SYNERGI. “Gabriel García Márquez är en av de mest representativa ikonerna för denna algoritmiska synergi. Han behärskade till fulländning den lokala folkmusiken och lyckades med hjälp av algoritmer förvandla musiken genom att ge den en litterär struktur”, skriver Anna-Karin Gauding.
KRIS. “Det nya Tyskland drabbades kontinuerligt av svåra kriser, både påtvingade och självförvållade, som var ytterst besvärliga att hantera. Den fullständigt orimliga Versaillesfreden medförde ekonomiska svårigheter och eldade på högerns antidemokratiska retorik.” Gregor Flakierski recenserar Weimartyskland.
ÖVERSÄTTNING. “På ett kafé på Kaptensgatan pratade vi om livet, men också om döden. Och han gav mig sin senaste bok Odöd som jag lovade att översätta till spanska”, skriver Omar Pérez Santiago.
FÖRÄNDRING. “Wilderoth går rakt på sak och tar i itu med det slags egoframhävande teatersyn som tillåts frodas på många institutionsteatrar,” skriver Clemens Altgård i sin recension.
STJÄRNFALL. “Ska man där läsa in en mild kritik av ståhejet kring den Nordstjärneorden som den äkta mannen till en av de aderton fick, på Wästbergs rekommendation? Det är ett tag sedan man slutade förläna ordnar inom riket”. Ivo Holmqvist om Jean d’Ormessons bortgång.
GEMENSKAP. “Jeanette Winterson rör sig mellan ett magiskt landskap i sina berättelser, som innehåller allt ifrån vackra sagor till spökhistorier, till en mer vardaglig miljö, där stök och matlagning ställs i fokus. Den kommersiella julen har ingen plats i Wintersons värld”, skriver Elisabeth Brännström.
KROPP. “Vierge moderne tolkas ofta som en stolt och kaxig deklaration från ett diktjag som läses som kvinna men som förkastar den identiteten på grund av de begränsningar den innebär i ett patriarkalt samhälle”. Anna Remmets om den kvinnligt kodade kroppen inom litteraturen.
FÄRGLÄRA. “Liksom ultramarinpulvret har Blått följande effekt på mig: Den har intagit mig. I alla vrår. Jag känner mig besatt, smittad, nerpudrad på ett sätt jag bara blir sällan”. Helena Lie recenserar Maggie Nelsons prosadiktbok Blått.
MOTVIKT. “Emil Ahlbertz Kall Horisont är hans tredje diktsamling och det är påfallande att hans poesi hör hemma i 1940-talets lyriktradition. Diktsamlingen rymmer flera starka dikter med övertygande metaforer och språkliga klanger med ett flerdimensionellt djup”, skriver Cecilia Persson.
