CIVILSAMHÄLLET. “Det räcker inte att göra mångfald till en accessoar”, skriver Daniel S Ogalde som själv ombetts vara tyst om missförhållanden för att inte skada Amnestys kamp för just mångfald.
EGENREKLAM. Det verkar som om litteraturmarknaden nu odlar fram en osmaklig författarsort som kan uppfattas som skrytsam och manipulativ och därmed sänka sin egen trovärdighet, menar Jeremiah Karlsson.
AMNESTI. Den 15 december planerar svenska gränspolisen att genomföra en tvångsutvisning till det land som enligt Global Peace Index rankas som farligast i världen. “Flera kom till Sverige som barn och många av dem har aldrig varit i Afghanistan och känner inte till ljudet av skjutningar och bombexplosioner”, skriver Marit Törnqvist.
SVAR DIREKT. Jag kan då inte för mitt liv se att det skulle vara Författarförbundets sak att värna dataspelens “berättelser”, skriver Crister Enander i en replik till Mattias Beijmos svar i den pågående debatten om bokens eventuella död.
REVITALISERING. “På många sätt är det interaktiva berättandet motsvarigheten till när filmen etablerades på slutet av 1800-talet. Även i Paris spottade och fräste dåtidens Enanders åt detta.” Mattias Beijmo svarar Crister Enander som i Opulens igår anklagade honom för att dödförklara litteraturen.
KULTURDEBATT. “Dataspel kommer att ta död på litteraturen, tv-serier ersätta böcker. Det är verkligen som om de inte vill läsa böcker”, skriver Crister Enander kritiskt om skribenter på landets kultursidor.
LITTERATURKLIMATET. “Trots den dubbelhet och ängslan som många av oss känner inför vädret i vardagslivet, framkommer det inte riktigt när vi skriver. När allt fler områden avkrävs ansvar är frågan om den samtida fiktionen kan undvika en etisk skyldighet att engagera sig i klimatkrisen?”, skriver Elina Sahlin.
LÄGGEN. “Man läser inte Jan Myrdal för att alltid tänka som han utan för att vidga sina vyer,” skriver Lars Borghem som menar att Myrdal varken är skyldig till ihärdigt förnekande av folkmordet i Kambodja eller ett förringande av Förintelsen.
KULTURPOLITIK. En trygg, stabil och långsiktig finansiering av våra kulturinstitutioner är dömd att misslyckas utan offentliga medel, anser Bengt Olof Dike.