Del 3: Allas maktlöshet eller gemensam nytta?

TIDFULL ARKITEKTUR. Tradition behöver ges en respektabel ställning i en ny genuin modernitet som ser tid relaterad till historiska processer av mycket olika slag. Det handlar inte om att gå bakåt i tiden. Det handlar om en genuin förståelse av hur historiska processer tett sig och tagit sig uttryck sig i verkligheten, i levande traditioner och andra olika former institutionaliseringar. Det menar Lars Jadelius, docent i arkitektur, historiker och kulturvetare i denna tredelade essä.

De landvinningar som uppnåtts genom århundraden behöver försvaras parallellt med att vi siktar framåt mot något bättre, mycket bättre. Om vi i det revolutionära arbetet inte förmår att ta till vara de institutionaliseringar, sedvanor och konventioner vi lyckats formera, så kommer allt samhälleligt att brytas ner. ”Allt som är fast förflyktigas” är en självlysande formulering ur Kommunistiska manifestet (1848) som många gånger kommit att användas för att karaktärisera modernismens strävanden. Då detta korta lilla citat återges lösryckt har det närapå fått en motsatt innebörd än den Karl Marxs tyska original har. På engelska gäller i hög grad samma sak: ”All that is solid melts in the air”.

I textrutan ovan finns hela meningen i en egen mer ordagrann översättning. Allt det beständiga bör, så som originalet på tyska därunder säger, tvärtom ses som hotat. Upplösning är absolut inget eftersträvansvärt, utan Marx menar att den drabbar människorna så hårt att de kommer att överväga uppror.

Vi bör således inte bara förändra det bestående samhället utan balansera detta med att kritiskt ta till vara och stärka allt det mänskliga som vi faktiskt skapat. ”Allt som är fast förflyktigas” blir, om det tas ur sitt sammanhang, ett förfelat slagord för drömmar om den ”nya människan”, ”den individuella friheten” och till och med om ”statens upplösning”. Drömmar som idag borde betraktas som utagerade med vår erfarenhet av konsekvenserna där sådana drömmar praktiserats.

Den marxistiska debatten har hittills fokuserats på huvudmotsättningen mellan arbete och kapital. En både/och-dialektik kan vara ett redskap för att analysera också de mer underordnade motsättningar som präglar vår vardag och ge redskap att kritiskt värdera kulturarven. Med en sådan dialektik blir det möjligt att hantera de kulturellt komplexa relationer som utvecklats och utvecklas mellan motsatser som traditionellt/modernt, privat/offentligt, gemensamt/allmänt och ansvar/frihet.

Begreppet maktlöshetens arkitektur bygger på något dubbeltydigt i ordet maktlös.

Sammanfattningsvis så är nymodernismen en yttring som dels speglar och dels bygger under en bild av att vi människor rör oss i ett samhälle som styrs någon annanstans ifrån. Nymodernister tycks mena att en sådan arkitektur blir demokratisk om den gör makten osynlig och opåtaglig. De förespråkar därigenom oftast helt omedvetet en ’maktlöshetens arkitektur’. Där blir det inte mänskliga krafter eller faktiska makthavare, kapitalister som kan ställas till svars. Det är istället det helt anonymiserade systemet som får ta allt ansvar. I samhället är dock den finansiella makten sammanvävd med den politiska. Ägarnas makt är minst lika politisk som de valda politikernas.

Begreppet maktlöshetens arkitektur bygger på något dubbeltydigt i ordet maktlös. Samtidigt som makt osynliggörs i demokratins namn, finns ändå ägarna någonstans långt borta med sin faktiska makt. Då blir en känsla av maktlöshet ändå påtaglig inför dessa byggnader. Men inte bara det. Om makten inte kan återfinnas på plats blir det inte möjligt att avkräva någons ansvar, varken för stort eller för smått.

I en sådan arkitektur blir det svårt för människors gemensamma strävanden och lokala verksamheter att komma till uttryck. Om helt universella regler, som kanske låter bra på ett abstrakt plan, får råda ensamt och inte kan avpassas efter de olika lokala kulturarven, då förlorar människorna.

Bilden ovan illustrerar hur vissa krafter i staden Lagos i Nigeria drömmer om ett ”Eco Atlantic”, där ingenjörerna och finanskapitalisterna förvandlas till hjältar. Människorna och det mänskliga och dess samspel både med varandra och naturen får en mycket undanträngd roll. I detta ”moderna” inryms såväl kapitalets maktfullkomlighet som dess osynlighet. All deras abstraherade men reella makt befästs i de fysiska rummen och numera framför allt via de virtuella rummen.

Där på internet håller vi i realiteten på att tappa all vår demokratisk formade makt till de superrika, till de globala storägarna, till en informell, men mycket expansiv Trump-Putin-Pakt. En opåtaglig pakt som dessutom numera också involverar kinesiska och saudiska oligarker. Denna pakt arbetar mer eller mindre organiserat för en global oligarki, med ultranationalism, splittring och klimatkrisförnekelse som budskap. Mycket förvirrande nog har Fake News dels blivit ett slagord som denna oligarki använder mot etablerade media och dels ett måtto som karakteriserar oligarkernas desinformation.

Demokratins syfte bör nu därför vidgas till en kunskapande motkraft; till ett mer effektivt samhälleligt lärande i allas intresse, såväl i arkitekturens framtidsdrömmar som i de sociala medierna. Vi måste återta makten över de samhällsideal som befästs via arkitekturen och de sociala rummen.

Här ligger ett spännande, nydanande arbete framför oss, där den ’revolutionära’ insikten att tradition och rationalitet i sig inte är varandra uteslutande, där inte varje byggnad, varje del, varje plats är sig själv nog utan samspelar på nya intressanta sätt med sammanhanget. Delars helhetlighet binder ihop medan byggprojektens helhet tonas ner. Gränser som kan överskridas blir det normala i vår arkitekturtänkande; en grund för en användarvänlig human arkitektur.

En viss inspiration kan vi hitta i svensk arkitektur i efterkrigstidens nyanserade funktionalism, som i flera avseenden skulle kunna karaktäriseras som kritisk regionalism, eller varför inte som situerad universalism.

Där annorlunda tillkomstprocesser funnits kan vi ofta få nya inpirerande infallsvinklar på arkitektur och modernitet. Omvandlingen av Haga i Göteborg ger en ingång, som bör uppmärksammas. Den föregicks av en långvarig kamp för att rädda arbetarstadsdelen med dess historiskt givna kvaliteter. En hel del revs men nybebyggelsen fick lov att inordna sig de kvaliteter som lyfts upp i kampen. Det var ingen självklarhet för arkitekterna, men resulterade i både hus och gatumiljöer som lyckades väl. Där kom också en del byggnader till som mer blev stela kompromisser med den tidens bostadbyggnadsideal. Haga är idag mycket populärt att bo i och har blivit ett betydande besöksmål i Göteborg med kaféer, ’mysig shopping’ varvad med tillfälliga marknader på huvudgatan. Denna omvandlingsprocess behöver utvärderas med respekt och erkännande.

Kville Saluhall från 2014 på Vågmästareplatsen är ett vackert exempel med en talande historia. Den drevs fram, vad jag förstått, av entreprenörer från det nu avrivna affärs- och industriområdet intill. Hur mycket detta engagemang har fått betydelse för den trivsamma utformningen är något jag är nyfiken på. En sak är klar; med sin trivsamma och vackra inramning har matbutiker och restauranger kunnat ta sig en väl avvägd estetisk frihet. Resultatet är varmt och levande.

Den tyska traditionen med byggemenskaper har resulterat i en hel del relativt tänkvärd och levande arkitektur.

Andra inspirationskällor kan vara de ekobyar som realiserats runt om i landet med sina ofta individualistiska och experimentella hus, som ändå ofta samsats med spännande tankar om bogemenskap.

Den tyska traditionen med byggemenskaper har resulterat i en hel del relativt tänkvärd och levande arkitektur. Framför allt finns där en del projekt där samhälleliga ambitioner från platsens stadsplanerare aktivt kunnat vävas samman med gemenskapernas egna drömmar. Här finns en hel del sevärt på gång också i Sverige.

Under 2000-talet har ett stort antal besöksträdgårdar vuxit fram runt om i landet där äldre koloniodlingar ibland fått samsas med ny kaféverksamhet, försäljning av grönsaker o.s.v.. Särskilt spännande har jag funnit hur enkelt och fint inbyggda containerhus samspelar med park, kafé och växthus i Vintervikens Trädgård i Stockholm. Platsen har utvecklats som ideell förening under en lång tid och med många olika drivande aktörer. I anslutning finns både ett större koloniområde och industriminnen ombyggda för nya spännande funktioner.

Dessa inspirationskällor är alla platser där människor i olika organisationsformer kommer till tals både före, under och efter själva byggnationen. Det vi som arkitekter har att utveckla är medskapande designprocesser där visionära estetiska ideal kan växa fram. Det finns arkitekter runt om i världen som är beredda att ta på sig en sådan roll. Vi skulle kunna utveckla en erkännandets estetik, inspirerat bland annat av den tyske filosofen Axel Honneths tankar i boken Erkännande. Alla intressegrupper som rimligen är berörda på varje plats, ska känna sig sedda och erkända före byggandet, i bygget och i förvaltning och omgestaltning i användarskedet.

Exemplen här närmast ovan finns med framför allt som motvikt till den arkitektur där makt ses som något fult som inte ska få synas alls; som försöker ge en illusion av ett samhälle där teknikutvecklingen, rationaliteten och ekonomin tänks styra i egen kraft. Sådana maktlöshetens visioner kommer mer eller mindre till uttryck i de byggnader och stadsmiljöer där storägarna har den avgörande beslutsrätten, utan att de någonsin bejakar eller ens erkänner människorna på plats.