LITTERATUR. ”Edith Södergrans författarskap är litet – fem diktsamlingar, en samling aforismer och ungdomsdikter – som får plats i en enda volym på 375 sidor” skriver Agneta Rahikainen inledningsvis i sin nya bok om henne, Edith Södergran ”Stjärnfångerskan” (Schildts och Söderströms).
HISTORIA. Östgöta Correspondenten i Linköping har en stolt historia bakom sig alltsedan den startades 1838 av Henrik Bernard Palmaer. Hans satir ”Yttersta domen i Kråkvinkel” är fortfarande mycket kvick. Efter fyra år tog C.F.Ridderstad över och fortsatte till 1878, och familjen dominerade som ägare också långt därefter.
TESTER. Det har pågått en tid nu. Skribenter och kolumnister kan inte hålla fingrarna från AI:n. I text efter text sätts chatbotar och virtuella assistenter på prov. Läsaren ska förundras, eller förfasas, över resultatet. Kanske är det nyhetens behag. Eller bara ren och skär lättja.
APROPÅ. Tiden är ond. De gamla gudarna föraktas. Vi som alltid blotat till Oden och Tor ser nya konstiga religioner från trakten kring Miklagård breda ut sig. De tillber någon de kallar Vite Krist och det är något mycket mystiskt. Bland annat så äter de upp sin gud när de tillber honom.
Råttfångaren blåser i sin flöjt. Kön är en kilometer lång, många har stått där hela natten. Fjorton-, femton-, sextonåriga tjejer. Några äldre kanske. En goodiebag med några tuber, några små flaskor, lite hårvårdsprodukter. Att någonting i dessa plastförpackningar skulle vara vårdande är förstås tvivelaktigt, för att inte säga fake.
SKOLAN. En helsida i söndagens Dagens Nyheter, undertecknad av företrädare för fjorton lärarorganisationer, uppmärksammar att det saknas läroböcker i svenska skolor – bristen är akut.
SOLIDARITET. Det finns en scen i filmen Dansar med vargar. Det är i slutet av filmen, vintern kommer och vår hjälte (Kevin Costner) lämnar ridande sina nyvunna vänner. Då, på väg till ett annat liv, klädd i hudar som givits honom av dem han nu lämnar, på ett berg, på mycket långt avstånd, ser han…
GIFTIGHET. Min gräsmatta är full av stora vackra vita svampar, förvillande lika champinjoner. Men det är de nog inte. För några år sedan plockade jag och stuvade dem, det lovade att bli en läcker rätt.
MINNESAKT. Marcel Prousts minnesakt är inte nostalgi (alltså att det på ett bitterljuvt sätt ”gör ont i själen”). Först har vi den ursprungliga händelsen. Så minnet av den genom Madeleinekakan, en lös gatsten och tusen andra företeelser.
