REFLEKTION. ”Han tog ned sin Gud i sitt eget dike och fann någon som vandrade med honom. Som om Gud var en tom gestalt som gav rörelse åt viljelösheten”, skriver Per-Johan Wilhelmsson om författaren Bertil Malmberg.
Jag tänker på Bertil Malmberg. Jag ser hans diktsamling Klaviatur i bokhyllan, inklämd mellan Dikter vid gränsen och Sångerna om samvetet och ödet. Jag lyssnar till ett ljud som av en fläkt och jag hör ett dovt muller långt borta.
Jag hör godståg passera.
Ljudet för mig tillbaka till hästgården i barndomens gränsland i granskogarna mellan Skåne och Småland. Alltid detta kompakta mörker av barr, kärr och fukt. I hängselbyxor stod jag, med nån pinne i handen, och hörde tågen bortom skogens oändliga skugga. Ett ljud av mänskligt maskineri i fjärran. Alltid på väg bort. Jag stod ofta vid grushögen mellan stallet och hundgården och föreställde mig platser dit tågen gick. Ett annat Kina, ett annat Afrika, en annan möjlighet. Hundskall, rost, en trött traktor och oändliga rader av outtröttliga ogräs. Bortom allt detta låg framtiden. Jag svingade pinnen mot gruset, tillvaron och i luften tvingade jag fram lok och vagn vidare i kylan. Stövarna stod stelt och stirrade på mig bak galler.
Det var länge sedan jag läste Bertil Malmberg. Jag är liksom rädd för att öppna pärmarna då en brådmogen läsning i sin svärta skulle kunna bli vuxet ljus. Malmberg har ju en tendens att själv låta sina skuggade figurer fjättras i sin tid, vid sina handlingar och bli till våra egna frågetecken. Werner Aspenström skriver om just detta i sin långa essä om Malmberg (som ju heter kort och gott Bertil Malmberg) och inleder denna med att citera ett par rader ur Lek med belysningar från 1953:
Vem vet varifrån du kommit
och varthän du ämnat dig
och vilka faror du fraktade mot vad för portar?
Bertil Malmberg var inte renlevnadens man, han söp hårt och på närmast alla bilder avporträtteras han med en cigg i handen. Hans gode vän Sven Stolpe har i sina memoarer beskrivet i vilka bedrövliga tillstånd han ibland isolerade sig, bland smuts och misstänksamhet. Han tog ned sin gud i sitt eget dike och fann någon som vandrade med honom. Som om Gud var en tom gestalt som gav rörelse åt viljelösheten. Det heter i dikten Vägen:
Jag vet ej vägen. Bleka töckenmoln
betäcka himlen och beslöja dagen.
Snövintervilsna ligga livets vidder.
Jag vet ej vägen. Ändå vandrar jag
mil efter mil i denna blinda riktning.
Minnen är bleka. Det betyder inte att de är svaga eller vaga, det betyder att de är i ett visst ljus, som om de är redigerade med ett filter, ett register av tid. Jag var högst sju år gammal då jag satt i en fönsterkarm på åttonde våningen i Centralsjukhuset i Kristianstad. Denna byggnad som invigdes av socialminister Sven Aspling 1973, året då jag föddes. Jag förde handen över luftinsläppen invid fönstret och kände hur det blåste på den. Lukten av sjukhusmat. Ute regnade det. I Jagdikter formulerar Malmberg det så här:
Sådana dagar
rycker horisonten långt, långt bort:
den blir overklig,
nästan genomskinlig,
en synvilla bara,
idel luft.
info@opulens.se
