder att tänka uppriktigt. Att inte vika undan. Att inte vända kappan efter vinden. Att inte låta sig köpas. Eller enklare uttryckt, för att använda sig av Noam Chomskys formulering, att tala sanning och att avslöja lögner. Den intellektuelle som håller sig till det är stark. Och måste så vara. För sträng är den intellektuelle mot sig själv. Dennes hederlighet och integritet kan inte dagtingas. Ansvar för hans penna över det vita arket.
Att kalla sig för intellektuell förpliktar. Och det är rimligt. Frågan är bara hur långt modet räcker. Modet är den springande punkten. Akilleshälen. För är det inte mod som brister när den förment intellektuelle är tyst, samtidigt som orättvisor och övergrepp fortgår? Och är det inte mod som saknas när denne inte vågar följa sin moraliska övertygelse? När denne låter bli att med det talade eller det nedskrivna ordets hjälp protestera? För det finns väl mycket ont som en intellektuell bör reagera på? I en essä av Birgitta Trotzig, där vi bland annat kan läsa om Pinochets diktatur i Chile, finner vi dessa ord:
Mitt i dagsljuset och solen, mitt i det vardagliga och ljuden från spårvagnar och skolbarn utanför, torterar hela tiden människor andra människor – och himlen störtar ingalunda in, ingen dödsfågel sliter världen definitivt i stycken, nej det bara håller på, det är en del av tillvaron, det är det normala, det hör till den ohyggliga ordningen.
Den som inte reagerar mot orättfärdigheter och föredrar att vara stillatigande är inte intellektuell. En intellektuell som inte tar sitt ansvar gör fel i att kalla sig intellektuell. Denne är inte intellektuell utan någonting annat. En som saknar intellektuell legitimitet. Med andra ord ska man vara på sin vakt mot den som utger sig för att vara intellektuell. Hur lätt är det inte att missbruka det ordet.
Men har den intellektuelle ett ansvar? Eller inte? Allt beror på hur vi definierar denne. När jag talar om en intellektuell så är det sammanbundet med att ha ett moraliskt ansvar gentemot sig själv. Och andra. För den intellektuelle är en del av ett samhälle. Stefan Jonsson – författare och professor i etnicitet vid Linköpings universitet – talar om ett ansvar i men även för samhället. Och ”rent av för att vi ska se att vi har ett samhälle”.
Den intellektuelle tillhör en gemenskap. Därav nödvändigheten att ta ansvar. Ett ansvar som man inte kan avsäga sig när det känns besvärligt och obehagligt. Den palestinsk-amerikanske professorn Edward Said skriver i essäsamlingen De intellektuellas ansvar att den ”intellektuelles uppgift är minst av allt att få sin publik på gott humör: själva poängen är att vara genant, motstridig och till och med otrevlig.”. Med andra ord: En persona non grata som skapar debatt.
Sant är att det finns omständigheter som hindrar den intellektuelle att ta sitt ansvar. Här kan nämnas som lojalitet mot dem som innehar makten och som erbjuder prestigefulla anställningar med höga löner och förmåner, för att inte tala om priser och allehanda hedersutmärkelser. Bigotteri, intressekonflikter och räddhågsenhet kan bli en konsekvens av denna lojalitet; L’enfer c’est les autres. Listan på hinder – uttalade och outtalade restriktioner i tankefriheten – kan göras längre. Och dessa hinder blir inte mindre när den intellektuelle verkar i en miljö där åsikts- och yttrandefriheten är beskuren och där det rent av är livsfarligt att protestera mot missförhållanden som korruption, oförrätter och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Här inställer sig frågan om hur mycket man kan begära av en intellektuell? Är definitionen av intellektuell alltför sträng så kan man nog på goda grunder hävda att det inte finns några intellektuella. Ordet intellektuell blir ett tomt ord. Det är därför som definitionen av en intellektuell borde diskuteras oftare, annars riskerar begrepp som stumhet och brist på ansvar att bli en del av definitionen. Ergo, en definition som normaliserar konformism, undfallenhet och feghet. Den så kallade intellektuelle bli här en hycklare när denne hyllar 1948 års deklaration om de mänskliga rättigheterna. Osökt tänker jag på Julien Bendas berömda traktat ”La trahison de clercs” där han gör upp med de intellektuellas svek.
Vi lever i en tid där Internet utgör en betydande del av våra liv. Världen finns inte längre långt borta från oss. Den finns här. Alldeles inpå oss. Högst påtaglig. Världen visar oss på förhållanden som den intellektuelle måste ta ställning till. Förhållanden som strider mot dennes personliga etiska värdegrund. För vilken intellektuell saknar en moralisk kompass? En kompassnål som reagerar mot sådant som sociala orättvisor, skändligheter och övergrepp. Jean- Paul Sartre skrev att en ”intellektuell är någon som lägger sig i något som inte angår honom”. Den intellektuelle hemfaller inte åt cynism. Det som driver denne är inte partitillhörighet, höger och vänster är ovidkommande. Det som driver den intellektuelle är istället moraliska principer som solidaritet och mänsklig värdighet. Världen som den intellektuelle ser på sin bildskärm talar till honom. Till dennes samvete. Den intellektuelle har ett val. Ett val som denne inte kommer undan.
Internet – en plats där sanningar och lögner trängs – har förändrat spelreglerna och bryskt omdanat det offentliga samtalet. Information och desinformation sprids blixtsnabbt. Och man kan få det obehagliga intrycket av att nätet har fått sitt eget liv, och att det förmodligen dikterar våra tankar mer än vad vi anar. Vi läser, ser eller hör något som långsamt och ljudlöst förskjuter eller förstärker vår syn på världen. Och vilken världsbild vi än har så bombarderas vi ständigt av motbilder. Av mottankar. Allt blir en fråga om makt. Att leverera en världsbild som gynnar någon. Och allt går fort. Så fort att den som inte har tid att stanna upp riskerar att bli vilsen. Och den som är vilsen är lätt att styra. I denna digitala eviga storm måste det finnas de som gör det till sin plikt att förstå det som händer. Där kommer den intellektuelle in. Den som har viljan, förmågan och tiden att överblicka förloppet. Den som inte dras med i vilsenheten. Den som inte blir ett offer för den alienerande villrådighet som nätet kan ge upphov till.
En intellektuell är den som vill nå ut. Denne är inte någon som behåller sina tankar för sig själv. Enligt Nationalencyklopedin är det ”den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen.”. Internet blir här ett verktyg som snabbt kan sprida den intellektuelles tankar. Det kan vara tankar i form av kritik, reflektioner och visioner för de som vill handla, för de som vill förändra.
Ju större medial plattform som den intellektuelle besitter desto större genomslag har dennes tankar. Det handlar om att sprida tankar. Det vill säga nå publik för att påvisa uppenbara missförhållanden och för att kasta ljus på det som är verksamt i det fördolda – att synliggöra det som är osynliggjort. Detta är särskilt angeläget i en tid då massmedia och den nedskurna journalistiken tenderar att bli mer och mer fragmenterad, enkelriktad och strömlinjeformad. Och när politiker och andra makthavare börja använda sig av en retorik där deras sanning är den enda och där deras tankekedjor blir alltmer vaga. Det är då den intellektuelle tar sitt ansvar.
Den amerikanske sociologen Edward Shils skrev att det som utmärker den intellektuelles existens i varje samhälle är dennes ”inre behov att tränga bakom den omedelbara konkreta verklighetens slöja”. Den intellektuelle gör till sin uppgift att lyfta fram sådant som de reella maktstrukturerna och de förtäckta agendorna. Kort sagt: Den intellektuelle misstror det mesta och därför blir denne oumbärlig.
Den intellektuelle är dock inte endast den som är pessimist i tanken utan även den som är optimist i handling, för att tala med Antonio Gramsci. Åtminstone torde det vara ett eftersträvansvärt ideal. En intellektuell vill inte endast påtala brister utan eftersträvar även att ge förslag på lösningar och alternativ. Allt ifrågasättande har endast mening om det ämnar till att öppna upp för något nytt. Något konstruktivt. Något som man kan bygga vidare på.
melker.garay@opulens.se
