ESSÄ. “Arbetskamraterna till mina barns mamma har tvingats täcka upp för hennes frånvaro. För om hon låter mig vara ensam med barnen och något händer ligger det på hennes ansvar.” Under påsken publicerar vi tre fristående texter av Christoffer Andersson om hans kamp för att bli en bättre människa. Detta är den andra.
Det har byggts upp alltsedan jag lades in på psykiatriska intensivvårdsavledningen. Mina barns mamma hade jobbat så hårt och skulle äntligen få slippa räkna kronor för att få ekonomin att gå ihop. Så blev jag ännu sjukare och nu kommer hon till jobbet skygg och tillbakadragen, för allt hon kämpat för har tillintetgjorts: hon måste offra sig för att jag inte får vara ensam med barnen.
För trettio år sedan var en överenskommelse med barnomsorgen möjlig för att rädda föräldrar i liknande situationer: längre dagar vid behov, från öppning till stängning när det inte fanns folk i närheten som kunde hjälpa till. Min mamma hade en sådan överenskommelse med ett dagis i Katrineholm på grund av min pappas sjukdom, som möjliggjorde att hon kunde ha ett heltidsjobb och därför få det att fungera. Barnomsorgen har inte ens i närheten av de resurserna längre. Det hade de inte ens innan pandemin slog ut oss.
Scapegoating
Arbetskamraterna till mina barns mamma har tvingats täcka upp för hennes frånvaro. För om hon låter mig vara ensam med barnen och något händer ligger det på hennes ansvar. Hon sköter sitt jobb exemplariskt som alltid men något har slocknat i henne. Kunderna ser ingen förändring men det gör arbetskamraterna.
Jag får den hjälp jag behöver med mediciner och terapi, allt är tillrättalagt. Det finns inget ytterligare för oss att hoppas på. Familjerna hjälper till efter bästa förmåga. Uttalade förutsättningar för behandlingen ger mig rätt att ignorera hennes kamp (det måste de så klart säga), min uppgift är att läka och ingen annan; “du ska inte skämmas!” säger de till mig. Alltså får hon bära skammen för både mig och sig själv, för arbetskamraterna, familjerna och för arbetsgivaren som sträcker ut sig till sin välviljas fulla längd när hon måste vabba så mycket i pandemitider.
I sådana här fall, för att rädda ansikten, arbetsmoral och självkänslor, blir man personlig och börjar jaga syndabockar: är det jag som inte kan ta ansvar? Tog jag emot hjälpen för sent? Hade ni inte ett krissparkonto? Är det rentav hennes fel som skaffade barn med fel kille? Kanske familjerna inte hjälper till tillräckligt? Eller är det sjukvården som inte är bra? Man åberopar ofta efterklokheten och det fungerar på människor med samvete. Men det löser inga problem. Oftast har det motsatt effekt.
Återgång till klansamhället
En studie som förmodligen gjordes i USA 2018 visar att så många som 74 procent av respondenterna angav att de skulle tvingas välja mellan sjukvård och ekonomi i fall av psykisk ohälsa. I dagens Sverige är det inte bara en avskräckande dystopi utan ett reellt faktum – det är valet vi har stått och fortfarande står inför månad efter månad; jag lever på allmosor i väntan på sjukpenning. Utan dem skulle jag bli tvungen att avstå vård. Det skulle förmodligen sluta illa sett till min problematik.
Göran Greider och Åsa Linderborg skriver i Det populistiska manifestet (2018) att “avregleringar, privatiseringar och åtstramningspolitik har slitit sönder sociala band, skruvat ner förväntningar på framtiden till noll och ökat den sociala otryggheten” i en väl maskerad tillbakarullning av trygghetssystemet som jag tycker kan liknas vid en återgång till klansamhället. “Det är andra tider nu”, har jag fått sagt till mig, “familjer måste hjälpa sig själva nu”.
Man skär ner på barnomsorgen och lägger större ansvar på föräldrar som måste jobba mer på arbetsplatser som också gör nedskärningar fast kunderna kräver mer; alla vill ha råd med bostad när hyresrätter ombildas för alla vill ju framstå som moraliska föräldrar när man moraliserar karaktärsdrag istället för att diskutera klassorättvisor och välfärd. Familjen görs ekonomiskt ansvarig från avel till arv. Den tilldelas “den moraliska och ekonomiska funktion som staten inte längre vill ha” för att låna ytterligare citat av Göran Greider och Åsa Linderborg.
“Vinststyrd sjukvård kommer alltid prioritera läkemedelsindustrins och privata investerares ekonomiska intressen före allmänhetens hälsa”, skriver Rebecca Green i Offensiv och det är när allt färre ska göra allt mer, när omsorgspersonal inte kan vara till hjälp i situationer som vår, där medicinering inte kan vara den första och enda åtgärden, som man på allvar börjar ställa de svåra frågorna och av trygghetsskäl inte kan nöja sig med standardsvaren.
Många avstår vård av ekonomiska skäl
Delmål 3.8 i Agenda 2030, som handlar om jämlik hälsa, anger tydligt att det inte ska finnas några ekonomiska hinder för sjukvård. Men statistiska centralbyråns nationella uppföljning från 2020, på förfrågan från Europeiska hälsoundersökningen (EHIS) från 2019, visar att bland människor i behov av vård var de sysselsättningsslösa eller på annat sätt bidragstagande överrepresenterade bland de som avstod vård på grund av ekonomiska orsaker.
I samma dokument finner jag ut att “personer som blir arbetslösa, uppbär ekonomiskt bistånd istället för förvärvsinkomst eller som sorteras ut från ett förvärvsarbete på grund av sjukdom och får sjuk- eller aktivitetsersättning [löper] betydligt högre risk för självmord.” Ibland frågar jag hur jag ska kunna “läka” under de här omständigheterna men det är det ingen som har något svar på.
“Han får ju ta lite ansvar”
Den kanske värsta egenskap man kan äga om man befinner sig på fel sida om det urholkade ekonomiska trygghetssystemet är den klara medvetenheten om detaljerna i det sociala samspelet: om inte jag läker omedelbart, om jag inte omedelbart kan vara ensam med barnen, kommer samspelets oskrivna regler tvinga barnens mamma ge upp sin tjänst, den hon kämpat så hårt för att uppnå och befästa. Det håller i skrivande stund på att hända. Formellt sett kan hon ju inte sparkas för att hon behöver vabba mycket, men både du och jag vet att det finns informella krafter starka nog att skala bort henne från arbetet ändå. Skammen blir för tung att bära för en människa med samvete.
“Han får ju ta lite ansvar”, har hon fått höra. Kanske lindrar det något att jag fick och får hjälp, i sin fulla schablon dessutom, men det är en klen tröst. Det hjälper henne inte stå ut med att vara den som sätter sina arbetskamrater i skiten.
Kampen mot och behandlingen av psykisk ohälsa måste betraktas i ett samhällsperspektiv med alla sociala och ekonomiska obekvämligheter i synfältet: Hur motiverad tror du man behöver vara för att lösa sina psykologiska problem när priset för det är den basala tryggheten? Hur långt behöver det i omständigheterna gå innan man inser att det är dags att ta hjälp? Vi visste det inte förut, men vi vet det nu: man måste tvingas till det och det tills det tar tvärstopp. Solidaritet gäller sällan i förlustaffärer och det är där ett socialt och ekonomiskt mer utvecklat trygghetssystem måste komma in.
info@opulens.se
