ESSÄ. “Storebror stoppade mig tack och lov i ett tidigt skede och därför fick mina barn en chans. Nu kostade det mig all ekonomisk och social trygghet men jag fick smak för vem jag är under kutymen.” Under påsken publicerar vi tre fristående texter av Christoffer Andersson om hans kamp för att bli en bättre människa. Detta är den första.
I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud, men ordet var inte Gud. Det var Misshandel. Det tog många är innan jag begrep att jag var ett misshandlat barn. Jag flyttade hemifrån med fem plastpåsar och en gitarr när jag var sjutton. Femton år senare förklarade tingsrätten mig skyldig till barnmisshandel. “Lidandet börjar på allvar”, som Ivar Lo-Johansson skriver, först “när vi funnit ordet”.
Under två år efter att domen föll växte ordet: det misshandlade barnet i mig framträdde allt tydligare och till slut hade femton år skalats bort och allt jag hade försökt fly undan hann till slut ifatt mig. Det var då jag lades in på psykiatriska intensivvårdsavdelningen.
Det misshandlade barnet växer upp, blir en funktionell, ibland till och med aktad medborgare, och misshandlar sina barn för att han varken hinner eller orkar läsa alla lathundar som förklarar vad en bra förälder gör: pengar och professionellt anseende går som bekant alltid först.
Barnmisshandel går i arv
Med andra ord är ärftlighetens silvertrådar i det närmaste oförstörbara om man inte först river ner sig själv, det vill säga utplånar sin självbild (som sällan är självvald) – utan att missbruka eller ta sitt liv.
Sextiotalisten som bara förde en kutym vidare skapade en åttiotalist som bara förde en kutym vidare. Ansträngningen att blottlägga silvertråden och bryta mönstret kostar mer än de flesta är beredda att betala. Därför är det mest humana faktiskt att tvingas till förändring; det är därför många med min problematik (det lilla antal som uppdagas det vill säga) tar vägen genom polisregistret.
Vanligtvis lär man sig socialt samspel och institutionell lydnad till den grad att det aldrig uppdagas; kutymen tillåts alltså föras vidare, kanske för det är viktigare att “överleva” i ekonomisk bemärkelse, det vill säga bevara självbilden (med andra ord ren självbevarelsedrift!) än att bespara framtiden resurskrävande åtgärder och behandlingar av barn som aldrig fick en.
Statligt kontrollprogram för föräldrar
I Finland har omfattande studier inför en nationell åtgärdsplan publicerats, som ska förebygga psykisk och fysisk barnmisshandel, med en igångsättningsperiod mellan 2020-2025. Programmet handlar om kontroll av blivande och nyblivna föräldrars sociala, psykologiska och socioekonomiska tillstånd för att enligt situationsspecifika modeller utifrån Agenda 2030:s delmål 16.1 och 16.2, säkerställa att barns uppväxtvillkor blir de bästa möjliga.
Författarna refererar till programtester i USA där man har “fått fram lovande forskningsresultat av tidiga hembesök till stöd för föräldraskapet och familjerna samt i syfte att förhindra skadliga erfarenheter under barndomen”. Detta sätt att kontrollera kommande barns uppväxtvillkor syftar till att stärka “familjens resurser och föräldraskapet genom social handledning: man ger t.ex. vägledning i fråga om barnskötsel och uppfostran samt hjälper med hanteringen av vardagsrutiner i hemmet”. Det vill säga “förebygga behovet av korrigerande åtgärder, förbättra barnens och familjernas livskvalitet samt erfarenheter av att klara sig i livet samt också förhindra att negativa upplevelser uppkommer och ackumuleras under barndomen.”
Det är vackra incitament som jag tror på och som vore nödvändiga för att täppa till luckorna som 1966 års lagstiftning mot barnaga ännu inte riktigt lyckats täppa till. Men fortfarande: Det förutsätter ett statligt kontrollprogram som kan lokalisera familjers problem och riskfaktorer i ett tidigt skede för att någonting i den femhundra sidor långa rapporten alls ska vara användbart. Det är som nämnt ovanligt att människor förändras såvida de inte tvingas till det, och definitivt inte om det måste ske till priset av ekonomi och anseende!
Stöd Opulens - Prenumerera!
Jag hade aldrig gjort de förändringar och uppoffringar jag har gjort om jag hade varit bättre än jag är på socialt samspel och institutionell lydnad, det vill säga om jag bättre hade kunnat vinnlägga mig om “de laster som är till nytta för umgängeslivet”, för att rycka citat ur La Rochefoucaulds 273:e maxim. Jag hade fört kutymen vidare för den ekonomiska och sociala trygghetens skull, för det funktionella och aktningsvärda i att äga någon slags position i samhället.
Storebror stoppade mig tack och lov i ett tidigt skede och därför fick mina barn en chans. Nu kostade det mig all ekonomisk och social trygghet men när jag väl fick smak för vem jag är under kutymen blev ingenting så viktigt som att visa det för dem: det där var inte jag – det här är jag!
Glad att Storebror såg mig
Jag fick hjälp med att ta kampen mot spåren av en sextiotalist med både villa, Volvo och stadig ekonomi och som därför kunde få tillvaron att framstå som alldeles normal, till och med eftersträvansvärd; det var ingen som visste hur det egentligen låg till – många vet det inte än idag – för det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förändra någonting innan man finner ordet, inte minst för ett barn.
Det avkrävdes mig självförstörelse till självmordstankens rand, det vill säga ett grundligt personligt ombygge med både terapeutisk och medicinsk hjälp, innan jag kunde slitas loss från kutymens grepp. Och det var först när jag kunde säga till mina barn att jag älskar dem utan att fyllas av äckel som jag erkände att det var värt det.
Min behandling är långt ifrån slutförd. Men idag är jag glad att jag tvingades till det. Idag är jag glad att storebror såg mig. Det gav mig en chans att förändras och låta mina barn i ett tidigt stadium lära känna mig, åttiotalisten, frigjord från sextiotalistens självbevarelsedrift. Lidandet börjar som bekant på allvar när man finner ordet, men det gör också glädjen och kärleken.
info@opulens.se
