ESSÄ. “Om jag kan bidra till att kasta ljus på mörkertal med den här artikelserien är det en stor seger för mig och min familj.” Under påsken publicerar vi tre fristående texter av Christoffer Andersson om hans kamp för att bli en bättre människa. Detta är den tredje.
Många av gärningsmännen bakom de värsta våldsbrotten mot kvinnor och barn hävdar till sitt försvar att de inte ville att offren skulle lida. Lars Norén skildrar detta tydligare än något annat jag sett i pjäsen Skuggpojkarna (SVT Play, 1999). Och tittar man omkring bland dokumentärer på Youtube om liknande våldsbrott finner man detta slags moraliska försvar som en röd tråd: gärningsmännen försätter sina offer i lidande utifrån en instinktiv drift och blir därefter måna om att befria dem från detsamma. Det är ett absurt nollsummespel där en enda handling blir orsak, verkan och absolution på samma gång.
När jag startade mitt företag under hösten 2015 sa jag till barnens mamma att “om fem år ska vi vara rika”. Jag lovade dyrt och heligt att när vår förstfödde fyllde fem år skulle han få en sådan där eldriven bil som barn kan sitta själva i; vi hade varit på en butik i Eskilstuna och jag hade fått ögonen på en vit sådan: den skulle han få när han fyllde fem. “Vi lider några år, sedan kommer vi leva så som du alltid har drömt!” Jag inplanterade den amerikanska drömmen med ändlösa föreläsningar om hur glamouröst vi skulle ha det om jag bara fick “göra min grej”. Till och med när både hon och jag visste att det skulle gå åt helvete med hela skiten fortsatte jag mina föreläsningar över matbordet.
Dubbelspelet
En karriärens man visar bara äkta känslor för dem han älskar mest. I vetskap om vart allt skulle ta vägen gav jag mina föreläsningar ett anslag av hotfullhet. När jag och barnens mamma pratar om det idag förklarar hon att det hon ser när hon tänker tillbaka på den tiden är “mina kalla ögon”. Jag orsakade min familj lidande med mina föreläsningar och utbrott och genom att om och om igen, men ett allt mörkare anslag i fonemen, åberopa de gängse ingredienserna för framgångens recept vilka mer och mer lät som utdrag ur gamla hjälteepos. Och naturligtvis var bilden av mig, den jag visade utanför hemmets vrå, en helt annan.
“Där ute” var jag vänlig, hade alltid nära till ett leende, visade djupaste tacksamhet som på ren reflex och visade aldrig minsta glimt av det hotfulla fonem jag kunde slå an hemma vid köksbordet. Man sa att jag hade en förmåga att se styrkan hos andra, att jag hade förmågan att lyfta och skapa förtroenden och att jag var så abnormt naturlig och ödmjuk – man kallade mig rentav framtidslöfte. Man sa att det behövdes fler som mig och jag sög naturligtvis åt mig allt och närde den förvridna självbilden som sa att jag var en hjälte.
För den amerikanska drömmens skull
Det finns två sätt att “ta sig fram” i näringslivets societet: det ena är att kunna sin sak, det vill säga ha kompetens att pudra näsan med när man sträcker fram den, det andra är att krypa, det vill säga få andra att känna sig som gudar i ens närhet. Båda vägarna leder faktiskt till Rom men när man kommer dit gäller det att bekänna färg. Och det var när jag kom dit (ja, inte till Rom utan Stockholm), när mitt krypande inte längre var nog, som fasaden började springa läck. Och alla som har minsta förståelse för zoologi vet vad det innebär att tränga in ett djur i ett hörn.
“Bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna”, står det på en kylskåpsmagnet hemma hos min mamma. Inget är så lätt för en man som att beskylla sin kvinna och sina barn som orsaker till sina misslyckanden: “om jag hade haft bättre pli på dem hade jag lyckats” var en apologi jag tröstade mig med ofta. Hon borde ha låtit mig göra mig grej. Inte ens alla de gånger under min så kallade “karriär” min son drog mig i byxbenet för att få kontakt med mig, och hans mamma bad att jag åtminstone kunde titta på honom, fick mig att vakna upp.
Idag kan jag se hans vädjande blick och hennes undertryckta raseri över min försummelse. Jag rättfärdigade allt för den amerikanska drömmens skull, för ormen i blodomloppet som förgiftande varje resonlig tanke, förhämmande känsla och förvanskande lojalitet. Jag vägrade erkänna mig besegrad på en princip som barndomens demoner svalde med hull och hår och sedan förvandlade till en felvriden kamp mot dem jag älskade mest. När jag satt i rättssalen den där höstdagen 2018 med blicken tungt hängande på bordsskivan och lyssnade på vittnets utsaga om den barnmisshandel jag senare dömdes för verkade det faktiskt handla om någon annan: var inte det här precis allt jag hade lovat mig själv att inte bli?
Mörkeltal kräver ideologisk skärpning i förebyggande syfte
Min mamma träffade honom någon gång i mitten på 90-talet, och vid decenniets slut fick han ultimatumet från firman han arbetade på: köpa företaget eller bli arbetslös. Han köpte företaget och det är där någonstans det börjar – han drev det själv några år innan hans pappa började hjälpa till men han måtte ha varit utmattad långt innan dess, åtminstone beträffande det mina minnen vittnar om. Men han var bättre än jag på att dölja sina tillkortakommanden, det vill säga låtsas att allt är som det ska: än idag är det många som inte vet vad som försiggick innanför väggarna där hemma.
Som barn lär man sig att känna av stämningar. I ett dysfunktionellt hem blir man expert på det, av ren självbevarelsedrift. Man har inga begrepp för vad det är som händer, varken för våldet eller stämningarna, men man känner dem med hela kroppen och även fast man är maktlös inför frekvenserna utvecklar man ändå en slags sensor baserad på hopp: “imorgon är det bra igen”. Det lindrar till och med den fysiska smärtan.
Brottsförebyggande rådet skriver att det varje dag “begås en stor mängd brott som aldrig kommer till rättsväsendets kännedom, och för många brottstyper är den faktiska brottsligheten därför betydligt mer omfattande än vad som framgår av den officiella statistiken”. Barnmisshandel är dessutom en gren där “individens uppfattning av en vålds- eller hotsituation som brottslig” är betydelsefull för ifall en anmälan görs eller inte, vilket till stor del lämnar det förebyggande arbetet åt den ideologiska samhällsutvecklingen: “en strängare syn på barnmisshandel i samhället [kan] leda till att fler händelser där barn far illa uppmärksammas och anmäls till polisen”. Under rättsprocessen 2018 hade jag verkligen inte förespråkat den här hållningen, men idag skulle jag inte vilja ha det på annat sätt.
Män som jag får inte lyckas i livet
Jag tänker ofta på de män som kommer från liknande bakgrunder: jag önskar dem alla ett helvete i vuxenlivet, “ett uppvaknande fullt av frågor”, för att citera Faraj Bayrakdar (Språkets och tystnadens otaliga svek), och ett liv i misär och misslyckanden fram till dess. För utan det, utan ett obarmhärtigt sokraktiskt frågebatteri, med ekonomiska och sociala belöningar därtill, kommer det aldrig kunna vara försvarbart att begära av en individ att konfrontera sig själv. För då sker det till priset av vad man uppnått – hur många kvinnor och barn får inte lida på grund av det? På grund av män som jag, som fastnar i den falska hjälterollen som både orsakar och rättfärdigar så mycket lidande och dessutom lyckas med sina åtaganden? De är dem man räknar till mörkertalen som är så omöjliga att dokumentera.
Om jag kan bidra till att kasta ljus på mörkertal med den här artikelserien är det en stor seger för mig och min familj. Jag önskar alla män med samma tillkortakommanden som jag ett helvete för utan det blir vi aldrig fria från det förflutnas demoner. Vi måste som lotusblomman växa genom skiten för lotusblommor är det enda och bästa vi kan bli utan att orsaka skada på dem vi älskar.