Den gränslösa människan

ESSÄ. Människan har inte bara ett värde i relation till andra, utan varje människa är gränslös och har ett värde som är omätbart, skriver Mats Barrdunge.

Tesen om alla människors lika värde framstår vid första anblicken som både självklar och odiskutabel. Tesen, eller idealet kanske man skall säga, låter både riktig och rättvist. Men stämmer den? Om alla människor är lika mycket värda borde vi bemöta alla människor med lika stor respekt. Men det gör vi ju inte, utan vissa ser vi upp till och andra ser vi ner på och många står vi helt likgiltiga inför. Sanningen är istället att vi i bemötandet av andra följer ett mycket komplicerat rangordningssystem där vi värderar varandra olika. Tesen säger heller inget om den enskilda människans värde utan enbart att vi har ett värde i relation till andra. Om värdet är lika med noll är alla människor lika värdelösa. Om tesen eller politikens största floskel skall ha någon reell mening måste den även innehålla något om att varje människa har ett värde och inte bara i relation till andra utan att varje människas liv är värdefullt.

Det står förvisso i regeringsformens 1 kap. 2§: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för varje människas lika värde och för den enskilde människans frihet och värdighet”, och att det allmänna särskilt skall ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”. Ideala formuleringar i all sin ära men det är inga rättigheter med inbyggda garantier.

Numera hörs vi endast när vi protesterar och ju högre vi protesterar desto mer misstänksamma blir de maktutövande myndigheterna.

Alla människors lika värde bildade stommen i upplysningsfilosofins positiva människo- och samhällssyn, där varje individ inom samhällets ramar kunde realisera sina medborgerliga fri- och rättigheter. Upplysningsfilosofins idéer påverkade även Sverige på 1700-talet och förändrade vår syn på samhället som en social gemenskap skild ifrån staten och grundad på ett gemensamt intresse för det allmänna bästa, där förnuft, dygd och förstånd var centrala nyckeltermer. Det påverkade även synen på individen som en samhällsmedborgare som inte enbart hade ansvar för sitt eget privata liv utan för hela samhällets utveckling. Mot slutet av 1800-talet fick progressiva samhällsidéer åter en renässans i Sverige och människor började organisera sig i fackföreningar, partier och kooperativ och ställa krav på en politisk, ekonomisk och social rättvisa. Men efter det demokratiska genombrottet och samhällets förvandling till ett välfärdssamhälle svalnade individens intresse för det gemensamma intresset. Samhället blev inte längre en angelägenhet för alla utan initiativet gled över till statens fördel och individens engagemang flyttades in i privatlivet och vi blev konsumenter av varor och tjänster. Men samhället är allas gemensamma ansvar fastän man idag har svårt att se vad det är för något intresse som delas av alla och som håller samman ett samhälle. I känslan av maktlöshet där individens röst endast efterfrågas på  valdagen växer en frustration över att något har gått förlorat. Numera hörs vi endast när vi protesterar och ju högre vi protesterar desto mer misstänksamma blir de maktutövande myndigheterna. I denna mylla av ömsesidig misstänksamhet gror konspiratoriska tankar åt båda hållen.

Det finns inte ett enda maktcentrum på jorden, utan istället för en central global makt råder det istället en kamp mellan olika makter, spridd över olika kontinenter som kan beskrivas som ett kontrollerat kaos.

Människor har i alla tider konspirerat mot andra människor men den stora och aktuella frågan gäller föreställningen om Den stora världskonspirationen, att det skulle finnas en maktelit som med dold agenda försöker underkasta hela mänskligheten sina globala maktambitioner. Men hur rimlig är en sådan tanke? Det finns inte ett enda maktcentrum på jorden, utan istället för en central global makt råder det istället en kamp mellan olika makter, spridd över olika kontinenter som kan beskrivas som ett kontrollerat kaos. Makt tar sig också uttryck i olika former och det finns inte en form av makt som kontrollerar alla de andra slagen. Men ett annat och viktigare skäl mot tanken på Den stora världskonspirationen är att mänskligheten inte är någon endimensionell storhet som går att kontrollera och förutsäga, utan den är en flerdimensionell och flerförgrenad livskraft som kan röra sig i många olika riktningar samtidigt. Människan är ett skapande väsen som kan förändra förutsättningarna för sin egen existens, den är självöverskridande. Den kan både förnya och förstöra sig själv. Den kan sjunka ner i ren uselhet men också överträffa sig själv och göra något storartat.

En förnäm egenskap hos människan är att varje människa, och inte bara filosofer och vetenskapsmän, kan fälla omdömen om alla människor. Säg att du hävdar att du är unik så kommer du med största sannolikhet att få till svar att alla människor är unika. Det är inte bara en vetenskaplig sanning utan den djupare liggande meningen i varje människas värde. Men om alla människor är unika innebär det också att alla människor har en egenskap gemensam, dess unicitet, eller alla är lika och alla är olika. Att varje människa kan tala för alla innebär också att varje människa kan göra sig till tolk eller representant för hela mänskligheten. Är det inte den tanken som ligger till grund för den representativa demokratin? Ligger inte styrkan i det demokratiska samhället att var och en kan förstå och ha en redig uppfattning om alla människors lika värde? Filosofiskt skulle jag beskriva det som att även om vi delar mänskligheten i alla dess enskilda delar finns mänskligheten som en helhet i varje enskild individ, eller i varje människa lever hela mänskligheten som en vilande och inneboende kraft.

Det går kanske att konspirera mot enskilda individer eller grupper över en viss tid men det går inte att konspirera mot hela mänskligheten. Mänskligheten kan inte lura sig själv, den kommer alltid att genomskåda sig själv. Den kommer alltid att avslöja sina egna lögner genom att hitta nya infallsvinklar, få nya perspektiv och skapa nya idéer. Lögnerna kan omvandlas till redskap för att stiga mot högre sanningar om oss själva, eftersom människan är självöverskridande. Upplysningsfilosofins positiva människo- och samhällssyn var bara ett steg på vägen mot en större medvetenhet om människans inneboende möjligheter. Människan har inte bara ett värde i relation till andra, utan varje människa är gränslös och har ett värde som är omätbart. Och varje gång du möter en annan människa möter du också hela mänskligheten, inklusive dig själv.