BOKSLÄPP. När telegrammet från Stockholm når Nobelpristagaren i fysik 1903 kommer det märkligt nog samtidigt gratulationer från den ryske tsaren. Det gåtfulla meddelandet från Vinterpalatset i Sankt Petersburg blir startpunkten för sällskapet Brahes Familia att på nytt undersöka den våldsamma upptäckt som Tycho Brahe och hans syster Sophie gjorde på Hven i mars 1590.
Den unga och envisa forskaren Kirsten Rööd-Michelsen leder tillsammans med aristokraten lady Mooretap Brahes Familia – den hemliga organisationen som förvaltar Tycho Brahes bäst bevarade hemlighet: ett för omvärlden okänt och våldsamt alkemiskt experiment.
Jan Johannesson (f 1969) är född i Landskrona och uppvuxen i Borstahusen. Han har sedan barnsben tillbringat mycket tid på Hven, där stora delar av hans släkt kommer ifrån. Sedan drygt 20 år bor han i Lund och har varit bosatt i Frankrike och Schweiz. Jan är civilingenjör, strategikonsult och arbetar aktivt i flera styrelser. På sin lediga tid ägnar han sig åt båtliv samt utförsåkning med familjen och att läsa om historiska händelser. Tychonium – upptäckten är Jans debutroman och är första delen i en romansvit.
Tychonium – upptäckten är en svindlande och fantasieggande historisk spänningsroman om hemliga sällskap, maktspel och stora upptäckter.
Kapitel: Mötet med Kirsten
Köpenhamn, 17 november 1903
Mitt på dagen stod höstsolen trots sin låga bana så pass högt att den kunde leta sig in genom fönstret i den stora kupan i lägenheten högst upp på Kanneworffs Hus vid Kongens Nytorv i Köpenhamn.
Kirsten Rööd-Michelsen flyttade på en rödblond lock från luggen när hon satte handen vid pannan som skydd mot solen, sträckte lite på sig och tittade ut över Köpenhamn. Pausen som hon unnade sig var välbehövlig efter att ha suttit böjd över skrivbordet i timtal, uppslukad av arbete. Där nere på kullerstensgatorna vid torget trängdes människor och hästar bland spårvagnar och droskor. Kirsten njöt av att kunna dra nytta av de få timmar med dagsljus som erbjöds under hösten. Väl medveten om att Köpenhamn led av brist på dagsljus under årets mörka månader hade hon placerat skrivbordet i den delen av vindsvåningen som vette ut mot Bredgade. Med det arrangemanget kunde hon arbeta åtminstone några timmar utan något som helst stöd av annat ljus än dagsljuset.
Hon sträckte sig mot den klumpigt övermålade fönsterhaken och öppnade fönstret på glänt. Ljudet av vaktparadens taktfasta steg från hårda klackar när de mötte gatstenen hördes, bara för att snabbt avta i intensitet och leta sig längre och längre bort för att till sist ersättas av vaktchefens skrikande vid vaktavlösningen vid Amalienborg. Hon trivdes med att vara mitt i stadens centrum och samtidigt kunna ägna sig åt det hon älskade mest i livet: att forska kring hur den moderna tiden och industrialiseringen höll på att fullständigt kasta omkull samhällets nuvarande grundvalar. Tankarna kring det hon höll på att formulera behövde vändas och vridas på för att hitta nya infallsvinklar och det bästa sättet Kirsten visste att hitta dessa var att sakta vanka av och an i lägenheten. Av naturliga skäl blev det sällan några långa promenader inomhus. Dels var det en liten yta hon levde på, dels fann hon mycket ofta fragment av lösningar som hon var tvungen att snabbt skriva ned vid skrivbordet så fort de kom flygande. Flödet av idéer denna dag var inte annorlunda än andra dagar. Efter två små utflykter i rummet, först mellan skrivbordet och soffan, därefter från skrivbordet till matbordet, styrde hon nu beslutsamt stegen mot fönstret där solens strålar flödade in.
Hon skulle precis sträcka sig fram mot det öppna fönstret när det knackade på dörren till lägenheten.
Fru Jensens stämma hördes utanför.
”Så var era smörrebröd färdiga, fröken Rööd-Michelsen”, sa Jensen utanför dörren.
”Ett ögonblick, fru Jensen”, svarade Kirsten.
Hon gick snabbt förbi skrivbordet, slog ihop sin skrivbok och lade ned exemplaret av Tycho Brahes Astronomiæ instauratæ Mechanica i den andra lådan i hurtsen.
På vägen mot dörren passerade hon en väggspegel som hängde i den lilla hallen. Reflexmässigt slängde hon en snabb blick i den och rättade snabbt till sin klänning och håret innan hon öppnade dörren.
Den bastanta damen i trapphallen log brett mot henne och sträckte fram en bricka med två prydligt upplagda smörrebröd samt ett glas mjölk. De två rågbrödsskivorna som låg underst i smörrebrödseuforin var knappt synliga. Den ena var övertäckt med skaldjur, majonnäs, ägg och några få grönsaker medan den andra kippade efter luft under några skivor med tjockt fläsk och rostad lök.
Kirsten tittade storögt på det som burits upp till henne.
”Tack fru Jensen, ni överträffar er själv varje gång”, sa Kirsten.
”Fröken Rööd-Michelsen, ni är alltför vänlig. Jag gör bara mitt jobb.”
Fru Jensens hals blev röd och rodnaden spred sig upp på ena kinden. Kirsten hade sett fenomenet förut och hon visste, utan att visa någon som helst antydan till att förstå, att hon hade gjort fru Jensen stolt.
Hon släppte förbi hushållerskan som vant avancerade in i rummet. Överraskande nog, med tanke på de kraftfulla armarna, satte hon ned brickan ytterst försiktigt på matbordet, lade fram besticken och satte fram tallriken och glaset vid den ena av de två stolarna som fanns vid det minimala bordet.
”Tack fru Jensen, det var allt för denna gång. Jag kommer att dinera på restaurang ikväll så ni behöver inte räkna med mig till middagen.”
Jensen nickade och satte kurs mot dörren och vidare mot trapphallen igen, men hejdade sig halvvägs.
”Behöver ni en droska, fröken Rööd-Michelsen, och i så fall vilken tid?” frågade hon.
”Tack för frågan, men det är på Hotel D’Angleterre, jag går den lilla biten. Det ser inte ut att bli regn, dessutom behöver jag lite frisk luft.”
”Frisk luft har ingen dött av. Frågan är väl bara om det är sådan luft vi har i Köpenhamn nuförtiden? Jag hoppas att maten kommer att smaka. God middag, fröken Rööd-Michelsen.”
Utan att vända sig om gick fru Jensen ut i trapphallen, stängde dörren efter sig och Kirsten hörde hennes steg försvinna ned för trappan.
Jensens kommentar etsade sig fast i hennes medvetande, kvaliteten på luften i Köpenhamn var allt annat än bra; kolröken låg numera tät över de centrala delarna av staden. Hon bestämde sig ändå för att gå ut efter att hon hade ätit maten som stod och lockade henne på brickan.
Efter promenaden i centrala Köpenhamn som hade tagit henne från hemmet, via Magasin du Nord och sedan vidare bort mot Amalienborg, var hon tillbaka vid hörnet där Kongens Nytorv mötte Nyhavn. Skrädderiet i bottenvåningen på det kanneworffska huset, där kunderna kunde prova och känna på olika tygkvaliteter, var som vanligt välbesökt. Tygrullar togs in och ut, ett fint damm spreds i lokalen varje gång en ny rulle togs fram på något av borden för att förevisas och granskas av kunderna.
Kirsten betraktade händelserna innanför skyltfönstret. Alla dessa flinka händer som pekade, förklarade, mätte ut och som till sist möttes i ett handslag i överenskommelse när beslutet fattas om vilken kvalitet på ulltyget som var den bästa till just den kostymen. För det var mest män som tog sig till skrädderiet. Stadens elit samlades här för att beställa nya kläder. De föredrog kvalitet, priset var sekundärt; det var något som självklart inte diskuterades. Endast det bästa gällde när det kom till modell, tillskärning och sömnad, något som skräddarmästare Ivar Schmidt levererade.
När Kirsten passerade förbi de stora skyltfönstren lyfte han blicken ut genom fönstren och mötte hennes. En kort nick mot fröken Rööd-Michelsen, därefter försvann han återigen in i en djup diskussion med en av stadens främsta redare. Kirsten gick runt huset och in på baksidan, en väg in till huset som hon föredrog. Anonymitet var något hon strävade efter. Att hon hade lärt känna skräddarmästare Schmidt ansåg hon vara en eftergift till det faktum att hon måste fungera i den ordning som rådde i huset. Det skulle inte vara acceptabelt att ignorera husets ägare och huvudperson. Ivar Schmidt var barnbarn till herr Kanneworff och hon var övertygad om att den bekantskapen skulle kunna vara värdefull på ett eller annat sätt.
Utanför dörren in till hennes lägenhet fanns en liten postlåda, öppen upptill och gjord av trä. Den såg nästan ut som ett skrivbordsfack som stod upprätt. Lådan var så pass smal att det var omöjligt att få ned en hand i den och plocka upp breven som levererades; eventuella paket ställdes alltid på golvet just bredvid dörren. För att kunna öppna den smala brevlådan fanns det en liten hake längst ned som kunde lossas och då trillade bottenplattan ned och breven föll ut. Kirsten utförde manövern med haken och ut föll det två små brev. Ett kände hon igen direkt på utseendet, det var från hennes arbetsgivare Köpenhamns universitet. Det andra brevet var ett litet kuvert, pappret var gult i tonen och poststämplat i Paris. Hon vände på det men det fanns ingen avsändare och hon drog snabbt efter andan när hon förstod vem brevet var ifrån. Med bestämda rörelser låste hon upp dörren och steg in i lägenheten.
Kirsten lade ned brevet från Paris på det blanka bordet bredvid tekannan. En liten rest av kallt te från förmiddagen fanns kvar i botten på den breda koppen. Hon sträckte på sig för att kunna se ut genom fönstren i salongen och slogs av att den tidiga skymningen sakta men säkert började svepa in Kongens Nytorv i ett dunkel. Om en timme skulle det vara beckmörkt ute och redan nu hade hon varit tvungen att tända belysningen intill soffan.
Brevet från Becquerel var en överraskning för henne men hon hade inte förmått sig själv att öppna och läsa direkt efter att hon kommit hem från sin promenad. Hon tillät sig själv att spekulera vad han kunde ha skrivit och det enda hon kom fram till var att de skulle göra något spektakulärt vid nästa träff, den som inföll vid midvintersolståndet strax före jul. Till sist blev dock nyfikenheten för stor.
Brevkniven av elfenben som hon hade på sitt skrivbord öppnade med ett enda snitt det lilla kuvertet. Omsorgsfullt vecklade hon ut det nogsamt hopvikta brevet och läste det från början till slut i ett svep. Redan när hon hade ögnat igenom de översta raderna visste hon vad det första stycket skulle innefatta.
Henris vana trogen hedrade han hennes förmågor, klarsynthet och drivkrafter som han såg fram emot att återigen få ta del av nästa gång de kunde träffas. Dessa hyllningar var på gränsen till inställsamma och hon kunde inte hjälpa att hon log samtidigt som hon läste. Kirsten tyckte att han var så fransk i sitt sätt att uttrycka sig, hon visste att brevet skulle avslutas på motsvarande sätt. Professor Becquerel skulle i slutet av brevet, på några få rader, be att få tacka för uppmärksamheten och på alla sätt vördnadsfullt visa att han stod till tjänst när så fröken Rööd-Michelsen önskade något. Men däremellan fanns den intressanta delen av texten.
För en utomstående hade det säkert varit starkt förvånande att han skrev på engelska men för henne var det självklart att han använde det språk som Familian redan för flera hundra år sedan hade bestämt att kommunicera på. Han utvecklade snabbt sina idéer om vad Kirsten, lady Mooretap och han själv borde diskutera när de skulle sammanstråla i Sveriges huvudstad den tionde och elfte december för att fira att han hade blivit utsedd till 1903 års nobelpristagare i fysik!
”Det var inte dåligt, Henri, tänk att vi får gå på Nobelfesten”, hörde Kirsten sig själv säga högt.
Henri markerade dock att det möjligen kunde bli svårt att i lugn och ro sitta ned tillsammans under själva Nobeldagen. Han hade fått indikationer från den svenska Kungliga Vetenskapsakademien att han borde räkna med att vara strängt upptagen under hela den tionde i egenskap av gäst och pristagare. För Becquerel var det lite av en missräkning att det skulle vara så intensivt i Stockholm. Givet den positiva uppmärksamhet som skulle riktas mot honom var han dock till sist bekväm med planeringen som svenskarna hade lagt fram.
Kirsten läste brevet mer noggrant en andra gång och noterade i sin egen kalender att frukost den elfte på Grand Hôtel i Stockholm var det troligaste och bästa alternativet för de tre att träffas. Förslagsvis i den svit Becquerel skrivit att han skulle disponera under vistelsen i Stockholm. På så sätt skulle de kunna undvika eventuella nyfikna journalister som – i händelse av att de skulle sammanstråla i frukostmatsalen – skulle rapportera om vem han träffade i Stockholm.
Ännu en gång tittade hon ut genom fönstret, denna gång möttes hon av sin egen spegelbild och noterade att mörkret utanför nu var just så kompakt som hon förutspått. Endast stadens gaslampor lyste upp omgivningarna men de förmådde inte jaga bort höstmörkret. I den blanka fönsterytan fick lägenhetens gula dämpade ljus hennes rödblonda hår att skimra som guld runt det ljusa ansiktet. För ett kort ögonblick tyckte hon själv att hon såg ut som en älva, ett väsen från sagornas värld.
Kanske var hon just det: en person som var overklig i dagens moderna samhälle. Allt som hon hade gjort så här långt i livet hade inte varit möjligt vid tiden för hennes egen födelse för tjugoåtta år sedan. Att hon efter sin skolgång i Laura Engelhardts högre läroverk för flickor i Köpenhamn kunnat utbilda sig till lärarinna var i sig kanske inte så ovanligt, och definitivt inte overkligt. Det faktum att hon dessutom fortfarande var ogift var inte heller så ovanligt för någon som var utbildad till lärarinna, det var i det närmaste brukligt bland de tidigare studiekamrater som hon träffat på.
Likheten med en älva, och tvivlen på om hon var en del av verkligheten, hade startat bara för några år sedan och det var något som fortfarande var svårt för henne att förstå. Hon hade identifierat två distinkta händelser i sitt liv som hade fått den sagolika parallellvärlden att ge sig till känna. Den första hade varit när hon blott tjugofem år gammal hade fått möjligheten att bli den första kvinnliga doktoranden i Danmarks historia, den andra var när lady Mooretap ett år senare handgripligen hade lyft in henne i Brahes Familia, porten mot sagovärlden. Ända sedan dess hade storheter som Henri Becquerel betraktat henne som en överordnad person.
I den lilla lägenheten, som var den bostad lady Mooretap hade erbjudit henne, hade hon allt hon någonsin kunnat önskat sig. Den var inredd helt efter hennes behov, ett skrivbord var den centrala möbeln och det avspeglade hennes personlighet väl. I många timmar satt hon och skrev långa texter, ibland bara avbruten av en kort paus för mat som gjordes i ordning av fru Jensen, husets hushållerska tillika kokerska.
Kirsten satte sig i pinnstolen och tackade tyst skräddaren två våningar ned att han hade frågat om hon ville överta stolen som kunde justeras i höjdled med hjälp av en kraftig gängad stång under sittytan. Skräddarmästaren hade bryskt tagit stolen ifrån en av sina nya gesäller som hade beställt den från en möbelsnickare och tagit med den till skrädderiet.
”Ingen riktig skräddare sitter på en stol, han sitter på bordet och har benen i skräddarställning!” hade mästaren meddelat och för säkerhets skull lagt till ordet idiot för att undvika eventuella motargument. Om den ordningen inte passade kunde gesällen se sig om efter ett annat arbete och det skulle nog i så fall inte kunna bli inom det skrå som gesällen så lovande hade kommit en bra bit inom.
Hon snurrade ett halvt varv bort från skrivbordet och reste sig från den nu cirka en centimeter lägre sitsen. Utöver skrivbordet hade Kirsten önskat att få en ljus soffa och ett vackert snidat soffbord i masurbjörk. Hon hade konsekvent beställt ljusa material till lägenheten. De få gäster som hon haft på besök hade försiktigt försökt påpeka att kanske vore det bättre att ha lite mer dova färger; på något sätt antydde de att Kirsten så gott som försvann bland möblerna med sin ljusa hy och sitt ljusröda hår.
För Kirsten var dessa kommentarer irrelevanta, med tanke på hur mörkt det var i Danmark under hösten och vintern vore det ett direkt slöseri med gott hantverkskunnande att möblera rummet med mörka möbler. All hjälp den bleka vintersolen kunde få att lysa upp hennes lägenhet var viktig. Särskilt med tanke på hur mycket tid hon tillbringade inomhus under den mörka delen av året som nu var i antågande. Utöver sittgruppen fanns även ett litet matbord med två stolar, en till Kirsten och en till en eventuell, men sällan förverkligad, gäst. Bordet och stolarna var enkla, gjorda i furu och lackerade. Dynorna var klädda med ett smalrandigt tyg där några mörkblå linjer gjorde fåfänga försök att bryta den ljusa dominansen. En eftergift till ljusprioriteringen hade hon dock gjort. En bekväm mossgrön fåtölj fungerade som hennes heliga plats under lediga stunder. Denna tronade snett nedanför fönsterkupan som stack ut mot torget. Nu sjönk hon ned i den för att fortsätta läsa brevet från Becquerel.
Han tog avstamp i att det var dags för Familian att planera sitt midvintermöte, det var den officiella anledningen till att han författade brevet. Plats och tid var givet, lokalen i Börshuset vid Börsgade den tjugonde december, precis som det hade varit sedan 1624 när börshuset var nytt. Han hade skrivit att för sin personliga planering var detta perfekt, nästan som om det vore en lyckoträff. Då skulle han – efter sin resa till Stockholm med anledning av utdelningen av Nobelpriset – kunna åka vidare till mötet i Köpenhamn. Om allt gick vägen skulle han kunna vara tillbaka i Paris lagom till jul. Efter inledningen kom det verkligt intressanta. Becquerel hade uppenbarligen tagit ett eget initiativ angående hur sällskapet skulle kunna klara sin framtida ekonomi. Kirsten fokuserade nu intensivt på Becquerels text. Det var både välformulerat och genomtänkt men för Kirsten var det också oväntat. Hon funderade på hur lady Mooretap såg på saken. Henri Becquerel må vara ett av världens nu levande största genier, men när det gällde Brahes Familia så spelade han tredjefiol och han borde därför ha visat respekt mot den hierarki som gällde i sällskapet.
Hon läste passagen i brevet där Becquerel presenterade sina idéer som han uppenbarligen hade satt ihop på egen hand i Paris. Hennes ögon smalnade när hon utan större åthävor räknade ut att det experiment som fransmannen nu hade planer på att utföra med sin nya finansiering i realiteten skulle bli historiens största bombsprängning. Att Becquerel skulle ha fått en uppmaning från en av de styrande i Europa, i princip samtidigt som han fick meddelandet om att han hade blivit tilldelad Nobelpriset i fysik, verkade också på gränsen till omöjligt. Hur skulle någon utanför Nobelkommittén eller Kungliga Vetenskapsakademien kunna veta något om vem som hade förärats priset? Även om det fanns en läcka i akademien så måste denna läcka ha agerat oerhört snabbt med tanke på att Becquerel själv just hade fått reda på att han var en pristagare. Allt det här var ju hemligt och avslöjades inte förrän på Nobeldagen.
Det minsta Becquerel borde ha gjort var att diskutera med lady Mooretap angående det initiativ han tagit helt på egen hand gällande förfrågan, eller om det var en begäran, från en av världens mäktigaste män. Hon tog blicken från brevet, lutade sig tillbaka i fåtöljen och lät handen med brevet falla mot golvet, skakade på huvudet och suckade. Det fanns fler frågetecken än svar i brevet från Paris och det enda sättet att komma vidare var att sitta ned med lady Mooretap och börja bena ut var de skulle börja.
Utanför fönstret slog klockan sex och Kirsten insåg att det var dags att byta om inför middagen på Hotel D’Angleterre.
Matsalen var vackert upplyst med en kombination av elektriska lampor och stearinljus. Tjocka vinröda draperier säkrade både att akustiken i rummet blev behaglig och att det värsta draget från fönstren dämpades. Mängden med personal och gäster skvallrade om att hon befann sig på Köpenhamns mest populära restaurang och hotell. Hovmästaren bugade sig artigt vid sidan av pulpeten när Kirsten kom fram till matsalens entré.
”Fröken Rööd-Michelsen, ett nöje att se er här igen.”
”Tack för det, herr Pedersen. Jag skall dinera med lady Mooretap, har hon kommit?”
”Hon är redan här fröken, var vänlig följ mig, ni sitter i det södra burspråket, bästa bordet om ni frågar mig.”
Pedersen snirklade sig snabbt förbi borden, nickade mot lady Mooretap när han nådde fram till deras bord. Kirsten och lady Mooretap utbytte två kindpussar och under tiden hade Pedersen dragit ut Kirstens stol.
”Champagne?” frågade han utan att vänta på svar och försvann från deras bord.
Deras diskussion hade tillfälligtvis tystnat när huvudrätten bars in av två diskreta kypare. På tallriken framför lady Mooretap fanns en magret de canard som serverades med en vitlöksdoftande potatisgratäng som hölls ihop med grädde och en perfekt bränd skorpa som hade bildats på de översta potatisarna. Kirsten hade valt rådjurssadel med rotfrukter och enbärssås. Det vita vinet som de hade avnjutit till förrätten hade tillsammans med champagnen gjort Kirsten en aning berusad. Just innan servitören tog undan förrättstallrikarna hade hon kanske lite väl snabbt druckit upp det sista av sin chardonnay.
På sätt och vis var hon tacksam för att vinet hade tagit udden av hennes nervositet inför samtalet med lady Mooretap, men hon insåg också att det var viktigt att hålla skärpan uppe. De stod inför ett bekymmer som ingen av deras företrädare någonsin hade behövt hantera och det var upp till dem att hitta lösningen på problemet. Det röda vinet serverades och nu smuttade Kirsten endast på det, hennes middagssällskap log när hon såg Kirstens försiktighet.
”Du har alltså fått ett likadant brev som jag”, började lady Mooretap.
”Ja, uppenbarligen. Becquerel verkar ha informerat oss båda samtidigt och på samma sätt, dock alldeles för sent”, svarade Kirsten.
”Det är väl det minsta man kan säga”, sa lady Mooretap och lade ned besticken innan hon fortsatte. Hon lutade sig fram mot Kirsten. ”Han har satt hela Familian på spel. Att sälja ut vår idé på det sätt som han har gjort är oförlåtligt. Dessutom har han gjort det utan att ha befogenheten att kunna lova bort någonting. Han måste gå via oss två, både du och jag måste godkänna något sådant här!” Hon tog en stor klunk av det röda vinet och tog återigen upp besticken. ”Visserligen skickade han ett telegram till mig samma dag men det var väldigt allmänt hållet, han frågade då om vi skulle försöka göra om experimentet. Jag svarade ’ja’ på det, men det var helt utifrån ansatsen att vi som avtalat skulle använda delar av hans prispengar till det.”
”Aha, så han har varit i kontakt med dig via telegrafen?” frågade Kirsten.
Lady Mooretap slog ned blicken i bordet och drog en djup suck.
”Ja, jag gratulerade honom till Nobelpriset och han svarade med ett tack och tog upp frågan om experimentet. Jag hade ju inte i min vildaste fantasi tänkt att det var några andra pengar än de från Nobelpriset inblandade. Oh my God, what a mess!”
Kirsten stirrade tyst mot en slumpmässig punkt strax bakom lady Mooretap; hon var tom i tanken och försökte efter bästa förmåga komma på vad de kunde göra. Ett tag hade hon känt att kanske var det dumdristigt att träffas så här öppet i Köpenhamn, men de var båda aktiva inom universitetsvärlden och det troligaste för en utomstående var att anta att deras diskussion enbart rörde deras respektive forskning. Lady Mooretap var mer än dubbelt så gammal som hon, och Kirsten kände att hon helt saknade erfarenheten att kunna göra en vettig bedömning av läget och vad vägen framåt kunde vara. Kanske skulle hon kunna undvika att ge råd och förlita sig på att lady Mooretap drog upp riktlinjerna.
”Kirsten, vad säger du?” frågade lady Mooretap.
Kirsten ryckte till.
”Förlåt, jag satt i djupa tankar. Jag tänker så här”, sa Kirsten och gjorde en paus innan hon fortsatte. ”Han måste ju tro att detta är det rätta för oss alla i Familian att gå den väg han har föreslagit till tsaren. Om vi försöker se det ur ett positivt perspektiv kan det innebära att vi faktiskt får så mycket pengar att vi kan använda dem till att äntligen förverkliga Tychos idéer. Det är bara att titta sig omkring i Köpenhamn, i London eller i Paris för den delen för att inse att vi rimligen inte kan fortsätta som vi gör med koleldningen.” Lady Mooretap nickade och bad Kirsten fortsätta. ”Det behövs pengar för att kunna få fart på en sådan utveckling och det är tyvärr det som vi i sällskapet lider störst brist på idag. Jag ser inget annat sätt att skaffa fram så mycket pengar än det som han har föreslagit i sitt brev. Det är en positiv vinkling på detta”, sa Kirsten.
”Hur lyder den negativa vinklingen?” frågade lady Mooretap.
”Det är väl ganska uppenbart, tycker jag. Genom att hjälpa tsaren med att tillverka den starkaste bomb som världen någonsin skådat kommer vi att bryta vårt kontrakt, bryta mot det vi alla har lovat varandra i Familian. Men det negativa är också att om vi väljer att avstå från att utveckla en sådan bomb så kommer vi aldrig att få veta om det som Tycho beskrev år 1590 verkligen är sant. Några andra medel att tillverka den utrustning som behövs för att kunna genomföra experiment lär vi ju inte ha. Eller hur?”
Lady Mooretap lade sitt huvud på sned och sippade på vinet.
”Så du menar att oavsett vad vi väljer att tycka om det som Henri har föreslagit så bör vi bejaka det?” frågade lady Mooretap.
”Jag har svårt att se något bra alternativ bortom det, tyvärr”, svarade Kirsten.
Lady Mooretap svarade inte; hon åt under tystnad och njöt av vinet.
Tystnaden blev plågsamt långvarig, tyckte Kirsten. Hade hon förargat lady Mooretap så mycket att det inte längre fanns något att säga? Den varma känslan från vinet var som bortblåst och Kirsten funderade på att ursäkta sig från middagen.
Lika plötsligt som oväntat satte sig lady Mooretap käpprakt i ryggen.
”Vi tar kaffet i min svit. Jag har en idé som jag måste diskutera helt enskilt med dig. Men jag kan lova att när vi är klara så kommer vi att veta exakt hur vi skall hantera alla problem vi må ha med koldamm, löften till Tycho och till tsaren, samt hur du och jag skall ta tillbaka initiativet i Familian från vår käre Henri. Vi måste agera, Kirsten!” sa lady Mooretap och reste sig med ett ryck.
Jan Johannesson (f 1969) är född i Landskrona och uppvuxen i Borstahusen. Han har sedan barnsben tillbringat mycket tid på Hven, där stora delar av hans släkt kommer ifrån. Sedan drygt 20 år bor han i Lund och har varit bosatt i Frankrike och Schweiz. Jan är civilingenjör, strategikonsult och arbetar aktivt i flera styrelser. På sin lediga tid ägnar han sig åt båtliv samt utförsåkning med familjen och att läsa om historiska händelser. Tychonium – upptäckten är Jans debutroman och är första delen i en romansvit.
Jan Johannesson
