CORONA. “På många sätt har skillnaderna mellan stad och land minskat. Under rådande omständigheter märker snabbt att det går lika smidigt att arbeta från skogsbacken som i Kista, den svenska digitaliseringens huvudort”, skriver Anders Björnsson.
VÄRLDSARV. “Erdoğan som den nye sultanen och kalifen; Putin som den nye tsaren. Helgedomar som brickor i ett lömskt spel.” Den 24 juli blev Hagia Sofia i Istanbul återigen en moské. Thomas Notini tecknar i sin essä byggnadens rika historia och dess betydelse i världspolitiken just nu.
SEXUELLA REVOLUTIONEN. Om jag som tonåring inte förstod själv var jag hade mina egna lemmar och mina egna gränsdragningar, med vilken rätt kan jag då döma och fördöma någon annan för att hen vill testa att öppna en yttersta gräns? undrar Lis Lovén.
ESSÄ. De har en bakgrund i Turkiet och har blivit ytterst framgångsrika i sina respektive branscher i Sverige. Svante Lundgren har läst två assyrisk/syrianska självbiografier som ger en intressant bild av denna folkgrupp – och av Sverige.
KAMBODJA. “Tuol Sleng kallas helt prosaiskt ett museum över folkmord. Men det är ett väldigt tempel över de 18 000 människor som här genomlevde sin sista långa svindel i ondskans virvel.” Åsa Norén skildrar en resa till Kambodja.
PANDEMI. Gunnar Lundin reflekterar över pandemier förr i tiden och situationen i dagens Sverige.
ESSÄ. “Femton år senare har jag aldrig varit frisk. Jag har blivit utskriven och uppföljningen i öppenvården har blivit borttappad i och med att jag flyttat, och inte orkat eller velat anstränga mig för att få fortsatt vård.” Anna Nygren skriver om sin egen anorexi och en ätstörningsvård som inte fungerar.
SAMHÄLLET. “Vill vi verkligen ha ett samhälle som inte klarar att möta de mest grundläggande behov? Jag frågar, igen och igen: Vill vi verkligen det? Vi är inte så här korkade, vi är bättre, större, ödmjukare, vettigare”, skriver Crister Enander.
VARDAGSHYLLNING. “När min förstfödda blir riktigt dålig i dessa förskräckliga pandemitider och läggs in på sjukhus för att tillföras dropp, slår den största ängslan till.” Lasse Ekstrand undrar varför det ofta först är när det är för sent som vi minns det viktigaste i livet.
