RESEBREV. “Det som grep mig mest är vad denne 60-årige man berättade om de allt tydligare klimatförändringarna: snön försvinner numera tre veckor tidigare än förr, och isen på Grövelsjön går upp tidigare än någonsin.” Björn Gustavsson har besökt en av landets mest traditionsrika fjällanläggningar.
Mitt under friskportarrörelsens glansdagar, i mitten av 1930-talet, fick Svenska turistföreningen (STF) ett förslag som kom från Dalarnas turistförening: ”Uppför ett fjällhotell i snösäkra Grövelsjön!” STF:s dåvarande ordförande Gunnar Lindgren reste dit och rekognoscerade. Han upplevde, som han sa, ”kärlek vid första ögonkastet”. Dalarnas turistförening köpte in mark och överlämnade den sedan som gåva till STF.
Idag, 2017, är STF:s fjällstation i Grövelsjön – belägen nära trädgränsen och vid vägs ände längst upp i nordvästra Dalarna – en av Sveriges mest traditionsrika fjällanläggningar. Trots stora utbyggnader sedan invigningen 1937 lever gamla tiders atmosfär vidare; inte minst i de stora sällskapsrummen, med bibliotek, öppna spisar, familjespel och vackert möblemang. Och därtill med Jerk Werkmästers välbevarade takmålningar.
Värdparet i Grövelsjön (vd-titlar förekommer inte här!), Barbara och Charlie Ekberg, vårdar ställets traditioner vilket dock inte utesluter en försiktig, successiv förnyelse. Under paret Ekbergs period har bland annat en spa-anläggning tillkommit.
Stämningen är avspänd och vänlig. Vid frukosten prasslar det vid bufféborden: en del av gästerna plockar med sig smått och gott i ekobruna påsar som man ska ha med sig på fjället som lunch (man får känslan av Norge!). Frampå eftermiddagen kommer tidningshungrande besökare ner till receptionen för att köpa dagens tidningar, som anlänt med eftermiddagsbussen från Mora (en scen som lika gärna kunde ha varit hämtad från 1950-talet). Framåt kvällen väntar middag, bastubad eller annan avkoppling. Kanske en stunds avkoppling i ”Blå rummet” med klassisk musik ur högtalarna eller föredrag, filmvisning etc i ”Norska rummet”. Programutbudet är generöst.
Matsalens kyrkliknande jättefönster ger panoramautsikt mot de norska högfjällen i väster. Luncher och middagar tillagas med kravmärkta råvaror, och servering av utsökta viner är numera en självklarhet.
Charlie Ekberg sa häromåret när jag träffade honom: ”Vi är den sista anläggningen med traditionell fjällpensionatsanda. Med det menar jag att här till exempel finns färdledare och att gästerna vanligtvis stannar veckovis, så att de är utvilade när de åker härifrån och inte helt utmattade som vid weekendresor.”
Lyx kan vara precis tvärtemot vad man vanligen menar. Lyx kan vara tystnad, stillhet, vindbrus… Lyx kan vara känslan att ha gott om tid: att man ger sig tid att inget göra. Eller som italienarna säger: Dolce far niente. Det ljuvliga i att göra ingenting.
Lyx kan vara skidfärder genom snötäckt tallurskog, Meditativa långfärder på kalfjället till små raststugor där man gör upp eld i kaminen och dricker något varmt ur termosen, sparkturer under stjärnhimmel och norrsken. Timslånga bastubad, kvällssamtal i skenet av en falnande björkvedsbrasa…
I januari i år gjorde jag en härlig skidtur in i Norge. Nationsgränsen består av ett mer eller mindre sträckt renstängsel. Jag klev över ståltråden och fortsatte in i Norge.
Nu hade jag lämnat EU. Jag var i ett annat land: men allt var ändå detsamma. Jag stannade vid ett vindskydd, gjorde upp eld, tog fram matsäck. Några gulmesar kom i glidflykt från fjällbjörkarna runtom. De modigaste norpade åt sig lite kexchoklad bara någon meter ifrån mig.
Jag bodde senare några nätter på närliggande Västerbäckens småbruk, där man kan hyra enkla stugor. Hyresvärden berättade att hans farfar år 1937 här hade byggt ett så kallat Per Albintorp (staten gav lån och bidrag till den som bröt ny mark). Farfadern hade kor och häst, odlade några hektar och arbetade i skogen. Det som grep mig mest är vad denne cirka 60-årige man berättade om de allt tydligare klimatförändringarna: snön försvinner numera tre veckor tidigare än förr, och isen på Grövelsjön går upp tidigare än någonsin. Dessutom har perioderna med stabil kyla under midvintern blivit allt färre.
Jag tänker på detta under hemresan: i västra Sibirien har man i år haft en av de mildaste vintrarna i mannaminne; till och med långt öster om Moskva har det knappt varit någon vinter alls.
Allt går snabbare i dagens värld. Allt.
Därför allt viktigare att emellanåt ta rast; vila lite…
bjorn.gustavsson@opulens.se
