KAPITELPUBLICERING. I ett Sverige inte så långt från vårt eget börjar människor försvinna, en efter en. De är alla människor som existerar i samhällets periferi – uteliggare, socialbidragstagare och invandrare. Disa märker att något håller på att hända på gatorna omkring henne och berättar det snart för sin socialsekreterare, som tror att det är en konspirationsteori.
Storytel >>
Kersti Vikström är född 1960. Hon bor i Mora och arbetar som diakon och föreståndare i ett arbetsintegrerande socialt företag i Älvdalen. Hon har också många års erfarenhet som handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
När Jonathan, en reporter på den samhällskritiska nyhetsredaktionen VeRa, börjar gräva i frågan blir det uppenbart att det är någonting som inte står rätt till. Spåren tar honom ända upp till landets offentliga förvaltning och URNA, myndigheten för urval och samhällsnytta.
Hur avslöjar man en pågående utrensning när den beordrats av en av landets myndigheter? Hur långt upp i regeringen är URNA:s metoder kända och sanktionerade? Och kan Disa och Jonathan överleva länge nog att låta allmänheten ta del av nyheten, innan de själva blir utrensade? URNA är en thriller i högt tempo om de människor som i politiken ofta benämns som ”utanför”. Kersti Vikström utnyttjar sin arbetslivserfarenhet för att måla upp ett spänningsfyllt, dystopiskt mardrömsscenario om spioneri, lönnmord och moraliska ödesval.
Urvalslistan – Kapitel ur URNA
Det är länge sedan Ingrids kontor var så välstädat. Det ser nästan lika prydligt ut som Lollos. Enhetschefens skrivbord och bokhyllor är för det mesta kliniskt rena från pärmar, mappar och lösa lappar, som om hon just har storstädat inför semestern, även om det är flera månader dit. Kanske är hon bara bättre anpassad till det så kallade papperslösa samhället än Ingrid.
Trots datorhaveriet har Ingrid lyckats hålla två möten med klienter med penna och block på gammaldags vis, men utan dator kan hon inte slutföra några beslut om ekonomiskt bistånd. Resten av eftermiddagen har hon ägnat åt att städa kontoret i väntan på att Edvin, som sitter vid hennes dator, eventuellt ska ha något att rapportera.
Edvin sitter hopsjunken som en hösäck på kontorsstolen medan han ganska håglöst knappar på tangentbordet. I Ingrids ögon ser han mer ut som en fotbollshuligan än en datanörd, med rakad skalle och massor av piercingar och tatueringar. Då och då muttrar han om defragmentering och komprimering av filer och svär över att ingen på kontoret verkar förstå att de måste göra en diskrensning ibland. Det får Ingrid att hoppas att han i alla fall vet vad han håller på med, även om han verkar måttligt engagerad.
Det är nästan dags att gå hem för dagen när Edvin rätar på sig, plötsligt alert som en jakthund. ”Det här är jäkligt mysko.”
Han gestikulerar att hon ska komma och sätta sig bredvid honom.
”Någon annan har varit in i dina akter flera gånger det senaste året. Någon som på något sätt har tagit sig förbi din inloggning. Ser du?”
Ingrid ser bara rader med siffror och bokstäver på skärmen. Hon har ingen om aning hur Edvin kan veta vad de betyder. Hon blir lite varm om kinderna vid tanken på att Katja ofta har påpekat att hon använder sig av alltför enkla lösenord och nästan aldrig ändrar dem.
”Mitt lösenord är antagligen inte särskilt svårt att knäcka, men man måste ha kortet också”, säger hon.
”Ja, om det är någon som fysiskt tar sig in på ditt kontor och försöker logga in på datorn behöver de förstås ha det särskilda idkortet”, säger Edvin.
”Menar du att det inte var någon utifrån?”
I samma stund minns hon att Stella har varit in i hennes ärenden. Men flera gånger? Ingrid har svårt att få det Edvin säger att gå ihop med Stellas lista, som bara hade innehållit namnen på två av hennes klienter. Edvin svarar med en ny fråga.
”Kan er chef gå in i era datorer hur hon vill?”
”Nej, det är klart att hon inte kan.” Edvin ser på henne med höjda ögonbryn.
”Menar du att hon har gjort det?”
”Annars är det någon annan som har använt hennes inloggningsuppgifter för att ta sig in i dina ärenden.”
”Revisorerna brukar gå in och granska ärenden ibland, för att kontrollera att vi följer regelverket i handläggningen. Inte betalar ut försörjningsstöd felaktigt, till exempel”, säger Ingrid tveksamt.
Edvin fnyser föraktfullt, som om han har sina egna åsikter om vad som är rätt och fel gällande utbetalningen av försörjningsstöd.
”Jag har aldrig tänkt på hur revisorerna får tillgång till de ärenden de ska granska, men det borde i alla fall inte vara Lollo som tar fram dem. Hon är ju ytterst ansvarig för verksamheten och ska själv ingå i granskningen. Och när revisorerna redovisar vad de har kommit fram till brukar ärendena vara avpersonifierade. Men när jag tänker på det så brukar Lollo faktiskt ta upp detaljer från handläggningen av ärenden i medarbetarsamtalen, så då måste hon förstås kunna gå in och läsa i våra akter om hon vill.”
”Brukar hon vara här och jobba på nätterna?”
”Varför skulle hon vara det?” Edvin rycker på axlarna.
”Den som senast gick in i dina ärenden gjorde det mitt i natten och kopierade dessutom uppgifter och lade dem i en mapp.”
”Du har tittat på för många polisfilmer”, säger Ingrid trött. Det är torsdag och hon vill hem och förbereda middagen till sig och Katja, inte sitta på kontoret och lyssna på en pojkvaskers vilda fantasier. Vad tänkte hon egentligen på när hon bad honom om hjälp?
”Men kolla här då”, säger pojkvaskern, och plötsligt dyker ikonen för en mapp upp på skärmen.
”Det står att den heter Urval.”
”Det är inte min. Jag har aldrig sett den förut.”
”Det var säkert inte meningen att du skulle se den nu heller. Det är en kopia på lagringsmappen för de uppgifter som inkräktaren har tagit från dina ärenden. Han har antagligen gjort kopian av misstag. Han vet kanske inte ens att den finns. Eller hon.”
”Kan du ta bort den?”
”Om du inte hellre vill att jag öppnar den så?”
”Kan du det? Är den inte låst?” Edvin flinar.
”Den är låst för dig. Jag kan nog få upp den, om du vill veta vad det är i den.” Pojkvaskern är nästan olidligt självgod, men Ingrid tvekar bara några sekunder innan hon nickar. Tio minuter senare suckar Edvin belåtet, samtidigt som skärmen fylls av bokstäver och siffror. Ingrid hoppas att mappen bara ska visa sig innehålla ett vilsekommet utskick från ekonomiavdelningen eller något liknande. Men hon behöver bara kasta en hastig blick på dokumentet för att inse att det är något helt annat.
Listan med namn och personnummer är till stora delar densamma som den Stella visade henne veckan innan, med den skillnaden att Stellas eget namn finns med längst ner. På raden ovanför står Disas namn. Ingrid mår plötsligt illa. Hon är säker på att Stella inte sparade sin sammanställning. Så vem är det som mot alla regler har gjort en egen förteckning med personuppgifter? Och varför?
”Är du säker på att det är Lollo som har varit in i mina akter?”
”Det är klart att det kan vara någon som har lånat hennes inloggningsuppgifter. Eller kapat dem för den delen. Men det verkar lite overkill, eller hur?”
”Menar du långsökt?”
”Whatever”, säger Edvin och rycker på axlarna. Ingrid inser att han, oavsett språkbruket, antagligen har rätt. Det handlar inte om en bankkupp eller ett intrång i försvarets databaser, så den bästa gissningen är att det faktiskt är Lollo som har satt ihop den där listan. Eller åtminstone låtit någon annan göra det på hennes uppdrag.
”Pontus.” Hon inser att hon har sagt namnet högt när Edvin frågande tittar på henne, men hon bryr sig inte om att förklara sig. Det är bara några timmar sedan hon och kollegorna satt i lunchrummet och beklagade sig över att ingen egentligen vet vad konsulten och Lollo gör tillsammans på kontoret. Det är inget som hon har det minsta bevis för, men kanske är det resultatet av deras samarbete hon just tittar på.
”Vad fan är det där URNA för något?” säger Edvin.
Ingrid skakar på huvudet och tittar på listan på skärmen igen. Hon upptäcker att den har en sorts överskrift. ”Kandidater till URNA”, läser hon långsamt. ”Jag är inte säker på vad URNA är, men jag vet att de flesta av de så kallade kandidaterna på den där listan antingen är försvunna eller döda.”
De rycker båda till när det knackar på dörren.
”Stäng listan.”
Edvin lyder direkt och börjar istället skrolla på skärmen, som om han fortfarande är upptagen med att leta efter felet i hennes dator. Ingrid reser sig för att gå och öppna, plötsligt full i skratt över sitt eget beteende. Som om alltihop är någon sorts spionhistoria. Till och med om det faktiskt är något skumt som pågår är det löjligt att tro att någon redan vet vad hon och Edvin har gjort den senaste halvtimmen.
Hon har nästan övertygat sig själv att den där listan överhuvudtaget inte betyder någonting, när dörren öppnas och Annie kliver in i rummet. Skrattet fastnar i halsen när Ingrid ser hennes likbleka ansikte.
”De har hittat Stella”, säger Annie.
***
Storytel >>
Kersti Vikström är född 1960. Hon bor i Mora och arbetar som diakon och föreståndare i ett arbetsintegrerande socialt företag i Älvdalen. Hon har också många års erfarenhet som handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
