TIDFULL ARKITEKTUR. Tradition behöver ges en respektabel ställning i en ny genuin modernitet som ser tid relaterad till historiska processer av mycket olika slag. Det handlar inte om att gå bakåt i tiden. Det handlar om en genuin förståelse av hur historiska processer tett sig och tagit sig uttryck sig i verkligheten, i levande traditioner och andra olika former institutionaliseringar. Det menar Lars Jadelius, docent i arkitektur, historiker och kulturvetare i denna tredelade essä.
Dessa är inte bundna av vare sig mekanisk eller digital klocktid. Vissa processer går mycket långsamt och andra rör sig snabbt. Tidlöst och tidsenligt bör smälta samman som en både/och-relation till något reflekterat, kunskapsbaserat “tidfullt”.
Ägandets gällande rättigheter och dess nuvarande filosofi finner sina uttryck inom de flesta kunskapsområden. Min mångåriga forskning inom arkitektur och designmetodik har krävt en djupare reflektion kring tillägnelse, besittningstagande och ägande. Många frågor rör sig även här kring dikotomin privat och offentligt både i arkitekturens rumsliga organisation och i hur denna omsatts i estetiska ideal.
Arkitekturen representerar något som är en materiellt och ekonomiskt betydelsefull organisation av samhället, samtidigt som den är normativ och ideologisk genom sitt sätt att gestalta rationalitet, rumslighet och estetik. Arkitekturen illustrerar både de byggda begränsningar vi lever med idag och dess visionära påståenden om samhällets ideala, framväxande struktur, om oss människor och vår roll i detta samhälle.
Arkitekturen vi har idag bör ses som byggda, i hög utsträckning permanentade, ofta teknikromantiska samhällsvisioner; visioner som vi inte kan välja bort som individer. Vi vistas och verkar i det byggda vare sig vi vill eller inte.
Individualistiska och nyliberala visioner dominerar byggandet idag. Vilka som valt dess uttryck är bortom vår makt. Det är här inte alls den typ av val som gäller exempelvis vilken musik vi väljer att lyssna på, eller vilken pjäs som vi vill se.
Modernitet bör i första hand ses analytiskt som något som beskriver nuets särdrag, en faktisk kontrast gentemot det som varit. Särskilt efter det att en mer djupgående samhällsförändring skett eller ibland bara som kontrast i något enstaka avseende. Det avser alltså något som samhällsvetare och humanister kan studera och forska om, men det bör parallellt förstås utifrån våra vardagliga upplevelser av våra livshistorier. Varken modernisterna eller försvararna av klassisk eller traditionell arkitektur verkar emellertid vilja ge våra historiska erfarenheter någon medveten roll.
Förr var det traditionsbundna samhället fattigt och präglat av en hel del okunskap, särskilt sett ur de moderna professionernas perspektiv. Med den kommunala demokratin fick de professionella en växande betydelse för planering och politik, vilket kom att få betydelse för arkitekturidealens utveckling. Estetiken i byggandet blev exempelvis mer och mer en fråga enbart för arkitekterna, påhejade av sina professionella likar. Hantverkaren och även byggmästaren fråntogs det estetiska omdömet. De skulle nu bara kunna läsa ritningar eller organisera byggprocessen, vilket tydligt avspeglar sig i byggandets utbildningar. Under en senare del av 1900-talet dirigerades estetiken alltmer av ingenjörer och byggindustrins ekonomer och även arkitekternas ambitioner blev alltmer styrda av beställarnas krassa ideal.
Metaforiskt sett står kulturarv för allt det kulturellt skapade som vi tar över.
Hur vi idag uttolkar det moderna är en fråga som starka krafter kunnat lägga beslag på. Inte ens inom arkitekturen finns någon visionär diskussion om vad begreppet modernt skulle kunna stå för. I undervisning såväl som i bedömning av ny arkitektur upprepas ordet modern istället som ett mantra, som något självklart eftersträvansvärt.
Vad det moderna då står för och skulle kunna stå för, bör förstås i mötet humanistisk och samhällsvetenskaplig kunskap. Denna kunskap borde i högre utsträckning nyttjas inte minst för att kritiskt granska hur det moderna förhåller sig till de kulturer vi ärver. Detta behöver inte stå i strid med att låta människors erfarenheter av det befintliga, av sina egna historier och sina drömmar om det nya komma till tals. Tvärtom! Våra gemensamma, pragmatiska upplevelseerfarenheter från arbete och fritid i det moderna är livsavgörande. Framför allt här har konsten och konstnärerna en oerhört stor uppgift, som bara kan klaras med en djup personlig inlevelse.
Den humanistiska och samhällsvetenskapliga kunskap om det moderna samhället, som vi faktiskt har tillgång till idag, borde alltså mer systematiskt nyttjas för att förstå hur vi skall bejaka en genuint modern samhällsutveckling, parallellt med att ta till vara och stärka väl fungerande traditioner och redan byggda miljöer. Modernismens så kallade förnyare och bevarare tenderar att förespråka en banal motsättning mellan tradition och utveckling.
Husen och staden skulle kunna illustrera och konkretisera en demokratiskt väl reflekterad visionär samhällelighet, ett kollaborativt uttryck för en mer modern samverkan. En human och demokratiskt sinnad arkitektonisk vision underlättas om vi väljer att hålla isär våra begrepp om modernism och om modernitet. Modernism bör då primärt ses som ett normativt, ideologiskt ställningstagande gentemot vad dess företrädare ofta betecknar som traditionernas och konventionernas irrationalitet.
Med nedanstående citat lite fritt sammanfattat ur historikern, Maja Hagermans senaste bok Trådarna i väven vill jag sätta fingret på en mer vetenskaplig syn på kultur, arv och modernitet. Metaforiskt sett står kulturarv för allt det kulturellt skapade som vi tar över. I denna vidare betydelse står det för alla de gemensamma investeringar som vi ärver, dvs, tänkesätt, vanor, infrastruktur, språk, berättelser medmera. I den meningen ingår både modernismen, postmodernism och nymodernismen på olika sätt i vårt kulturella arv inte bara i Sverige, utan också på en global nivå.
“Jag tänker på Sverige som en väv, en samhällsväv som rullar fram ur historien och fortsätter mot framtiden. Men det gäller att vara på sin vakt. Det pågår en dragkamp om vad som är ett kulturarv. Det riskerar att kidnappas för politiska syften av krafter som vill ta kontroll över kulturhistorien. Det ska få vara just så komplext och mångbottnat som det faktiskt är.” (Hagerman, Maja, s 11)
Begreppet kulturarv bör precis som Hagerman förespråkar inte begränsas till att beteckna det som anses värt att bevara i syfte att skapa historisk förståelse. Om vi ser det institutionaliserade bevarandet idag som en del av en modernistisk epok, finner vi där ett fokus på att rekonstruera ett original. Detta ska då helst lyftas fram som motvikt till det nutida, och nya tillägg bör då i modernismens anda radikalt tydliggöras som något nytt och annorlunda. Materialet att föredra för dessa nya inslag har under nittonhundratalet ofta varit glas, stål eller betong. Material som kan klassas som moderna enbart ur en mycket begränsad teknisk, industriell synvinkel, knappast ur bredare ett samhällshistoriskt perspektiv.
Det ligger i modernismens natur att bejaka en bild av ett nu, “det moderna” och konstruera ett tydligt då, det traditionella, det konventionella, som vi nu lämnar bakom oss. Kulturarvsbegreppet blir på så sätt museifierat som en pendang till en sökt strävan att bygga ett samhälle präglat av det som ter sig nytt och modernt.
Kulturarven betyder emellertid så mycket mera för oss. De lägger grunden för vårt kunnande, vår förståelse, vår handlingskraft och därmed också vår förnyelseförmåga. Då blir bevarande, eller hellre “ta-till-vara strategier” som bilden här bredvid illustrerar, något samhällsbärande som vi alltid har att balansera mot våra förändringsambitioner. Alla våra komplexa kulturarv bör betraktas som aspekter av det moderna, av det rationella och det förnuftiga. Kulturarven står då inte längre för det gamla, hindrande; de förvandlas till ekonomins relativt öppna och rörliga grundval.
Modernism, postmodernism liksom nymodernism är tre historiska rörelser som präglat nittonhundratalets samhällsbygge och skapat arkitekturens och samhällsbyggets nuvarande ideologiska grundvalar. All dess arkitektur eller alla dess företrädare kan inte dras över en kam. Det har ritats och byggts en hel del fint och känsligt inom ramen för alla dessa tre ideal. Att lyfta fram dessa rörelsers svagheter för att kunna överskrida dem ligger dock framför oss, oavsett om vi ser detta som ett bevarande eller som en modernisering av det de lämnar över till oss.
Modernismen var på sin tid onekligen ett steg mot ett mer modernt och demokratiskt byggande när den växte fram på 1920-talet. Samtidigt var den ett resultat av en alltmer koncentrerad arkitekturmarknad med sin grund i dåtidens maktförhållanden och dess överdrivna tilltro till stordrift och mekanisering. Genom åren har kritik av modernismen formulerats från många olika perspektiv. Många gånger sakligt och nyanserat. Lika ofta okunnigt och svepande.
Sådana ideal kom i denna Saltsjöbadsanda att också prägla en hel del av 1900-talets arkitektur.
I min doktorsavhandling Folk, form och funktionalism har jag kritiskt analyserat modernismen och dess genombrott på 1920-talet sedd som en rörelse i tiden. Avhandlingen avfärdar inte funktionalismen, utan försöker sig på en bredare förståelse av offentlighetens arkitektur sedd i ett historiskt, demokratiskt perspektiv. De grundläggande analyserna står jag för fortfarande och ligger i botten för denna text. Följande citat från Ugo Mattei många år senare sammanfattar väl min kritik av modernismens förhållande till det gemensamma, fast han här med begreppet modernitet brett syftar på dåtida rättsliga maktförhållanden.
“Modernitetens reduktion och våldsamma förenkling av den levande rättens rikedom, komplexitet och pluralism, är bara ett i raden på angrepp på det gemensamma. Än en gång ställs rätten inför två varandra uteslutande alternativ. (Offentlig rätt och civilrätt, mitt förtydligande) Ännu en gång ett nollsummespel, ännu en gång ett antingen – eller i vars inre själva rikedomen i erfarenheten av det gemensamma (mänskligt och ekologiskt) förödmjukas.” (Mattei s 116)
Tongivande modernistiska ideologer motiverade sina arkitekturideal med det allmänna intresset, med friheten i det öppna och demokratiska samhället. Det tycks de och deras beställare sedan tolka som att vi ska sky alla former av maktrelationer. Att vara men inte synas – Esse non videri – har allt sedan fyrtiotalet varit familjen Wallenbergs motto. Denna osynlighetsambition blev något som makten alltmer åtog sig också i ett bredare politiskt perspektiv. Sådana ideal kom i denna Saltsjöbadsanda att också prägla en hel del av 1900-talets arkitektur. Betrakta till exempel den arkitektur som förverkligats i enskilda bank- och kontorsbyggnader liksom i helt nya visionära stadsbyggnadsprojekt som Neom och Eco Atlantic illustrerar. Samma utslätade asociala höghusarkitektur finner vi talande nog också i alla Trump Towers runt om i världen.
info@opulens.se
