UNDERGÅNGEN.Går det verkligen att gulla och kela med undergången som en snuttefilt i sofforna framför tevens ständiga flimmer av bilder? Jag försöker, efter bästa förmåga, att förstå dagens förkärlek för undergångsvisioner, skriver Crister Enander.
Apokalypsens ryttare rider i dessa tider allt oftare genom spalterna, dessutom ständigt i förblindad och hetsig sporrsträck. Undergångens förkunnare – dödens och förstörelsens profeter – har på kort tid blivit mångdubbelt fler. Och märkligt nog har några dessutom blivit snudd på folkkära; de har, så att säga, gått hem i stugorna.
Kan verkligen Apokalypsen, ett blodigt och grymt slut, bli populistisk även utanför biomörkret — detta “de livsfegas tempel” för att citera Harry Martinson — och dess egenartade och spekulativa kittlingar av människans allra lägsta och vidrigaste sidor? Går det verkligen att gulla och kela med undergången som en snuttefilt i sofforna framför tevens ständiga flimmer av bilder?
Ska mänskligheten dansa mot en kollektiv död till tonerna från drömfabrikens slagdängor i Hollywood? Blotta tanken är absurd. Det blir säkerligen en frånstötande syn för oss med känsliga magar.
Varför denna brådska, tänker jag. Dö ska vi alla. Och tiden vi har är kort, mycket kort.
Nostradamus dansar på efterfesten och Nietzsche står i baren och blandar trötta groggar och drinkar med mycket frätande lut och några knivsuddar arsenik. Hur många gamla grå gubbar, bittra och besvikna, har inte genom historien fastslagit mänsklighetens snara slut? Från de basunerande profeterna i Gamla Testamentet över en stor mängd av teologiskt och filosofiskt överspända siare under främst 1600 och 1700-talen fram till vårt sekels hysteriska pessimister som inte sällan utger sig för att vara nationalekonomer och tekniskt drivna experter som vill tvinga folk till underkastelse och lydnad?
Det är inte lätt att förstå vad det är som driver dem. Där finns ett skrämmande tomrum av själslig paralysi kring dem.
Jag kan få en obehaglig känsla av att det är frånstötande många som faktiskt njuter av att injaga skräck och oro i andra. Jag minns plötsligt en mening som Anders Ehnmark skrev i sin bok Arvsskiftet, där han på allvar framhåller att han alltid blir så munter när han skriver om döden. Jag förstod inte vad han menade. När vi — som så ofta på den tiden — sprang på varandra på Expressens kulturredaktion passade jag på att fråga honom. För ovanlighetens skull kom inte svaret direkt. Han var tvungen att skärskåda sin egen tankegång. Svaret var att närheten till döden höjde hans egen livskänsla.
Mitt förhållande till den obarmhärtiga döden är det omvända. I dess närhet växlar min känsla för mitt eget liv ner, blir stämd i djupaste moll. Förstämning. Vanmakt. Inte sällan en obehaglig stumhet djupt där nere i själens mörka natt. Samtidigt har jag inga som helst problem med att förstå Anders Ehnmarks resonemang. Det han ger uttryck för är en förhållandevis vanlig reaktion. Och den är utan tvivel besläktad med den apokalyptiska munterheten som marscherar som ett mörkt stråk genom seklerna, tätt sammantvinnad med pessimismens förlamande och fatala budskap.
Jag försöker, efter bästa förmåga, att förstå dagens förkärlek för undergångsvisioner.
Ty de äro legio som det står i Skriften.
Deras retorik och själva tankemodell följer ett sedan lång tid tillbaka inövat och välbekant mönster. Det är lätt att glömma när rädsla och ren skräck grumlar tankeförmågan.
Var alltid skeptisk till de som rider på Apokalypsens torra ökensand och vars sönderridna häst har stelnad fradga kring sin mule. Deras ärenden har ofta ett annat och dolt budskap. Och de har funnits i alla tider – ja, nära nog så länge civilisationerna existerat. Och ändå ska vi alla dö. Det är det enda vi med full säkerhet vet om livet – ja, just det. Våra liv.
Så varför denna muntra och uppsluppna brådska? Jag har ännu inte sett mannen som kommer ridande på en blekgul häst. Men finns det ett släktskap mellan dödslängtan, en av de mörkaste och tyvärr även starkaste inslagen i den europeiska kulturen och jakten efter Apokalypsen och drömmen – är det en svart dröm eller en regelrätt mardröm? – om den snara Undergången? Tyvärr är det nog på det sättet. Pessimism, undergång, dödsdrift – de hör samman som skräckkabinettets siamesiska trillingar, sammanväxta vid såväl höfter som hjärnor.
Därför tror jag också att det är en tvingande plikt att stå emot de ettriga profeterna. Den stora utmaningen – liksom den stora och hänförande friheten – är och förblir att framtiden är oskriven. Den är upp till oss. Vi skapar morgondagarna.
crister.enander@opulens.se
