MANSDOMINANSEN. “Det största problemet jag upplever med att vara kvinnoalibit i en annars mansdominerad gruppering är att allt jag säger blir till en symbolik för alla kvinnor. Att om mina idéer är kassa är alla kvinnors idéer kassa”, skriver Anna-Karin Linder.
POTENT. “Det är ett upphöjt språk där det arkaiska och samtida, gåtfullhet och pregnans har samma dignitet. Fokus ligger på mänsklighetens eviga frågor om ett oblitt och oundvikligt öde, ansvar, skuld, tragisk ironi och hybris.” Lena S. Karlsson om Eirik Stubøs iscensättningar.
KONSUMISM. “I Ingrid Lausunds Hysterikon från 2001 är världen förvandlad till ett gigantiskt varuhus, där ett antal personer möts och glider förbi varandra med fullastade shoppingvagnar i jakt på bekräftelse och den yttersta tillfredsställelse enbart en lyckad shoppingrunda kan innebära”, skriver Lena S. Karlsson.
ARBETSVILLKOR. “Att som manlig regissör använda utmattning, trakasserier och förödmjukelser för att få kvinnliga skådespelare att prestera på ett visst sätt är tyvärr inget ovanligt, och frågan har blivit än mer aktuell i och med den senaste tidens #metoo-rapportering”, skriver Karolina Bergström.
TUDELAT. “Nu har jag pressat hela säsong ett och jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Den är extremt välgjord och engagerande, välskrivet manus, genomarbetade karaktärer. Men är den för snygg? Bra konst ska ju ställa frågor, vrida och vända på perspektiven”, skriver Anna-Karin Linder om TV-serien The Deuce.
DOKUMENTÄRFESTIVAL. “Retrospektivserien med sin ambition att undersöka och utforska bildspråket från ryska revolutionen – hur ledarskap manifesteras, hur det förändras i film producerad i olika tider och platser – är något av det bästa på årets festival”, skriver Ingela Brovik.
KÄRNKRAFT. I atomkraftens tidevarv lyser den radioaktiva strålningens effekter med en allt mer falnande låga på vita duken. Karolina Bergström tittar närmare på några positiva undantag.
SAMTIDSKOMEDI. “Regissören Helena Bergström har ensemblen i sin hand och vad gäller skådespeleriet så är denna föreställning en triumf.” Lena S. Karlsson recenserar iscensättningen av Sanningen av Florian Zeller.
KLASSIKER. “Ett drygt halvsekel och tonvis av naturalistiska pjäser och iscensättningar senare finns inga tabun kvar att bryta. Vilket paradoxalt nog i fallet Vem är rädd för Virginia Woolf innebär större möjligheter för skådespelarna att ta fram oväntade nyanser i texten”, skriver Lena S. Karlsson.
