REFLEKTION. “Det finns alltid någon som tjänar på hur vi tänker, hur vi resonerar, hur vi låter våra egna tankar agera. Allt blir en fråga om makt”, skriver Melker Garay.
Vilken likhet råder mellan att ständigt med fingrarnas hjälp röra skärmen på en smartphone och att hålla i ett radband? Överallt på jorden används smartphonen. Och radbandet, på vilken varje kula står för en bön, brukas där religioner som kristendom och islam utövas. Geografiskt sett finns det en likhet. Men finns det någon annan likhet?
Att tänka är viktigt. Att begrunda. Att kontemplera. All reflektion borde rimligtvis uppmuntras. För visst vill man ha tänkande människor? Som besinnar det som varit, det som är och det som komma ska. Det är en del av att vara människa. Utan tankens verksamhet torde vi endast vara halva.
Eftertanken bör således främjas. Här inställer sig dock frågan hur det ständiga smartphones- och radbandsfingrandet bidrar till eftertänksamheten. Mycket, säger någon ängsligt som om denne ofrivilligt anade att det skulle vara något fel med det eviga fingrandet.
Att tänka kräver engagemang. Den som tar tänkandet på allvar försöker finna plats och tid där tanken kan slå rot. Där tanken kan öppna upp för nya tankar. Där tanken aldrig behöver frukta att bli bortträngd. Men var och när ska denna plats och tid finnas när det ständiga flödet på smartphonen eller den nästkommande kulan på radbandet pockar på uppmärksamhet?
Möjligen finns något inom oss som formats så att det tillåter oss att kapa våra tankar. Det vill säga hindrar tankar att bli varaktiga; som motarbetar tankar att förgrena sig med andra tankar; som inte låter tankar bli tillräckligt mäktiga. Finns det något sådant inom oss som har en fördärvlig verkan på vårt tänkande? Och hur kan det ha blivit så?
Det finns alltid någon som tjänar på hur vi tänker, hur vi resonerar, hur vi låter våra egna tankar agera. Allt blir en fråga om makt. Vem ska bestämma över hur vi tänker? Vem sätter villkoren? Det är svåra frågor. Men om vi inte ställer dem kommer allt att fortsätta som det är. Det ensidiga förblir ensidigt. Det skeva förblir skevt. Det inkrökta förblir inkrökt. Kort sagt: Tänkandets förlisning.
Allt blir upprepningar. En mekanisk repetition. En övning i att inte bryta ett inlärt mönster. Och då talar jag inte bara om de flinka fingrarnas rörelser. Utan även tankarnas rörelser. Därmedelst blir allt tal om vikten av att tänka inget annat än tomt prat. För den som tänker utvidgar mönstret; får det att växa; får det att öppna upp sig för allt som gränsar till det.
Sant är att upprepningen kan skänka ro och trygghet. Men priset för det kan bli för högt när allt övergår till att bli ett slags upprepningens träldom. En mental bubbla. En kokong vilken stänger ute det som torde vara det mest grundläggande i att vara människa: Att tänka fritt och att tänka självständigt.
melker.garay@opulens.se
