DOKUMENTÄR. Under Göteborgs filmfestival är regissören och filmaren Jasmijn Kooijman aktuell med kortfilmen Nu bor jag på en camping, en berättelse om några flickor på ett asylboende i Möllstorp. Vi möter henne i ett samtal om kameran, mänskliga rättigheter och relationer.
ISCENSÄTTNING. “När man läser den Beckettska protesten förstår man iscensättningens enkelhet. Vad som behövs är ett kalt rum med två små fönster som sitter högt upp. Två soptunnor syns i förgrunden. I mitten sitter den blinde huvudpersonen Hamm i en karmstol”, skriver Percival.
MÄNSKLIGT. “Jag är en annan nu är till synes konstlös och bedrägligt enkel; scenografin och musikinslagen är suggestiva; projektioner signerade Helene Berg associerar till rymd och ett hinsides rike bortom döden, det är elegant och effektivt”. Lena S. Karlsson recenserar Björn Runges uppsättning.
ÄNGSLIGT. “Ingen verkar ha haft någon tilltro till publiken, inte heller till materialets egen kraft att fängsla. Det är märkligt, för ämnet är i grunden fascinerande: människor som under svåra förhållanden valde att ta steget ut i det okända”. Gustaf Johansson om Bye bye, Sverige.
KLIMATÅNGEST. “För i den verkliga världen går det inte att smita från den gemensamma koldioxidnotan genom att förminska sig, inte heller från den miljöpåverkan som frekventa flygresor eller ogenerad bilism genererar”, skriver Karolina Bergström.
SAMTIDEN. “Verket är en nutidsskildring som filosofiskt abstrakt och kaotiskt berättar om tillståndet av förfall och depravering genom att beskriva tillvaron för en liten grupp outsiders”, skriver Lena Torquato Lidén.
TYDLIGT BUDSKAP. “Aldrig förr har väl så många superhjältehistorier blivit omvandlade till film som i den nuvarande fasen av den digitala tidsåldern. Det börjar bli lite tröttsamt och likaså borde jag för längesedan ha tröttnat på Star Wars“, skriver Clemens Altgård.
KORTRECENSION. “Fantasierna om ett bättre liv bortom horisonten är universellt allmängiltiga. Olivia Cooke gör en stark tolkning av unga Katie, som lever i en solkig miljö där hennes predikament illustrerar det sociala arvets obönhörlighet.” Björn Gustavsson recenserar Katie Says Goodbye.
FARSTEMPO. “Tartuffe kan spelas som en moralitet, som commedia eller renodlad fars men också, som Stanislavskij en gång gjorde, som ett Tjechovdrama före Tjechov. Här ligger dock commedia dell’ arte i botten, tempot är högt, ibland närmast furiöst, något psykologiskt finlir finns det inte utrymme för här”, skriver Lena S. Karlsson.
