DÖDSBUD. “Vi var förtrogna vänner. Den sortens vänner som talade om livet i korta sentenser och långa klargöranden. Vänner på jakt efter sententia ─ meningen med våra liv. ‘Ack om du vore här'”. Cecilia Persson skriver brev till en vän.
”Jag har helt enkelt skapat mig ett annat slags rum ─ ett rum som har gett mig möjlighet till koncentration ─ var helst jag befinner mig.”
– Anna Jansdotter
På skrivbordet bland alla andra böcker ligger vår handledare Eva Österbergs bok Vänskap – en lång historia och glimrar som guld i mörkret. Eva citerar och refererar till en annan bok om vänskap: Ack om du vore här: 1800-talets folkliga brevkultur av Britt Liljewall. Kvinnor, forskare och vänner men det finns ett vänskapstomrum som aldrig kan fyllas: ”Historikern Anna Jansdotter, 44 år, Lund, har som tidigare meddelats avlidit”.
Det är en tidsfråga, sa läkaren.
Du hade lidit av svåra magplågor och som den envisa och tappra människa du var, inte så lite dumdristig med din egen hälsa, gick du inte till läkaren, och när du väl gjorde det så hade modersvulsten bildat metastaser i hela din vackra kropp. Du ringde mig från Hospis och var lika krass och stoisk som du varit redan från samma dag vi fick beskedet om att din cancer var obotlig: ”Cecilia, jag dör snart”. Jag reste mig upp från stolen och sprang med ett bultande hjärta raka vägen till dig. Det var konstigt nog snöstorm i Lund januari 2011. Jag var rödrosig om kinderna som när barn har lekt länge ute och gjort snögubbar, åkt pulka och stora snöänglar, när jag öppnade dörren till rummet, där du låg som en spröd fågel. ”Jag visste att du skulle komma med en gång, det är så du är Cecilia, en som kommer med en gång”.
Vi var förtrogna vänner. Den sortens vänner som talade om livet i korta sentenser och långa klargöranden. Vänner på jakt efter sententia ─ meningen med våra liv. ”Ack om du vore här”, älskade Anna som snöflingsmjukt berättade att när man vet att man ska dö så tar man stilla med tunga steg farväl av sin livsträdgård. Jag förstår den 31 oktober 2017 – när höstkylan får tankarna att klarna och vindarna blåser bort löven som skymmer sikten – att det fanns ett djupare skäl till varför du ville berätta den dödsinsikten just för mig.
Vi var vänner som förstod varandra och ville varandra väl. Vi var vänner som möttes naket , Ansikte mot ansikte, som även din fina och kloka avhandling heter. Räddningsarbete bland prostituerade kvinnor i Sverige 1850 – 1920 är bokens undertitel, och det pågår ett nuets räddningsarbete, där jag ofta förgäves försöker vara min egen filantrop. Mitt liv har blivit en beskrivande undertitel. Du kunde inte slita dig från berättelsen som höll på att ta form och jag får ingen ro från breven till en död vän. Han är död nu, Anna, och jag hade behövt dig. Jag är en människa som kommer med en gång och det gjorde jag likaledes med honom. Vi möttes aldrig ansikte mot ansikte även om jag länge trodde det men istället försöker jag återställa mitt ansikte som du såg mig när vi vandrade tillsammans under vårens grenverk och talade om livet och döden. Vänskap, den sanna vänskapen, är ett skyddshem undan farorna. Skyddshemmet där man finner tröst, skratt, värme och tillitsfullt livsmod. När en vän dör uppstår ett hål och hålet låter sig inte fyllas. En älskad vän, kan inte ersättas med någon annan. Vänskapens räddningsrörelse.
Vänner räddar en undan saker som gör ont och illa och du hade väglett mig in i en djupare förståelse – om varför obegripligt plågsamma händelser sker. Det är vad vänner gör: medresenärer genom mörker och ljus. En vän var ljuset och en annan var mörkret. Jag älskade er innerligt men avskeden blev talande olika. Nu är ni båda döda. Tills döden skiljde oss åt, i ett liv av nöd och lust. Dig Anna sörjer jag för att du var en vän som fanns och honom för att han var en vän som inte fanns på det sätt som jag ville tro. I mötet med döden står vi ansikte mot ansikte med oss själva, och det gör jag i denna klarseende och smärtsamma stund. I kärlek och krig är allting tillåtet, sägs det men i vänskap förekommer inga krig, utan den trofasta kärlekens fredsduva är den sanna vänskapens bestående signum och väsen. Du var min vän Anna och jag saknar dig mer än orden kan omfatta och förklara.
”Ack om du vore här.”
cecilia.persson@opulens.se
