KRISTI HIMMELSFÄRD. Kyrkans tro ansätts från alla möjliga håll. Kyrkan har i dag ingalunda en självklar ställning som uttolkare av tillvarons gåtfullhet, utan ersätts alltmer av psykologer, fysiker, företrädare för modern andlighet med mera. Trots detta anser den sig fortfarande besitta de avgörande tolkningsnycklarna som öppnar världsgåtans valv. Vilka skäl finns det egentligen för ett barn av dagens värld att hålla fast vid en klassisk kristen tro?
Som svenskar lever vi ett av världens mest sekulariserade länder. Kyrkorna står tomma på många håll i landet och siffrorna på hur många som begär utträde ur både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan i förhållande till hur många dop som genomförs varje år ger för den som ännu har en kristen tro minst sagt anledning till begrundan. Detta är inte säreget för just Sverige, även om utvecklingen skett snabbt och på bred front här, utan detsamma gäller för många kristna trossamfund i västvärlden. Det är en på många sätt främmande och ny verklighet som många kyrkor nu står inför. Den kristna kyrkan har stått på jorden i lite drygt tvåtusen år och har förkroppsligats av allt från de tidigaste små församlingarna i det gamla Jerusalem och det gamla Rom (en uppskattning är att den kristna församling i Rom som mottog Paulus brev till romarna inte kan ha bestått av mer än hundra personer) till de stora katedraler som vi i dag beundrar som ståtliga och vackra kulturarvsskatter.
I början av 300-talet omvände sig den romerske kejsaren Konstantin den store till den kristna tron. Vad som följer är ett omfattande kristnande av hela riket. Polariseringen mellan kristendomen och den gamla romerska religionen skärptes under 300-talet och under tre sista årtiondena stod de i intellektuell strid med varandra. Mot 400-talets början var de stora striderna avklarade. Kyrkan stod som segrare både politiskt och intellektuellt. Efter detta började den kristna kyrkan alltmer färga av sig på hela samhället: varje dag under året fick kristen prägel genom att helgas till särskild minnesdag för ett helgon och kyrkan tog alltmer över inte bara som samhällets mest utbredda religiösa samfund, utan också genom att ta över administration och beslut som tidigare föll på senaten eller civilsamhället. I Rom under senantiken var kyrkan snart nog överallt.
Sedan dess har kyrkan fram till vår tid erbjudit, eller anbefallit om man så vill, den förhärskande synen på verkligheten, människan, jorden och historien. Den har, för att använda ett världsligt begrepp, haft patent på frågor om moral, om efterlivet, om de stora frågorna om universums tillkomst och grundläggande beskaffenhet. Prästen har från predikstolen bekymmerslöst kunnat förklara det ena och det andra för menigheten. Hur svindlande främmande är då inte verkligheten av i dag för denna kyrka, som inte längre har någon företrädesrätt i frågor om moral, världen, människan, ja själva livet? I stället lever vi i en verklighet av brottstycken: vi inhämtar kunskap än här och än där. När vi söker besvara frågan om existensens mening söker vi oss än till populärkultur, än till litteratur, än till olika filosofiska visdomsord, än till de plikter samhället pålägger oss och som vi tvingas godta, som att utbilda oss och skaffa oss ett jobb och kanske familj. De tolkningsnycklar och rättesnören vi tillämpar i våra liv är många och kommer från alla möjliga håll. Många av oss kan nämna Jesus i samma andetag som Muhammed, Buddha eller varför inte Richard Dawkins eller Håkan Hellström. Han var kanske vis, menar många, men någon särskild plats vid Guds sida har han inte. Det är inte längre till närmaste präst gemene man söker sig till för de bekymmer hon eller han brottas med. Psykologen har tagit hans plats.
Många kristna beklagar denna nya verklighet där deras egen världsbild inte längre kan tas för given. I egenskap av kristen instämmer jag naturligtvis delvis i en sådan veklagan. Men det finns också befruktande saker som denna nya värld ställer den kristna tron inför. När den kristna inte längre kan tro det hon tror utan mothugg tvingar det henne att på nytt begreppsliggöra sin tro, sin världsbild, sin förståelse av varför Gud, Jesus och Bibeln fortfarande är en angelägenhet för människan. För att återigen använda ett världsligt begrepp lever vi i en tid av intellektuell konkurrens, som påminner om den antika världen innan kyrkans världsbild blev det allenarådande tolkingsparadigmet för Medelhavsvärlden och det som skulle bli Europa, denna brokiga tid av olikartade filosofiska strömningar och religiösa kulter. Kyrkan måste nu återigen vässa sina argument, precis som den var tvungen att göra under sin barnatid på jorden, under den tid då Paulus, Justinus Martyren, Tertullianus och Augustinus höjde sig till det högsta av sina förmågor för att framställa den kristna tron som det trovärdigaste svaret på de gåtor tillvaron ställer varje människa inför. Denna utmaning för den troende att rättfärdiga sin tro kommer inte bara utifrån, från andra människor, utan också inifrån, inifrån det egna samvetet, som kräver att tron ska vara rimlig också för en själv.
Jag har inte alltid varit kristen. Jag är inte född in i en troende familj (även om jag är mycket stolt över att kunna säga att min gammelmorfar var kyrkoherde i Svenska kyrkan), och aldrig talades det om religion eller Gud i mitt barndomshem. Det var inget uttalat ateistiskt hem på något sätt, utan Gud hade bara glömts bort. Ändå hade jag under barnaåren till tidig tonår en utifrån opåkallad tro på Gud. Det kändes naturligt att i svåra stunder vända sig till någonting högre, med sin röst vädja till detta någonting där ovan, som kanske finns, som kanske hör mig, som kanske kan ställa saker till rätta. Det är nog ingenting ovanligt att det fungerar på det viset. Snarare är detta grundläggande för att religiös tro över huvud taget uppkommer hos människan, så som den gjort sedan tidernas begynnelse, nämligen denna hos människan naturliga, ofta oreflekterade dragning åt att tala till detta gåtfulla, detta någonting som vi upplever alltid lyssnar, alltid ser, alltid är medveten om oss, denna dragning som biskop Arborelius beskriver som en ”ordlös erfarenhet av närvaro” (Fokus den 14 december 2017).
Jag hade ända sedan tidig ålder upplevt en påtaglig tomhet inom mig själv. Jag försökte under tonåren fylla denna tomhet med olika saker, musik, dataspel, och trodde att vissa saker kunde råda bot på ensamheten, som vänskap eller kärlek. Jag hade som så många andra alltid haft en stor längtan efter någonting större meningsgivande som skulle fylla tomrummet, bota mig från den obarmhärtiga ensamheten och utsikten att leva i ett kosmos som är tomt och dött och utan nåd. Naturvetenskapens bild av universum, tanken på en värld utan en yttersta värme och kärlek som omger den, skrämde mig ofantligt. Under denna tid glömde jag bort Gud nästan helt och hållet och drogs åt gudsförnekelse och åt den filosofi Nietzsche skrev fram där alla begrepp som Gud, gott och ont och moral i största allmänhet sattes inom citationstecken såsom mänskliga konstruktioner som bara gjorde reda för en obegriplig verklighet utan något egentigt sanningsvärde. Men hur mycket jag än försökte att fylla mig med dessa saker förblev det alltid ett rum inom mig till vilket ingen kunde nå, som inga nycklar tycktes kunna låsa upp. I vissa stunder kunde jag höra min inre röst eka i detta tomhetens valv.
För kanske fyra år sedan började jag att läsa Nya Testamentet. Jag hade aldrig gjort det innan. Det började som en ren intellektuell föresats. Bibeln innehåller viktiga texter. Jag vill läsa, ha läst och förstått de viktiga texterna. Det var min tanke. Men när jag läste evangeliernas skildringar av Jesus blev jag oerhört tagen av denne människa på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig. Vilken visdom, storsinthet och mänsklighet han uppträdde med och som präglade hans ord! Vissa stycken blev jag golvad av, som Johannes 8 om äktenskapsbryterskan eller Jesu undervisning i Bergspredikan, som börjar med de hisnande saligprisningarna och övergår till hans mästerliga utläggning och förnyelse av den judiska lagen. Det var ingen omedelbar omvändelseupplevelse, men sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på denne människa och den tradition som stammar ur honom, den kristna kyrkan och dess historia. Det var mer ett litet senapskorn till tro som planterades i mig, som varit under ett stilla växande sedan dess. Någon gång under de här fyra åren blev jag kristen, lite grann dag för dag.
I dag är det för mig ganska självklart att Gud finns. Hur Gud bäst ska beskrivas är en annan fråga. Kristna har i tusentals år försökt att i bön, lovsång och teologiska grubblerier närma sig denna verklighet, och detta har utmynnat i skiljaktiga trosbekännelser och teologiska system. Men att Gud finns, bortom de olika trosbekännelsernas åtskiljande formuleringar, det är inte längre föremålet för mitt stora tvivel.
Varför har detta blivit så självklart för mig? Det viktigaste skälet är för mig erfarenheten av denna värld som vi lever i. Denna jord vi är barn av fungerar förtrollande på mig. Under en vårdag när solen skiner väcks jag ofta till förundran över att över huvud taget vara vid liv och få uppleva att naturen kommer till mig i sin rikedom av olika uppenbarelseformer och i sitt månggestaltade väsen; denna rikedom av färger, ljud, skepnader som smyckar vår värld och får oss att erfara hur påtagliga och utvecklade sinnen vi egentligen har.
I Romarbrevet skriver Paulus:
Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. (Rom 1:19–20)
Ofta bedövas emellertid våra sinnen och vår varseblivningsförmåga så att vi inte riktigt kan ta in detta. Det tycks tillhöra vår tillvaros grundläggande väsen att vi ständigt får uppleva sorg, smärta, brist, saknad, viljelöshet, ångest och så vidare. Även de av oss som inte är drabbade av fattigdom eller stora kroppsliga besvär upplever i högre eller mindre grad vilken ångest det kan vara att vakna upp på morgonen och se sin dag som en betongvägg. Att människan trots detta fortsätter att leva sitt liv är rätt förunderligt egentligen, och ofta verkar det som om det beror blott på vanan. “Att leva är en vana. Att andas är en vana”, som Beckett korthugget skriver i sin essä om Proust. Inte särskilt glamoröst. Allt detta tar ofta udden av verklighetens rikedom och gör oss avtrubbade inför den. Men det finns någonting som får oss att fortsätta leva som ligger bortom vanans rutiner. Nietzsche skriver på följande vis i Viljan till makt:
Antag att vi säger Ja till ett enda ögonblick, då har vi därmed sagt ja inte bara till oss själva, utan till allt som är. Ty intet står för sig självt, varken i oss själva eller i tingen: och om bara våra själar en endaste gång har skälvt och ljudit av lycka som en sträng, så var alla evigheter nödvändiga som förutsättning för det skeendet – och all evighet var i detta vårt jasägandes enda ögonblick godkänd, befriad, rättfärdiggjord och bejakad.
Stundom känns livet mig övermäktigt, omöjligt. Men ibland, i vissa stunder, under vissa uppenbarelseögonblick, drabbas jag av känslan att all denna smärta, all denna sorg, all denna plåga var människa tvingas uppleva är värd det. Allting är värt det bara om man en enda gång har fått se stjärnhimlen, en enda gång har fått älska en annan människa, en enda gång har fått höra ljudet av ett skrattande barn. Att bara få vara med om den här världen, att få vandra på denna jord och känna dofter och smaker, att få vara med om det otroligt gåtfulla att över huvud taget existera, att få vara med om när universum på denna jord i utkanten av kosmos vaknar till insikt om sin egen existens – allting är värt det bara för detta. Varje dag borde vi häpna över att höra vårt hjärta dunka, över att solen var dag tornar upp sig inför oss i hela sin överväldigande härlighet och mäktighet och över glädjen att få utforska en älskad människas ansikte. J. R. R. Tolkien beskriver i ett brev till sin son Christopher en liknande erfarenhet när han talar om de skymtar av Edens lustgård vi kan erfara i våra liv:
Den har, naturligtvis, inte samma slags historicitet som NT, som är praktiskt samtida dokument, medan Genesis är skilt av vi vet inte hur många bedrövade landsflyktiga släktled från Syndafallet, men visst fanns det ett Eden på denna mycket olyckliga jord. Vi längtar alla efter det, och vi ser ständigt skymtar av det: hela vårt väsen, när det är som bäst och minst fördärvat, som mest älskvärt och humant, är fortfarande dränkt i känslan av ”landsflykt”. J.R.R. Tolkien, ur brev 96 till sonen Christopher den 30 januari 1945
Vackra ord. Det är denna erfarenhet, denna erfarenhet av jordens nervkittlande lockelse, erfarenheten av skymtarna av Eden, av evangeliet eller av himmelriket, som befäster min tro på Gud. Denna verklighet, så rik på former och skepnader, kan inte ha uppkommit av en slump, genom en urexplosion som frambringade den som vore den ämnad för oss, så meningsfull för oss som den är. Denna värld är för ”stor” (stor här menad inte i kvantitativ men kvalitativ bemärkelse) för att inte ha gudomligt ursprung. Det måste finnas någonting gudomligt från vilken denna oändligt rika värld kunde utflöda. Det är min djupaste känsla inför det här. Det är inte framför allt förnuftet som talar, utan en djupt liggande visshet om världens ursprung i det gudomliga. Därför är jag kristen, eftersom den kristna tron genom årtusenden på det för mig fullödigaste sättet har beskrivit denna erfarenhet av jordens skimmer och sammankopplar den till tron på vem och vad Gud är och vill. Därför är jag kristen.
info@opulens.se
