Antik visdom i blickfånget

FILOSOFISK KEJSARE. I en ingående essä analyserar Marcus Myrbäck den livsvisdom som Marcus Aurelius på sin tid uttryckte. Det handlar om de stora frågorna. Erfarenheten av tid, liv och död som jordisk andlighet. En blick som vänds inåt.

Den världsvida kristna kyrkans bestående hopp har under tvåtusen år varit och är fortfarande hoppet om ett liv efter detta. Varje söndag avger de romerska katolikerna en trosbekännelse som slutar med orden, ”Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv”. Detta hopp har under historien inte varit förbehållet de kristna allena. Tvärtom finner vi ett liknande hopp, om än uttryckt i andra begrepp, nästan var än vi lägger våra ögonen på jorden, vilken tid vi än med vår tanke besöker.

Det förefaller som om hoppet om ett liv efter detta tillhör det evigt mänskliga. I tusentals år har människan längtat efter att få återse sina nära och kära efter döden och av hela sin själ trånat efter en bättre tillvaro på andra sidan döden. Det är som om människan vägrar finna sig i att denna tillvaro som vi nu befinner oss i är slutet på vår värld, i att denna värld, där vi nu vistas, är det enda vi någonsin kommer att få uppleva. Hoppet om ett liv efter detta vägleds både av längtan efter att få leva mer, av att tanken på att sluta finnas till skrämmer en så, men också av en känsla att denna tillvaro vi lever i sig är så fylld av plågor, av vedermödor och av sorgeämnen att detta inte kan vara det enda som tillkommer den lott, att födas till världen, som är vår. Endast genom ett hopp om ett bättre liv efter detta kan vi uthärda de kval vi, alla människor, måste gå igenom.

En lika anrik strömning i berättelsen om den mänskliga tankens vägar har varit den att inte vända sig ifrån tillvaron i hoppet om någonting annat, utan snarare att ta världen på allvar såsom den är, såsom den kommer oss till mötes i vår vardag och att grundlägga den egna förståelsen av verkligheten ur just det som vi kan erfara med våra sinnen och kroppar. En de främsta och namnkunnigaste företrädarna för denna ingång till livet var den romerske kejsaren Marcus Aurelius (121–180 e Kr), som i sina Självbetraktelser skrev ned sina betraktelser om tillvaron, liv och död, om samlevnad med andra människor, målet för den mänskliga erfarenheten och vad som egentligen är meningen med alltihop.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det tillhör vår naturs väsen att vi ständigt får uppleva sorg, smärta, ångest, vare sig vi är rika eller fattiga. Vi kan antingen förneka detta i väntan på ett liv efter detta, smäda livet och förbanna dagen för vår födelse, eller så kan vi mottaga livet just såsom det kommer till oss och inte förvänta oss mer av det än vad det är för någonting. Den senare ingången vägleder Aurelius betraktelser. Han vill komma bort ifrån alla de illusioner och skenbilder vi oupphörligen gör oss om livet, i avsikten att betrakta livet bortom alla förklädnader, alla våra föreställningar om det, och godta det som sådant.

Aurelius skriver: ”På samma sätt bör man gå till väga med alla saker i livet och avkläda dem, oavsett hur trovärdiga de ter sig” (bok 6/13). Han uppmanar både sig själv och läsaren att leva efter de spelregler som livet kräver av oss att följa, för att vi överhuvudtaget ska få vara med i leken från början. Livet kommer till oss med en mängd plågoandar och sorgeämnen, ständigt kommer vi att prövas och ställas inför nya, mörbultande utmaningar, och en sannfärdig människa måste se klart på och godta dessa villkor. Det finns ingen utväg, annan än döden.

Aurelius lär oss att allting är förgängligt. I ett mästerligt stycke förkunnar han: ”Asien och Europa: en vrå av världen; hela oceanen: en vattendroppe i alltet; Atos: ett stoftkorn i alltet; hela den närvarande tiden: ett ögonblick av evigheten. Allt obetydligt, föränderligt, försvinnande” (bok 6/36).

Som få andra vare sig före eller efter honom insåg Aurelius det enskildas litenhet, vare sig vi talar om ögonblicket, hur stort vi än må uppleva det, eller människan, hur mycket lovpris och ära som än är häftat vid hennes namn. I egenskap av kejsare fick Aurelius möjligheten, och begåvades med den klarsynthet som var nödvändig därtill, att bevittna ärans, glansens och smickrets tomhet, hur hedersbetygelser endast fäster sig på kroppen som förklädnader, i anblicken av att hans själ förblev oberörd av dessa ord — kroppen allena kan ikläda sig berömmelse, aldrig själen.

Trots sin upphöjdhet, kejsare över det vid tiden världens största rike som han var, insåg han med brännande klarhet att han inte var förmer än någon annan, att han var tilldelad en liknande kropp som följdes av liknande plågor och besvär som de fattigaste romare. Det finns här en oerhörd medmänsklighet i botten av Aurelius tankevärld, i insikten att alla människor, nu levande och sedan länge döda, delar samma väsen, samma villkor för att överhuvudtaget finnas till. Härtill följer också ett överseende med människors brister i vetskap om att de ofta gjorde så gott de kunde utifrån de förutsättningar de lever efter, när Aurelius ser att samma brister han klandrar andra för också vilar djupt inne i honom själv.

Det finns ett förkunnelsedrag hos Aurelius, nämligen den att inte alltid argumentera för att ro sina påståenden i land, utan att i stället framställa en obestridlig utsaga som inte kräver bevisföring, utan är sig själv nog, ett drag att vilja uppenbara den sanning som är så klar, så ljus, att ingen kan tvivla beträffande den.

Den gode kejsaren vill kanske mer än någonting annat vägleda läsaren till att förlika sig med tanken på att hon en gång måste dö, nu, imorgon eller senare. Han förkunnar: ”Tänk dig emellertid inte att detta fasta eller luftartade alltifrån födelsen tillhör dig; det har ju först i går eller förrgår tillförts dig genom födan och luften som du inandats” (bok 10/7). Jag skulle vilja utbrodera Aurelius tankegång på följande vis. Vi tror lätt att vi människor är i besittningstagande av våra liv, att vi är de rättmätiga ägarna av våra ben, vårt blod, vår kropp, att den varelse till vilken namnet ”Marcus” hänvisar är vår egendom. Men det är inte fallet; livet har getts oss, som en gåva från naturen eller det gudomliga förnuftet, vars ägodelar, den luft vi andas, den näring vi inhämtar, det solljus som upplyser oss, vi tillåts bruka för en kort tid. Denna gåva är vår på kontrakt, och vi är skyldiga att lämna tillbaka denna gåva när kontraktstiden löper ut.

Döden blir för människan uthärdlig bara vi inser och godtar detta. På ett i mina ögon smått godtroget sätt sätter Aurelius en överväldigande tillit till förnuftets förmåga att efter vilja lämna eller förändra den sinnesstämning människan är försjunken i: ”Har ditt lidande sin grund i din sinnesstämning, vad hindrar dig då att ändra ditt sinne?” (bok 8/47). Han tror bergfast på förnuftets särställning i människan, som den drivande och beslutande kraften i henne, men med dagens biologiska vetenskap vet vi att förnuftet kom sist, inte först, i den mänskliga varelsens utveckling. Andra krafter kämpar inom oss, och det är inte alls så självklart som kejsaren vill övertyga oss om att det är förnuftet som är den starkaste ibland dem, eller ens kan vara det. Aurelius förutsätter att det för människan går att avpassa sin själ efter de föreskrifter naturen framställt för henne (som att hon måste dö), att leva i samklang med dem, men tillkommer inte människans lott, hennes själs inre beskaffenhet, längtan och önskan, en djup känsla av att inte tillhöra naturen, en lidelsefull känsla att vara sprungen ur någonting annat, bestämd för någonting annat?

Ibland undrar man om hon eller han som skrivit en baksidestext läst boken som baksidestexten ska beskriva. Baksidestexten till Sjösala Förlags omarbetade nytryckning av Marcus Aurelius Självbetraktelser lyder mot slutet såhär: “Det är en tidlös text om moralen, livet och döden och många anser än idag att verket är ett av de allra främsta inom västerländsk litteratur”. Det mesta kan man väl hålla med om här, men ‘tidlös’ är väl just vad texten inte är, om vi ska vara författaren själv något sånär trogen.

En av de tankar Aurelius ständigt återkommer till och som han försöker att åskådliggöra genom en mängd briljanta betraktelser, bilder och uppmaningar är att försöka påvisa hur allting är förgängligt, hur ingenting vi människor anser för stort och beständigt består, utan i stället spolas allting, vilka ärebetygelser som än tillkommer en människa under hennes liv, vilka lovord en bok än får vid ett givet tillfälle, ned i tidens förgängligande ström. Ett exempel bland många kan vara följande:

Augustus hov, hans gemål, hans dotter, hans barnbarn, hans styvsöner, hans syster, Agrippa, hans fränder, husfolk, vänner, Arius Maecenas, hans läkare och präster — ett helt hov kastat i dödens käftar. Gå sedan vidare. Tänk inte bara på individers utan hela släkters död, till exempel Pompejanernas. På hur många gravstenar står det inte ristat: “Den siste av sin ätt.” Tänk på hur angelägna dennes förfäder var att efterlämna en ättling — och ändå måste med nödvändighet en bli den siste. Tänk sedan på hela folkslags död (bok 8/32).

Det stora och aktningsvärda med Aurelius ingång är att försöka höja sig över det blott mänskliga och de blott mänskliga måttstockarna (våra mått för storhet, våra mått för tid, våra mått för ära, för godhet och ondska och så vidare) till att närma sig en kosmisk måttstock för världsalltet: ur evighetens synvinkel är en mänsklig livstid blott ett ögonblick, en civilisation, säg den romerska, blott ett ögonblick, och så vidare. Ingenting är tidlöst, ingenting beständigt.

Det må vara så att vi har läst och lärt av Aurelius Självbetraktelser i tvåtusen år. Men tvåtusen år är endast för trollsländevarelsen människan länge om vi betänker att människan vandrat på denna jord i vad är det nu hundrafemtio tusen år eller något och att världsalltet har existerat i (om man får tro vissa kosmologer) otaliga miljarder år i otaliga omgångar. Att höja sig till denna betraktelsevinkel, att genomskåda de mänskliga måttstockarna som klena, futtiga och värdelösa, är vad Aurelius försöker att göra. Hursomhelst: Aurelius är inte “tidlös” – han och hans verk är precis lika ynkliga och betydelselösa som en fluga som dör i vår hand, som vinden vars liv flammar upp under en sekund, som molnet som tar skepnad för att sedan förskingras i ett nafs. Endast en människa med alltför mänskliga måttstockar kan kalla en annan människa och vederbörandes verk för tidlöst. Hans storhet ligger i att han är självmedveten om att han är en sådan fluga.

Det finns också en etisk sida av det här som möjliggör en annan hälsosammare livsstil och livsåskådning (ifall allt vi är med om är obetydligt och förgängligt bör vi heller inte ta så hårt på de motgångar vi erfar). Sedan kan man enligt mig anklaga Aurelius för att han inte tar det sista steget in i den världsåskådning han så väl beskrivit, nämligen steget in i den absoluta nihilismen, utan han håller godtroget fast vid den romerska fromhet han inte kunde leva förutan, trots att den världsåskådning han skriver fram pekar åt andra håll. Ifall allting är betydelselöst — både den ära och framgång vi får ta del av samt de motgångar vi möter i våra liv — förutom att tala sanning och att handla rättfärdigt, vad är det som bestämmer dessa två begrepp till utvalda undantag från den i övrigt allenarådande meningslösheten?

Han skriver: ”Endast ett äger bestående värde: att hela livet igenom med sanning och rättvisa för ögonen visa välvilja även mot lögnare och dåliga människor” (bok 6/47). Aurelius, trots hans sannfärdiga strävan att förutsättningslöst blicka mot livets intighet, vågar trots allt inte ta i tanke utverka den yttersta följden av den livsåskådning han ägnat så många tankar åt att beskriva. Ifall allting är meningslöst och förgängligt torde också de goda föresatserna och de goda idealen vara det likaså — en god handling är lika övergående som de motgångar Aurelius uppmanar oss att förringa.

Aurelius betraktelser är ord skrivna i tiden, men tillhör, om än inte evigheten (ty, kejsaren lär oss att allting är förgängligt), så i alla fall jorden, så länge det däri bor människor som äter och dricker, sover och skiter, hatar och älskar.

Trots sina skönhetsfläckar är Aurelius betraktelser ett mästerligt försök att utforska och förkunna en vad vi skulle kunna kalla jordisk andlighet: här finner vi levnadsråd och funderingar om tillvaron som stammar ur den jordiska, inte den himmelska (som den judiska och kristna), erfarenheten av att vara människa. Det är en bok för alla dem som kämpar för att förlika sig med tillvaron, med att vi alla en gång ska lämna denna jord och dö, för alla dem som undrar om de kan klara sig igenom de prövningar de ständigt får genomleva i sin vardag. Det är en bok för alla dem som befinner sig i sin själs dunkla natt och behöver stärkande och tröstande ord på vägen, ”tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan” (2 Pet 1:19).