Brev till mänskligheten

FIKTION. Ett japanskt brevfragment skrivet av en ensam människa. Melker Garay tar sig an det.

I ett rivningshus utanför den japanska kuststaden Toyama har man funnit ett brevfragment som är daterat 1899. Vem brevet är riktad till eller vem som författat det är okänt. Det intressanta är att det är skrivet med en sällsynt vacker handstil och på ett för den tiden dyrbart papper. Men framför allt är brevet anmärkningsvärt av en annan orsak, nämligen dess innehåll. Det har spekulerats i att brevskrivaren var mycket ensam och att denne var kluven till människan som varelse. Och än mer anmärkningsvärt, om möjligt, är att det kunde ha skrivits var som helst på jorden och när som helst, då innehållet är djupt allmänmänskligt, ja rent av riktat till mänskligheten själv.

Texten är i vanlig ordning översatt av professor Johan Arnberg och genom hans försorg har det iklätts en svensk modern språkdräkt.

*

Ni vänder bort er blick när ni möter mig på gatan. Varför? undrar jag.

Därför att du har en mörk människosyn.

Ni anser således att jag är oförmögen att se allt gott som människan är kapabel till. Och säkert påstår ni att jag därjämte känner en fascination för allt ont hon begår. Det vill säga att jag skulle tilltalas av hennes känslokyla, hennes böjelse att skada sina medmänniskor, hennes förkärlek för att se andra lida. Ni kan inte ha mer fel. Jag tar avstånd från det våld som både når och inte når ögat. Kanske mer än vad ni själva gör. För betänk att våld är en del av ett system som ni själva bär upp genom ert idoga arbete och ert möjligen obetänksamma sätt att leva.

– Inte alls! invänder ni bestört.

Oroa er inte, jag avstår gärna från att bli politisk. Än mindre anklaga er för något. Glöm inte att jag är väluppfostrad, det vill säga jag vet hur viktigt det är att undvika politik. Inte är jag den som är besvärlig och kommer med uttalanden som gör människor generade. Jag kan bedyra er att jag inte på något sätt vill besvära vare sig er eller någon andra. Sådant ofog håller jag inte på med. Och ni har ju så mycket annat att tänka på, som era arbeten och sådant som rör ert privatliv. Ni ska veta att jag anstränger mig för att inte gå över gränsen – att förolämpa er. Ni är ju fina människor som bara vill ha det just fint.

Likväl förebrår ni mig för min svartsyn. Hur det än förhåller sig med den så måste ni väl ändå medge att när det kommer till människan så finns det mycket som man kan bli nedslagen av. Jag tror säkert att ni kan tänka er att hålla med mig på den punkten om än med vissa förbehåll. I den mån jag bär på en svartsyn så har det att göra med att jag är en känslig person.

– Alltför känslig, inflikar ni kanske syrligt.

Det händer att jag bryter samman när jag ser allt ont som vi människor gör mot varandra. Jag ska inte tråka ut er med en lista över allt det som är vidrigt. Men låt mig – för att strama upp mitt uppriktiga tankeflöde – nämna ett exempel, något som nyligen inträffade då ett par män använde sig av ett järnrör för att slå en 16-årig skolflicka medvetslös. Sedan våldtog de henne vaginalt och analt. Ni har kanske hört om den brutala händelsen. När jag hörde om den grät jag. Och jag önskade att de som utförde detta fruktansvärda dåd skulle få utstå samma lidande som de utsatt flickan för. Med det sagt så kanske ni förstår mig en smula bättre. Men kanhända begär jag för mycket. Det faktum att ni fortfarande hävdar att jag har en mörk människosyn visar tydligt på att era försök att förstå mig har varit allt annat än framgångsrika. På samma sätt som det är svårt för er att förstå mig så är det svårt för mig att bli klok på er. Jag vill så innerligt gärna veta hur ni tänker men varje gång misslyckas jag.

Underbart vore det om vi en gång för alla blev storsinta! Och därutöver entusiasmerat kunde sträcka ut våra händer till varandra och då inte bara vid årets högtider. Och ypperligt vore om man tog mod till sig och gav nära och kära och till och med främlingen en riktig härlig varm kram.

– Ha ha ha, du är väl bra naiv din skit! utropar någon bland er.

– Alldeles riktigt.

Naiv är jag. Så lätt det är att bli det när man anstränger sig för att reda ut något som förmodligen inte går att reda ut. Ni måste förstå att jag vill endast gott. Jag vill att vi människor ska förstå varandra. Jag vill att alla ska omfamna varandra. Visst tycker ni att det låter löjligt!? Och visst är det löjligt. Dåraktigt därtill. Det är inte svårt att bli desillusionerad när man inser hur rått det kan bli människor emellan.

Naiv eller inte, jag gör åtminstone ett försök att se det goda i den jag möter och detta trots att ni anklagar mig för att vara människofientlig. Jag vill – ja det finns så mycket jag vill här i livet – gärna lyssna till orden om att man bör älska sin nästa. Det är vackra ord. Det finns något hoppfullt i dem. Sådana ord borde alla lystra till. Ni fnyser säkert åt mig nu. Det är nog därför ni vänder bort blicken när ni möter mig på gatan.

Skrivet av en okänd författare