Allt är inte mätbart

MÄTANDETS TID. En gång i tiden jagades pinnar av hundar. En enkel hantering. Hundägaren kastade en pinne, hunden jagade och återkom med pinnen. Sedan kom belöningen — en klapp på pälsen eller en bit hundfoder. Det var då. Sedan 90-talet har mycket ändrats, även pinnjagandet.Nu är det mest människor som jagar och pinnkastaren är varken husse eller matte, utan New Public Management och alla dess aktörer. 

Och pinnjagandet breder ut sig, speciellt i välfärdssektorn och i människonära arbeten, där de sällan passar in. Bland dem ser vi poliser, läkare, lärare och omsorgspersonal. Deras arbeten förvandlas allt mer till en jakt på enkelt mätbara enheter som kan föras in i excelark och detta kallas kvalitetssäkring. Allt enligt ekonomiska konsultmodeller som kommer från företag med namn som Baltimore Consulting Group.

Med pinnar kan komplexa mänskliga begrepp som trygghet, sällskap och aktivitet göras enkla. En åldring får ett trygghetslarm och det blir en trygghetspinne. Social samvaro blir att sätta rullstolen i serviceboendets sällskapsrum, vilket ger två pinnar. Aktivitet blir ett träningsprogram eller en träningsapp. Även det ger pinnar.

Allt detta och mycket annat fångas i en av årets mest tänkvärda böcker. Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark. Temat är mätbarheten som belägrat vårt tänkande och samhälle. Kravet på att allt ska mätas och dokumenteras, för att ges värde och få vara med.

Men har det inte klankats på NPM förr? Vad är egentligen nytt här? Jo, hos Bornemark tas ett filosofiskt grepp om mätbarhetsfixeringen. I centrum ställs den för många okända filosofen Nicolas Cusanus (1401-1464). Enligt Cusanus består vårt tänkande av tre nivåer — ratio, intellectus och icke-vetande.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Enkelt uttryckt är ratio tänkandet som dominerar idag, då allt ska mätas och dokumenteras. Intellectus betecknar vårt resonerande och kritiska förnuft, vilket är fullt nödvändigt att odla i ett samhälle som i allt högre grad förlitar sig på tomma ratiobegrepp.

Frågan om det är rimligt att likställa trygghet med en larmknapp bygger på ett kritiskt resonerande och ett sådant tänkande behövs. Man kan rent av påstå ratio förutsätter intellectus, eller mer banalt uttryckt: vad vi gör kräver ett fortlöpande varför, annars riskerar vi att hamna i dehumaniseringens dike.

Bornemark menar att intellectuspraktiker ofta återfinns inom humaniora och konstnärliga verksamheter, vilka inte sällan uppfattas som överflödiga och flummiga av beslutsfattare.

Det talas ofta om humanioras kris, att anslagen krymper till förmån naturvetenskapliga ämnen som anses viktigare. Ett tidens tecken, där det mätbara blir det centrala. Ännu svårare blir det för de kunskapspraktiker som öppnar för icke-vetande, som ställer sig ödmjuka inför att vi inte kan och kanske inte heller bör sträva efter absolut visshet i allt vi företar oss. Exempelvis inom religionsvetenskapen, där man förhåller sig till outgrundligheter och gränser för vetandet. Att motivera forskningsanslag till teologi blir därför allt svårare, trots att många människor upplever en stor meningslöshet i tillvaron.

Vid sidan om Cusanus tar Bornemark upp andra tänkare som Giordano Bruno och Descartes. Bruno kallar dåtidens NPM-människor för pedanter och grammatiker, sådana som alltid tränger in verkligheten i en mall och sätter siffror på den. För sådant kritiskt fritänkande i sin samtid fick Giordano Bruno plikta med sitt liv, bränd på bål av inkvisitionen i Rom 1600.

Att få en ny blick på Descartes (1596-1650) är också välkommet. Bornemark visar att det finns långt mycket mer än bara cogito ergo sum hos denna välkände upplysningstänkare, som drog sitt livs sista suckar i von der Lindeska huset i Gamla Stan i Stockholm.

I hans sista verk Själens passioner, färdigställt strax före bortgången i Stockholm, framträder en delvis annan bild än dualismen mellan kropp och själ. Här menar Descartes att vårt liv är uppbyggt av passioner som inte går entydigt att särskilja från det logiska tänkandet. Kanske kan vi travestera Descartes en aning när vi betraktar vår samtid. ”Jag mäter alltså finns jag.” Eller: ”Jag finns därför måste jag ständigt mäta och mätas.”

Men visst behöver vi kunna mäta saker, alltifrån sjukdomar, miljöpåverkan till kunskapsresultat. Vi ska inte kasta ut några barn med badvattnet, även om risken för det är minimal just nu. Med boomande Big Data och artificiell intelligens lär det bara bli ännu mer mätande.

Men när läkare, lärare och omsorgspersonal vittnar om att de har fått allt mer pappersarbete och allt mindre tid för brukarna är det dags att höja ett varningens finger, vilket Bornemark också gör. Hon använder ordet förpappring för att beskriva trenden. Inte minst handlar det då om att utbrändheten och den psykiska ohälsan ökar i omfattning,  inte minst i välfärdsyrkena och hos dagens unga. Ingen mår bra av att reduceras till en mätenhet eller kostnadspost.

En central aspekt som inte riktigt artikuleras i boken, är vad som händer när övertron på mätbarhet kombineras med övertron på evig tillväxt. För detta sätter ju stark prägel på vår samtid: den benhårda föreställningen om att alla kurvor måste peka uppåt och att ökad konsumtion och produktion är vägen ut ur alla kriser.

Sedan har vi ju den globala game-changern — klimatkrisen. Med den aktualiseras behovet av att leva i meningsfullhet, ödmjukhet och förnöjsamhet snarare än i en ständig materialistisk jakt efter mer. Den allmänna livshållningen måste ändras i det avseendet. Annars riskerar vi att såga av den gren vi alla sitter på.