UPPGÖRELSE. “Det som är verkligt tilltalande i Kärlek liksom är att boken utöver att vara en realistisk skildring av den komplicerade far- och son relationen kanske är något så ovanligt för samtidslitteraturen som det underfundiga marxistiska ramverket”, skriver Cecilia Persson.
VITTNESMÅL. “Christian Catomeris skildring av den skrämmande utvecklingen i Frankrike är både saklig, nyanserad och rörande. Den bygger först och främst på vittnesmål från franska medborgare som på olika sätt påverkats av attackerna”. Elisabeth Brännström recenserar Efter attentaten.
GENERATIONSROMAN. “Gång på gång gestaltas känslan av förlust, av bedrövelse och berövande av något som aldrig riktigt blir påtagligt”, skriver Erik Cardelús om Isabelle Ståhls kritikerrosade roman Just nu är jag här.
KORTRECENSION. “Ändå är det ingen rasande arg diktsamling. Här finns inga rejäla käftsmällar eller ens slag under bältet. Allt går ganska lugnt till, trots att han inte ger oss mycket hopp som människor. Vi får skärvor ur en mörk och dyster verklighet.” Thomas Almqvist om Nicko Smiths diktsamling.
MOTVIKT. “Det blir som en demokratisk folkbildning och litterär motvikt, kanske rent av garant för att mycket spännande och bra poesi ens ges ut och kan glädja poesiälskade läsare.” Cecilia Persson recenserar Gatuduvans diktsamling Benzino Boulevard.
EGENMAKT. Ibland händer det att jag vaknar med en fras i huvudet och idag var en sådan morgon: ”Att skriva är som att göra rent ett sår.”
STRIDBAR. “I Mästerregissören, en bok om Ludvig Josephson och hans insatser för svensk teater, berättar professor i teater-, film- och litteraturvetenskap, Tiina Rosenberg, kunnigt och välformulerat om Josephsons personliga öde och hans inflytande på den svenska scenkonsten”, skriver Elisabeth Brännström.
HYBRIDBOK. “I den nyss utkomna Om döden, en utsökt formgiven hybridbok mellan text och bild, har de samlat iakttagelser kring döden och döendet från tjugofem konstnärer, författare, poeter, journalister och fotografer,” skriver Helena Lie.
KÖN. “En av paneldeltagarna berättade att eftersom hon först läst Muminböckerna på finska, som saknar könsbundna pronomen, visste hon från början inte om att Mårran är kvinnligt kodad. Men vad har Mårrans kön egentligen för betydelse?” undrar Anna Remmets.
