MAGISK REALISM. “Pedro Páramo, som publicerades första gången 1955, tycks äntligen vara på väg att erövra sin rättmätiga plats inte bara i den latinamerikanska litteraturhistorien, utan i världslitteraturen”, skriver Lars Palmgren.
KÅSERI. På Påskafton fyllde jag 64 år. Inte en alldeles överväldigande händelse, men dock en tidsmarkör. Dessutom är det så, att jag idag kan överblicka åtminstone något av den icke-digitala textkulturens utveckling. Detta är intressant.
NYÖVERSATT. “I denna strömning möter man en av det chilenska folkets mest intima passioner, tristessen”, skriver Omar Pérez Santiago (översatt av Anna-Karin Gauding).
SPRÅKSPEL. “Jag tror att de nämnda författarna har en alldeles egen röst, ett tonläge så säregen att den inte går att förväxla med någon annans röst”, skriver Wolfgang Peter Menzel.